Che var en självuppoffrande revolutionär och socialist.
Den 9 oktober var det precis 50 år sedan som revolutionären Ernesto ”Che” Guevara avrättades. För att hedra hans minne och kamp återpublicerar vi en tidigare artikel skriven år 2002 av Per Olsson, rubricerad: ”Che Guevara – en symbol för kamp”.
”Skjut, din fegis. Det handlar ju bara om att döda en människa”. Enligt ett rykte var detta de sista orden som revolutionären och gerillakämpen Che Guevara lät yttra. Det är i veckan 35 år sedan Che mördades i Bolivias djungel den 9 oktober 1967. Han blev endast 39 år. Över hela världen kommer minnet av honom att hyllas. Che är en symbol för motstånd och revolutionära ideal som förblir en inspirerande maning till kamp för internationell socialism.
Che var en självuppoffrande revolutionär och en bitter motståndare till alla former av privilegier, fjäsk och smicker. Kommen från en argentinsk medelklassfamilj anslöt han sig utan att tveka till Fidel Castros lilla grupp av beslutsamma gerillakämpar som 1956 anlände till Kuba.
Det var i mitten av 1950-talet som argentinaren Ernesto Guevara fick smeknamnet ”Che” och började se sig själv som socialist. Ches många resor runt om i Latinamerika spelade en stor roll i detta vägval. Han var i Bolivia sommaren 1953, och drogs med i den revolutionära yra som rådde. Året innan (1952) hade landets arbetare och fattiga indianbefolkning gjort uppror och en ny radikal regering var vid makten.
Mer än någonting annat var det dock händelserna i Guatemala, vilka slutade i kontrarevolutionens seger 1954, som blev avgörande. Che kom till Guatemala julen 1953. Guatemala styrdes vid den här tiden av en vänsterpopulistisk regering under översten Jacoby Arbenz.
I ingen del av världen har USA-imperialismens nykolonialism fått ett så markant och arrogant uttryck som i Centralamerika. ”Regimförändring” är inget som George W. Bush hittade på, i mer än 100 år har USA-imperialismens avsatt och tillsatt regeringar i Centralamerika. När Che kom till Guatemala julen 1953 hade landets regering kommit i direkt konflikt med USA-imperialismen efter att den bland annat genomfört en jordreform och förstatligat United Fruit Companys (idag Chiquita) tillgångar.
Landet präglades å ena sidan av massmobiliseringar och försök att bygga upp olika miliser och å den andra CIA:s kontrarevolutionära komplott tillsammans med landets överklass. Regeringen försökte hitta en medelväg som inte fanns. Che var starkt kritisk mot regeringens vacklan och reste kravet på ett väpnat folkförsvar (defensa popular).
Dagarna efter att Che fyllde 26 år inleddes kontrarevolutionen, som cyniskt hade döpts till ”Operation Framgång”, sitt väpnade angrepp. Guatemala bombades och från grannländerna invaderades landet av en militär styrka som kuppmakarna hade satt upp. Regeringen föll och konspiratörerna tog över på sommaren.
Che drog den korrekta slutsatsen att regeringen, och de grupper som stödde den, delvis hade besegrats som en följd av att man inte beväpnat massorna – inte hade byggt upp väpnade försvarskommittéer – och inte hade genomfört några utrensningar inom den gamla statsapparaten. Efter att kontrarevolutionens dödsridå hade dragits ner över Guatemala tvingades Che på flykt och nådde i september 1954 Mexiko och dess huvudstad Mexico City, där CIA snart lade upp en dossier på ”den unge argentinske doktorn”. Che-mappen skulle sedemera bli en av de tjockaste i CIA:s arkiv.
I Mexico City fanns många av de som hade lyckats fly från Guatemala. Några av dem, däribland Che, förenades snart med en grupp politiska flyktingar Kuba – med Fidel Castro och hans bror Raúl i förgrunden. Fidel hade gjort sig känd som en färgstark och kompromisslös oppositionell efter ett misslyckat försök att inta Moncadabarackerna (en militärförläggning) den 26 juli 1953 (härav förklaringen till varför Fidel valde namnet ”26 juli-rörelsen”).
Fidel tillhörde den unga generationen av motståndskämpar som ville omvandla Kuba till en modern demokratisk nation. Fidel var inte socialist, snarare en radikal nationalist. Hans fem år yngre bror Raúl hade dock kopplingar till ungkommunisterna. Sommaren 1955 berättade Fidel för Che om sin plan på att landsätta en båt med gerillasoldater på Kuba. Che tvekade inte att ansluta sig. ”När jag för en tid sedan blev erbjuden att bli med i väpnad kubansk befrielserörelse svarade jag ja på direkten”, skrev han senare till sina föräldrar. För ”att komma i form” inför 1956, ”det år vi antingen blir hjältar eller martyrer” enligt Fidel, ägnade sig Che åt såväl politiska studier som bergsklättring. Men år 1956 började inte bra. 26 juli-rörelsens medlemmar arresterades i Mexico City, men släpptes snabbt på fri fot. Först i september lyckades Fidel hitta en båt, Granma, som kunde ta dem till Kuba.Namnet till trots var 26 juli-rörelsen ingen rörelse. De som anslutit sig var inte många. 26-juli-rörelsen omfattade inte ens ett tresiffrigt antal väpnade kämpar. Det politiska programmet var inomkapitalistiskt – en samling borgerligt-demokratiska krav.
Styrkan låg i den okuvliga viljan att kämpa till slutet. ”Min framtid är kopplad till den kubanska revolutionens. Jag kommer antingen att segra eller dö”, skrev Che under sin korta fängelsevistelse i Mexiko.
Allt gick dock fel från början. Den tog betydligt längre tid än beräknat att ta sig till Kuba, sju istället för fem dagar, och man hamnade fel. Fidel hade hoppats att landstigningen skulle sammanfalla med en folkresning i Santiago, Kubas andra stad – men så skedde inte. Båten upptäcktes innan man kom i land, det var mer fråga om ett skeppsbrott än en ankring. Ingen väntade på de som landsteg på Kuba i december 1956. Väl i land splittrades man upp i två irrande grupper. Che berättar att ”vi var alldeles vilse och gick i cirkel”. Snart råkade man dessutom ut för ett bakhåll som decimerade den redan lilla ursprungsstyrkan på 82 man till 22. Denna lilla styrka omgrupperade sig i Sierrabergen.
Ännu färre än de 22 skulle få uppleva nyåret 1959 och revolutionens seger. Från Sierra Maestra inleddes befrielsekriget och nya rekryter började ansluta sig. Det helt livsavgörande stödet från befolkningen, särskilt bland de fattiga på landsbygden, växte snabbt även om Castros gerilla aldrig omfattade fler än 3 000 – en uppgift säger att man bara var 1 500 när Havanna intogs.
Batistas diktatur på Kuba hade förlorat allt stöd, även USA-imperialismen hade börjat inse att dess dagar var räknade. Under Batista hade Kuba blivit en tummelplats för dollarmiljonärer och utländskt kapital, ön kallades ”Karibiens bordell”.
Kubas tillgångar var i händerna på amerikanska storföretag. Amerikanska intressen kontrollerade 75 procent av all bördig jord, 90 procent av gruv- och oljeproduktionen och 40 procent av den helt dominerande sockerindustrin. Jordbruksarbetare och småbönder tvingades slava på en jord som ägdes av stora jordägare.
En kombination av samverkande politiska, ekonomiska och sociala faktorer lade grunden 26 julirörelsens triumf och Batistas fall. Inget parti eller oppositionell grupp hade lyckats kanalisera befolkningens missnöje. 26 juli-rörelsen kunde träda in och fylla det politiska tomrum som skapats av å ena sidan hatet mot regimen och dess sönderfall och å den andra oppositionens tandlöshet.
Det kubanska kommunistpartiet, PSP, hade lagt krokben på sig själv genom sin opportunism och slaviska tilltro till den stalinistiska tvåstegsteorin – först kamp för kapitalistisk demokrati i samråd med borgerlighetens progressiva del, för att sedan i en avlägsen framtid ta upp kampen för socialismen. PSP deltog till och med i några av de marionettregeringar som Batista bildade under 1930- och 40-talet. Det var först 1952, när Batista genomfört en militärkupp efter att ha förlorat presidentvalet, som kommunistpartiet drog undan sitt stöd.
Till följd av sin politiska undfallenhet kunde PSP inte bygga upp en motståndsrörelse mot Batista, trots att man hade ett inflytande bland städernas arbetare. Kommunistpartiets ledare ansåg till en början att Castros landstigning var ett ”äventyr”. Snart fick man dock göra en helomvändning och man börja etablera allt fastare band med 26 juli-rörelsen.
Vid sidan av kommunistpartiet fanns olika mer eller mindre impotenta borgerliga, nationalistiska oppositionsgrupper. Även det nationella direktoriatet, som till en början utgjorde 26 juli-rörelsens ledning och llano, det nätverk som hade som uppgift att säkra rebellernas underhåll och vinna stöd bland stadsbefolkningen, rymde, med Ches ord, ”antikommunistiska medelklasstyper”.
Che spelade en avgörande roll i att vrida 26 juli-rörelsen åt vänster och driva ut de mer konservativa krafterna. Även om gerillan gjorde framsteg på landsbygden så kom det att dröja innan den vann insteg i städerna. Den utlysta generalstrejken den 9 april 1958 blev en flopp. Misslyckandet fick som följd att tonvikten lades än mer på gerillakampen. ”Gerillametoden har utgått som segrare”, skrev Che efteråt.
Gerillakampen på Kuba och åren i Sierra hade stärkt Ches ensidiga och därmed felaktiga uppfattning att det inte är städernas arbetare som utgör den socialistiska revolutionens ryggrad utan landsbygdens fattiga med en kärna av heroiska gerillakämpar som förtrupp (avantgarde). Che skulle ständigt återkomma till denna slutsats, som utgör stommen i hans teori om att den latinamerikanska revolutionens framtid ligger i att skapa en kärna (foco) av gerillakämpar på landsbygden. Che undervärderade den revolutionära potential som ligger i arbetarklassens kollektiva styrka. Den socialistiska revolutionen är, till skillnad från de borgerliga revolutionerna, en medveten handling där arbetarklassen tillkämpar sig den politiska makten för att sedan ”expropriera expropriatörerna” som Karl Marx utryckte det.
Embryot till den socialistiska demokratin finns i arbetarnas kamp och självständiga organisering. Till skillnad från den ryska oktoberrevolutionen 1917, den hitintills enda sociala revolution som fört arbetarna och de fattiga till makten, spelade arbetarklassen i städerna inte en någon framträdande roll i den revolutionära process på Kuba som inleddes 1956.
Det fanns inga organ för socialistisk demokrati likt sovjeterna i städerna, på landsbygden och inom militären, som var demokratiska organ där valda representanter när som helst kunde avsättas av dem man representerade. Sovjetmakten lade grunden till arbetardemokrati och en utveckling mot socialism efter oktoberrevolutionens seger. Att den ryska revolutionen därefter urartade berodde på att dess isolering till ett underutvecklat och av inbördeskrig sargat Ryssland (21 imperialistiska arméer stödde ”de vitas” försök till kontrarevolution) gjorde det omöjligt att bygga en verklig socialistisk demokrati i land där arbetarklassen starkt decimerats och försvagats. Bara den internationella revolutionens seger, kunde säkra en utveckling mot socialism i Sovjet.
Revolutionens isolering till följd av socialdemokratins förräderi födde emellertid sin motreaktion i form av stalinismens triumf som krossade de sovjetmakten, fackföreningarna och bolsjevikpartiet i blod.
Det faktum att det inte fanns några valda revolutionära organ för massornas direkta styre som likt sovjeterna kunde utgöra grunden för arbetarnas och fattigböndernas kontroll och styre på Kuba betydde en oundviklig tendens till toppstyrning när väl rebellerna hade tagit makten.
Den nya regimen som kom till makten 1959 var otroligt populär och den har än idag stöd bland stora delar av befolkningen. Den stat som byggdes upp och betecknades som ”socialistisk” reflekterade dock att revolutionen huvudsakligen baserade sig på landsbygdens 11 gerilla och småbönder. Därför etablerades aldrig en socialistisk demokrati i likhet med den i Sovjet under de första åren efter 1917. Oktoberevolutionens förlopp visade riktigheten i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen – att även i mindre utvecklade kapitalistiska länder har arbetarklassens till följd av sin roll i produktionen erövrat en betydligt större social tyngd i samhället än dess numerär ger sken av. Något som i sin tur ger arbetarklassens en avgörande roll i revolutionens alla faser. Detta även i mindre utvecklade kapitalistiska länder.
Till skillnad från landsbygdens miljoner förenas arbetarna till ett kollektiv i städernas industrier och större arbetsplatser, det är genom att agera organiserat och som en kollektiv kraft som arbetarna kan förändra sina villkor.
Ur kollektiv kamp växer ett socialistiskt medvetande fram, därför sås fröet till ett nytt socialistiskt samhälle i den kamp som förs idag. Tyvärr kom Che aldrig att studera Trotskijs skrifter om den permanenta revolution och exempelvis stalinismens framväxt.
I Bolivia strax innan sin död läste han Trotskij, man kan bara spekulera vilken politisk inriktning hans liv skulle ha tagit om Che hade fått leva. Che, som till en början såg ”framtiden i de länder (det stalinistiska blocket) som ligger bakom järnridån”, blev senare kritisk mot det byråkratiska och totalitära styret i Sovjet och Östeuropa. Men han saknade alternativ. Che delade inte Trotskijs uppfattning om att arbetarna måste genomföra en politisk revolution för att störta byråkratin för att möjliggöra en utveckling, baserad på arbetardemokrati, mot socialism i ”länderna bakom järnridån”.
Uppmuntrad av generalstrejkens nederlag försökte Batista starta en ny militär offensiv. Den låga stridsmoralen inom armén gjorde dock att offensiven snabbt kollapsade. Istället blev det rebellerna som i augusti inledde en storoffensiv. Gerillan vann seger på seger under årets sista månader. Med en statsapparat i upplösning flydde Batista Kuba på nyårsdagen 1959. Natten mellan den 1 och 2 januari anlände Che till Havanna medan Fidel tog över Santiago. Batistas fall hade en stor radikaliserande effekt på ungdomarna, arbetar- och medelklassen, och den folkliga mobilisering som följde satte press på Fidel. Detta tillsammans med USA-imperialismens försök att svälta ut revolutionen och att den korrupta inhemska borgerligheten avslöjat sin ruttenhet gjorde att revolutionen gick mycket längre än vad många av rörelsens ledare hade föreställt sig.
I maj 1959 beslutar regeringen att konfiskera alla jordegendomar på mer än 1 000 tunnland och uppmuntra bildandet av jordbrukskooperativ. Jordreformen berörde 40 procent av all åkermark. Några månader innan jordreformen hade landets telefonbolag, som lierat sig med amerikanska ITT, förstatligats och priserna på bland annat läkemedel sänktes. Che var i högsta grad med och utformade denna radikala politik, i oktober 1959 blev han ansvarig för att samordna de statliga industriernas verksamhet, någon månad senare blev han utsedd till riksbankschef. Revolutionen kan ibland behöva kontrarevolutionens piskrapp för att ta steg framåt, skrev Karl Marx en gång.
I Kubas fall var det USA:s sanktioner och paranoida rädsla för ”kommunismens utbredning” och det påföljande invasionsförsöket 1961 som tvingade Fidel Castro att ge upp tanken på en revolution som stannar på halva vägen.
USA-imperialismens svar på regeringens jordreform, förstatliganden, ökade företagsskatter och utrensning av Batistas bödlar var att skära ner importen av socker från Kuba, landets viktigaste exportprodukt. I början av 1960 gav president Eisenhower CIA klartecken att organisera en kontrarevolutionär invasion av Kuba och i oktober samma år förbjöd USA all handel med Kuba.
Che var helt på det klara med att revolutionen bara kunde vinna mark genom att ”ta något från de som har något och det är monopolen. För att segra måste vi göra upp med monopolen och bryta USA-imperialismens makt”. Han hade också förstått behovet av utrensningar inom den gamla statsapparaten, något som inte minst erfarenheterna från Guatemala hade visat. Den spiral av allt intensivare motsättningar som följde i takt med att USA-imperialismen trappade upp sina kontrarevolutionära aktiviteter fick hur som helst till följd att Kuba allt mer omfamnades av det stalinistiska Sovjet och ”Östblocket”, som erbjöd sig att köpa Kubas socker, ge lån, och sända ”rådgivare och experter”.
Den byråkrati som styrde Sovjet 1960 var, till skillnad från den demoraliserade klick som styrde under stalinismens dödsryckningar 1989-90, övertygad om att man kunde knappa in på imperialismens försprång. USA-imperialismens blockad av Kuba gav den en möjlighet att få in en fot på USA:s bakgård och vidga den stalinistiska intressesfären på världsarenan. Som mest fick Kuba nära en miljon dollar per dag i sovjetiskt ”bistånd”, som självfallet var villkorat.
Under våren 1961 genomförde USA det misslyckade invasionsförsöket av Kuba (Grisbukten) En invasion som slutade i totalt fiasko till följd av den popularitet som revolutionen åtnjöt. Che var en av de ansvariga för den planekonomi som möjliggjorts genom förstatligandet av de utländska intressena och samhällsövertagandet av alla tillgångar som överklassen inte hade lyckats ta med sig i sin flykt från ön. Hans vision om ”den socialistiska människan” sågs som ett alternativ till den gängse sovjetiska modellen med toppstyrd centralplanering.
Precis som under gerillakampen ville Che leda med hjälp av exemplets makt. Han vägrade att ta emot en lön som var högre än den svältlön han haft som kommendant (Commendante) och tog initiativ till frivillighetsarbete på helgerna som han själv alltid deltog i trots sin enorma arbetsbörda och astma. Brist på verklig och ständig kontroll från massornas är och var den kubanska planekonomin akilleshäl. Icke desto mindre är det planekonomin som har lagt grunden för en social trygghet på Kuba som saknar motstycke i Latinamerika.
Barnadödligheten på Kuba är idag lägre än i exempelvis USA, inget land har fler lärare och läkare per person än Kuba. För att försvara den kubanska revolutionens landvinningar måste den emellertid spridas – lämnat åt sitt eget öde är Kuba dömt att utvecklas mot kapitalism. Det gäller särskilt sedan stalinismens fall i Östeuropa och att Kuba tvingats öppna upp sig upp för utländska investeringar och dollarn.
Che ville sprida revolutionen. Hans kritik av Sovjetbyråkratin och vägran att ta ställning i den sino-sovjetiska konflikten – Ches idéer var i många fall mer närstående Maos i Kina, som också hade kommit till makten genom ett bondekrig – spelade också en roll i varför han började förbereda sig för att lämna Kuba.
De sista åren i Ches liv var heroiska, men också djupt tragiska. Che kom aldrig att dela marxisters syn på arbetarklassen och dess organisationer som den socialistiska revolutionens ”förtrupp”. I ett tal som publicerades 1960 med titeln Arbetarklassens ansvar i vår revolution hävdar Che att ”det är ingen hemlighet att den revolutionära rörelsens styrka i huvudsak finns hos bönderna, och i andra hand hos arbetarklassen”. Det var speciella faktorer som möjliggjorde att ”en liten grupp, som ej fruktar döden, kan besegra en armé” som på Kuba. Säregenheterna var dock inte allmängiltiga och kunde inte bara upprepas, särskilt inte i länder där arbetarklassen redan hade trätt in på arena som en självständig kraft. I april 1965 reste Che till Afrika för att ansluta sig till den gerilla som kämpade där.
Tiden i Kongo demoraliserade emellertid Che. Gerillans ledare syntes oftast inte till utan föredrog livet i exil, rörelsen var splittrad och saknade en politik. Efter ett par månader insåg Che att det hela var ett utsiktslöst företag. Via Tanzania och dåvarande Tjeckoslovakien återkom han till Kuba 1966, bara för att snart dra vidare till Bolivia för att där bygga upp en gerillagrupp.
Che hade lovats stöd av det bolivianska kommunistpartiet, men väl i Bolivia uteblev det utlovade stödet och de fåtal gerillakämparna lämnades åt sitt öde i Bolivias djungel. Svårt sjuk, utan stöd och underhåll spårades Ches lilla styrka upp av armén och CIA. Efter en strid mot en numerärt överlägsen fiende den 8 oktober 1967 sårades och fängslades Che. Dagen efter avrättades han. Men på en vägg nära hans grav i Bolivia står det målat: ”Che så levande som dom aldrig ville att du skulle vara”. ”Che – Vive!”, – Che lever – som en symbol för revolutionär kamp mot förtryck och imperialism.
