foto: MANDEL NGAN
Kubas Raul Castro och USA:s Barack Obama skakar hand. Imperialismens mål om att återupprätta kapitalism på Kuba består, men hoppas nu på att nå dit genom att låta varor och investeringar översvämma den kubanska ekonomin.
Det historiska handslaget mellan USA:s Barack Obama och Kubas Raul Castro, politiskt och ekonomiskt tumult i Venezuela och inställda reformer i Bolivia, liksom kriser i Brasilien – är alla symboler för en vändning av utvecklingen i Latinamerika. Men åt vilket håll går utvecklingen? Med en växande kamp från arbetarna och de förtryckta har en ny instabil tid inletts.
Latinamerika har gått in i en ny period av ekonomisk kris och politisk och social turbulens. De höga förväntningar som har väckts med radikala reformistiska regeringar i Venezuela, Bolivia och Ecuador har övergått i kris och besvikelse.
Hugo Chavez och Evo Morales utfästelser om en väg mot socialismen har inte följts av en politik som innebär en brytning med kapitalismen och att ett bygge av ett socialistiskt alternativ påbörjas. Istället har de reformer som genomförts börjat att rullas tillbaka vilket har skapat ett samhälleligt sönderfall.
Länder som Brasilien och Chile, som har styrts av så kallade mitten-vänster-regeringar, ledda av Lula och Dilma Rouseff respektive Michelle Bachelette, har gått in i en ny krisfas. Korruption på en närmast ofattbar nivå och politiska kriser är något som gäller för de flesta regimer, från Mexiko i norr till Argentina i söder.
I över ett ett årtionde har kontinenten upplevt en snabb ekonomisk tillväxt. Denna utveckling har nu avstannat med en rysning. Den eldades på av stigande råvarupriser och en växande export till Kina. Olja, gas, koppar, soja och andra naturresurser som finns i överflöd i Latinamerika mötte en stark efterfrågan från den växande kinesiska marknaden. Chile, som har stora koppartillgångar, kunde skicka 40 procent av sin export till Kina.
Den kinesiska ekonomins inbromsning har minskat råvaruexporten och priserna har rasat. Det har fått en förödande effekt – ekonomiskt, socialt och politiskt. Uppsvinget väckte förhoppningar om att länder som Brasilien skulle ansluta sig till ”första världen”, vilket nu har visat sig vara en hägring.
En ny epok av kris och klasskamp har inletts över hela kontinenten. Brasiliens ekonomi kommer att krympa för andra året i följd – med upp till en procent under år 2015. Det är den kraftigaste nedgången sedan år 1932. Argentina befinner sig också i en djup recession och Chiles ekonomi har bromsat in betydligt. Satsningen på råvaruexport under den ekonomiska uppgången ledde till en avindustrialisering, vilket har försvagat ländernas ekonomiska ställning jämfört med tidigare.
Brasilien står inför en kris på flera fronter. Kriserna kan smälta samman och leda till sociala och politiska omvälvningar av en aldrig tidigare skådad omfattning.
En korruptionsskandal har avslöjats kring Brasiliens statliga oljebolag Petrobras. Uppemot 10 miljarder USA-dollar (83 miljarder kronor) har betalats ut som mutor till byggbolag och politiska partier, speciellt till Rouseffs och Lulas PT. En av cheferna har gått med på att betala tillbaka 100 miljoner USA-dollar (830 miljoner kronor) som han stoppat undan på ett bankkonto i ett skatteparadis.
En svårartad torka har drabbat den södra delen av landet, särskilt São Paolo. Vattenransonering påverkar miljontals människor och kommer att utvecklas till en humanitär katastrof i ett av världens största storstadsområden.
Den största vattenreservoaren i São Paolo var fylld till 39 procent år 2014. I år har nivån sjunkit till 19,4 procent. Då ingår den så kallade ”döda volymen” (volume morto), som är en reserv som ska användas i nödfall och som kräver speciella och dyrbara åtgärder för att kunna utnyttjas.
Den här situationen har uppstått som en direkt följd av privatiseringar och av att skogar har avverkats. Bristande investeringar har gjort att den kris som förustågs redan för tio år sedan har påskyndats. Det beräknas att 30 procent av vattnet i São Paolo går förlorat på grund av läckande vattenledningar. Ingenting gjordes av den brasilianska regeringen eller delstatsregeringen, eller av de numera privatiserade vattenbolagen. Protester har brutit ut och detta kommer att vara en viktig fråga under de kommande månaderna.
Argentina befinner sig också i en förödande ekonomisk situation. President Kirchner har fört en kapitalistisk politik på hemmaplan, men har samtidigt kommit i konflikt med imperialismens internationella intressen. Hon har tjugodubblat sin personliga förmögenhet sedan år 2003!
En viktig utveckling i Argentina är att den trotskistiska alliansen FIT (Frente de Izquierda y de los Trabajadores) har vuxit, vilket motbevisar idén om att kontinenten är inne i en politisk högersväng. CWI välkomnar FIT:s framgångar, men samtidigt gör detta att organisationen ställs inför nya utmaningar. Kommer den att kunna bygga vidare på framgångarna och nå ut till arbetare och fackföreningar genom att bygga ett brett parti för arbetarklassen?
Kontinentens ”skyltfönster”, Chile, har också gått in i en ny period. 150 000 ungdomar gick ut på gatorna den 18 april för att fortsätta kampen för avgiftsfri undervisning och för att fördöma landets politiska ledning, som också är indragen i omfattande korruptionsskandaler. Ekonomin håller på att sakta in på grund av fallande kopparpriser och minskande export till Kina.
Michelle Bachelet och hennes ”Nya majoritet” gick ut i valkampanjen med löften om reformer – inga av dessa löften har infriats efter valet. De etablerade partiernas förlorade auktoritet visade sig i valet år 2013. Bara 41 procent av de 13 miljoner som var röstberättigade deltog i valet. Detta har följts av massiva ungdomsprotester, början av en ny våg av arbetarkamp och bittra och våldsamma konfrontationer med Mapuchefolket.
I Venezuela utgör högerpartiet MUD (Mesa de la Unidad Democrática) ett allvarligt hot mot Maduros regering. Oppositionens ledning kring Henrique Capriles har slagit in på en extremt populistisk kurs för att försöka utnyttja det omfattande missnöjet som den ekonomiska situationen har skapat.
President Maduro har trots sitt tal om ”socialism” gått längre åt höger i sina försök att blidka kapitalismen. Det har dock inte gjort högern eller den amerikanska imperialismen nöjda. De är fast beslutna att besegra hans regering.
Den katastrofala ekonomiska situationen har förvärrats enormt av de fallande oljepriserna. Ekonomin beräknas krympa med fem procent i år, efter en minskning med fyra procent under förra året. Det råder brist på många varor. Det uppskattas att det inte går att få tag på en tredjedel av de nödvändigaste basvarorna, däribland mat, mediciner och kläder. Inflationstakten i Venezuela ligger på 70 procent, den högsta i världen.
Allt detta gör att stödet för regeringen undergrävs ytterligare. Delvis är bristen på varor resultatet av spekulation och hamstring från kapitalisternas sida, i ett försök att destabilisera situationen, men den är också orsakad av ett byråkratiskt styre ovanifrån från regimens sida. Reformerna från Chavez tid vid makten har undergrävts. Sjukvården befinner sig i fullständig kris. Av 45 000 platser i offentliga sjukhus kan bara 16 000 nyttjas på grund av att det saknas utrustning.
I opinionsundersökningar är stödet för Maduro nere på under 30 procent och ett nederlag hotar. Som CWI har varnat för är detta resultatet av att inte bryta med kapitalismen och genomföra verkliga förstatliganden av ekonomins nyckelsektorer under arbetarnas demokratisk kontroll och styre. Återvändsgränden har öppnat för besvikelse och demoralisering, som högerpartiet MUD kan dra nytta av.
I början av året offentliggjorde den amerikanske presidenten Barack Obama och Kubas president Raul Castro ett antal historiska överenskommelser. De innebar att diplomatiska förbindelser mellan länderna har återupprättats, minskade inskränkningar i resandet och de första stegen mot ett lättande av det handelsembargo som varit i kraft sedan revolutionen år 1959-60. Utväxlingar av fångar har redan skett mellan länderna.
Detta innebär en avgörande förändring i den amerikanska imperialismens hållning gentemot Kuba, vilket underströks ytterligare av de samtal som ägde rum mellan Obama och Castro i samband med det panamerikanska toppmötet i Panama. Det innebär också att den kubanska regimen har tagit ytterligare steg i riktning mot att återupprätta kapitalismen, en process som har pågått under ett antal år.
Efter den kubanska revolutionen har den amerikanska imperialismen med alla medel försökt att isolera Kuba och gjort flera försök till att störta den kubanska regimen och återinföra kapitalismen, bland annat ett försök till invasion år 1961. Trots att embargot beräknas ha kostat den kubanska ekonomin en biljon dollar vid det här laget har denna politik misslyckats. Det beror främst på de djupa rötter och det starka stöd som revolutionen har haft i Kuba.
Nu har den amerikanska imperialismen slagit in på en ny väg genom att lyfta embargot. Hotet av att kapitalismen återupprättas i en isolerad arbetarstat utgörs inte bara av en militär intervention. Som Leo Trotskij varnade för när det gällde Sovjetunionen kan det också komma i form av ”billiga varor som kommer i kapitalismens godståg”.
Imperialismens mål består, men förhoppningen är att det ska nås med andra medel. Planen är att låta varor och investeringar översvämma den kubanska ekonomin för att på så sätt kunna återupprätta kapitalismen fulltständigt.
De stora sociala framsteg som kapitalismens avskaffande innebar håller i snabb takt på att undergrävas. Stödet för revolutionen och motståndet mot den amerikanska imperialismen har inneburit att den kubanska regimen mot alla odds har kunnat upprätthålla den planerade ekonomin under 1990-talet och under början av 2000-talet. Idag beräknas lönerna i Kuba bara vara 28 procent av nivån före Sovjetunionens kollaps.
Regimen och den planerade ekonomin höll ut trots kapitalismens globala dominans. Regimen kunde bestå politiskt genom att utnyttja USA:s embargo, som underblåste motståndet mot den amerikanska imperialismen. När Chavez kom till makten i Venezuela skapades också ett andrum genom leveranserna av billig bensin och olja som nu hotas av de fallande oljepriserna och krisen för Maduros regering.
Avsaknaden av verklig arbetarkontroll och demokrati, och den byråkratiska misshushållningen och korruptionen som följer i spåren på detta, gör att den ekonomiska krisen som har orsakatas av embargot och isoleringen förvärras ytterligare.
De revolutionära omvälvningar som drog fram över Venezuela, Bolivia och Ecuador i början av seklet gav möjligheten för Kuba att bryta sig ur sin isolering. En verklig arbetardemokrati skulle ha utnyttjat tillfället och tagit steg mot att upprätta en frivillig socialistisk federation mellan dessa länder.
Det hade öppnat möjligheter för ett ekonomiskt samarbete och gemensam planering mellan dessa länder. Det hade varit möjligt att börja vända sig till arbetarklassen i hela Latinamerika och erbjuda ett alternativ till kapitalismen. Detta var ett tillfälle som gick förlorat och de kriser som nu har utvecklas i dessa länder betyder att massorna får betala priset.
Tyvärr var varken den kubanska byråkratin eller de reformistiska ledningarna under Bolivias president Morales, Venezuelas tidigare president Chavez eller Ecuadors president Rafael Correa beredda att ta detta steg. De tre sistnämnda har förblivit fångade inom kapitalismen. Den kubanska regimen, å andra sidan, har i accelererande takt börjat processen av att återupprätta kapitalismen.
Speciella ekonomiska zoner har skapats, som en ny hamn i Mariel Bay som har finansierats av brasilianska och singaporianska kapitalister. Dessa investeringar görs också i förväntan om att de amerikanska handeslrestriktionerna kommer att hävas, att Panamakanalen byggs ut och att en ny kanal byggs med hjälp av omfattande kinesiska investeringar.
En fullständig återgång till kapitalism kommer inte att vara en rätlinjig process. Delar av regimen vill inte slå in på denna väg. Det är betydelsefullt att Mariela Castro, dotter till Raúl, i januari sa att: ”Det kubanska folket vill inte se en återgång till kapitalism.”
I dagsläget har de avgörande delarna av ekonomin privatiserats eller sålts till utländska kapitalister. Att Mastercard och Netflix har etablerat sig är till stor del bara av symbolisk betydelse.
För socialister och arbetarklassen innebär stegen mot ett återupprättande av kapitalismen ett bakslag. Det skulle innebära att de vinster som den kubanska revolutionen har gett massorna kommer att undergrävas. Det skulle användas av de härskande klasserna i Latinamerika för att misskreditera tanken på socialismen som ett alternativ till kapitalismen.
Men det skulle inte ha samma effekt som den ideologiska offensiven som utbröt efter kollapsen för de stalinistiska regimerna och Sovjetunionen åren 1989-90.
Latinamerika visar det akuta behovet av att bygga upp ett socialistiskt massalternativ. Utgångspunkten måste vara att förstå begränsningarna i den radikala reformismen och de byråkratiska metoder som i början av århundradet tillämpades i Venezuela, Bolivia och Ecuador. Länderna förblev fångade inom kapitalismens ramar.
De opportunistiska, populistiska mobiliseringar som högern i Brasilien, Venezuela och en del andra länder har genomfört visar att det brådskar att bygga en sådan rörelse.
En ny period av kris och kamp har inletts. Utmaningen för arbetarklassen och revolutionära socialister är att bygga ett verkligt kämpande socialistiskt alternativ. ■
