Återbegravning av samiska kvarlevor

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Den 9 augusti återbegravdes kvarlevorna från 25 personer på Gammplatsen i Liksjoe/Likssjuo/Lycksele. Kvarlevorna kommer från de samiska gravar som plundrades i rasbiologins namn för nära 70 år sedan.

Det var 1950 och -51 som kranier från 25 personer grävdes upp från samiska gravar, mättes och paketerades för att skickas till historiska muséet i Stockholm, där de glömdes bort till för några år sedan. Fortfarande har 11 statliga muséer samiska kvarlevor från tiden av rasbiologiska studier. Varken representanter från det samiska samhället, staten eller kyrkan finner det värdigt att mänskliga kvarlevor, förfäder, familjemedlemmar, ska ligga i en kartong i en museikällare.

Återbegravningen är den största i svensk historia och nu hoppas många på att det ska vara ett startskott för en repatrieringsprocess i svenska Sápmi. 
Ingrid Inga, ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan och sametingsledamot, diskuterade frågan i SVT Morgonstudion med Helene Öberg, statssekreterare vid Kulturdepartementet. Inga lyfte fram att Sametinget lämnade in en begäran till regeringen redan 2007 om att alla samiska kvarlevor som finns på muséer, universitet och andra institutioner ska återbördas. Öberg svarade att det nu finns en politisk vilja till en sanningskommission och att arbetet kring hur en repatrieringsprocess ska kunna se ut har påbörjats.

Fredagens ceremoni hade 500 deltagare och såväl efteråt som innan uttalade sig många positivt om en påbörjad process av försoning mellan det samiska samhället, staten och kyrkan. 
Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, talade i Sameradion om försoningsprocess medan Mikael Jakobsson från Lycksele Sameförening sa att det inte nödvändigtvis behöver handla om försoning men en historisk förståelse om vad som hänt, varför och på vems uppdrag för att kunna gå vidare.

Det är alltså 2019, i modern tid fortfarande en brännande fråga för det samiska samhället om kvarlevor från plundrade gravar. 
Det hela är ofattbart, hur länge statens rasbiologiska spår har sopats under mattan med en politisk ovilja samt hur institutioner har hävdat forskningsvärde i kolonialismens härjningar. Det har pågått alldeles för länge. 
Nu måste staten göra upp med sitt koloniala förflutna och vi måste alla stoppa kapitalismens moderna kolonialism som förgör människa, kultur och natur.