Image 950
Timbuktus nya album ”Sagolandet” är både otroligt bra och lite förvånande. Inledningsspåret ”Allsång på gränsen” är väldigt personlig och utlämnande på en helt annan nivå än vad i alla fall jag är van vid när det gäller Timbuktu.
Redan här får man känslan av lite åldersnoja, vilket återkommer i flertalet låtar på skivan. Detta är något utöver det vanliga när det gäller Timbuktu, och det känns lite som att man lyssnar på något man inte var menad att höra. Han benämner sig själv som Jason i flertalet låtar, och det är precis det intrycket man får, att det är mer Jason än Timbuktu på den här plattan.
Andra spåret ”Dödsdansen” är i snäppet snabbare tempo med ett ordentligt gung och jag tänkte att nu kommer gamla, vanliga Timbuktu! Låten har en aning samhällskritik, men istället för det vanliga jävlar anammat så verkar det som att han har gett upp litegrann och uppgivenheten går som ett tema genom hela låten.
Personligen har jag alltid blivit inspirerad av många av hans låtar och blev lite besviken då det kändes som att han nu vuxit ifrån sin kämpaglöd. Men tji fick jag! Låten ”Malmö” är full av samhällskritik och den Timbuktu man vant sig vid syntes igen. Som han säger det själv: ”denna chokladfondanten backar fan inte i kampen”.
I ”Resten av ditt liv” lyckas han skapa en fantastisk kontrast mellan den lite poppiga och högst medryckande musiken och den hatiska texten, som på något vis ändå inte går över gränsen. Han är vass som en rakkniv, och man nästan känner hur lavan han spottar ut rinner ner i hörselgångarna. Hans rappa formuleringar av hans förhoppningar om vad som händer med denna uppenbart elaka exflickvän lockar till skratt mer än en gång under låten.
Allting avslutas med låten ”Dansa”, där det enda kompet utgörs av piano och stråkar utan att det för den sakens skull gör att låten saknar substans eller blir platt. Låten är melankoliskt vacker, men en aning av den där uppgivenheten kommer tillbaka igen.
Sagolandet är en salig blandning av ett gäng olika genrer och Timbuktu gör det fantastiskt bra och får blandningarna att bli lika självklara som det är självklart att kapitalismen drar nytta av förtrycket av arbetarklassen.
Trots lite apati gör Timbuktu absolut inte mig besviken. Åter -igen har han lyckats, och jag tror att den här plattan kommer att spelas repig, både på radio, på festen och i vardagsrummet.
Josephine Landström
