Återseendets glädje och sorg i Tillsammans 99

av Britt Thelenius Wanler // Artikel i Offensiv

Jag lämnade filmen Tillsammans 99 med en vag känsla av sorgsenhet. Så småningom kunde jag formulera varför.

Filmens tema var, som jag uppfattade det, ensamhet och längtan efter gemenskap. Den till självutplåning snälle Göran (Gustaf Hammarström) och den trasmattevävande slöjdläraren Klas (Shanti Roney) lever kvar i resterna av kollektivet Tillsammans. Nu i ”världens minsta kollektiv”, det vill säga enbart de två, i en mexitegelvilla någonstans i utkantssverige. De är två ensamma själar som drömmer om att huset åter ska fyllas av kollektiv gemenskap.
Frasen ”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”, som upprepas från den första filmen, understryker denna längtan.
När Göran ska fylla år bjuder Klas, som en överraskning, in de gamla kollektivmedlemmarna som inte har träffats på många år. 25 år har gått sedan kollektivet upplöstes.

I sedvanlig återträffsanda börjar det i återseendets glädje. Men snart visar sig gamla konflikter och sår igen, och stämningen förändras.
Lukas Moodysson tecknar finstämt de olika personernas skörhet och tillkortakommanden, som också blandas med Moodyssons varma humor i en del scener.
Ensemblen samspelar utomordentligt väl, som de proffs de är, och levererar de olika personligheterna på ett trovärdigt sätt. Åren har gått och människorna har blivit äldre. Men deras karaktärsdrag finns kvar och känns igen från första Tillsammansfilmen.
Barnen saknas denna gång, vid sidan av ett grannbarn. Deras upplevelser från uppväxten i kollektivet hade varit intressant att få ta del av, men det får kanske bli en annan berättelse.

Även jag kände återseendets glädje och sorg, efter att ha sett den första Tillsammansfilmen, vilket fördjupade förståelsen av de olika dramerna som utspelas i Tillsammans 99.
Men filmen innehåller så mycket värme, sorg, humor och svärta, att den också står på egna ben. Se den!
Betyg: 4 av 5.