Återvändandecenter: upptrappad blåbrun rasism

av Andreas Lindgren // Artikel i Offensiv

Regeringen och Sverigedemokraterna avancerar nu sin implementering av den tredje punkten inom det så kallade ”paradigmskiftet” i svensk migrationspolitik: att påskynda återvändandet. Migrationsverket har nu fått i uppgift att påbörja införandet av så kallade återvändandecenter, där asylsökande som har fått av- eller utvisningsbeslut ska vistas innan de återvänder ”frivilligt”.

Bakgrunden är att endast 39 procent av de som fick avslag på sin asylansökan år 2022 återvände frivilligt, menade Maria Malmer Stenergard (M) på presskonferensen den 29 juni. Tanken är att återvändandecentren ska öka antalet frivilliga återvändanden, men hur detta ska gå till är oklart.
KD:s Ingemar Kihlström säger på presskonferensen att en förflyttning till ett återvändandecenter är en ”tydlig markering i förhållande till den enskilde att asylprocessen är avslutad och att det är återvändandet som därmed står i fokus” – som om den enskilde inte skulle ha förstått innebörden av avslaget.
Han tillägger att det ska anställas personal med särskild ”återvändarkompetens” som kan föra ”motiverande samtal” med den som har fått ett av- eller utvisningsbeslut. Det orwellska språkbruket är slående här; hur är något frivilligt när det bara finns ett alternativ?

Redan under den förra mandatperioden påbörjade den socialdemokratiska regeringen arbetet med att begränsa asylsökandes rätt till eget boende enligt ebolagen. Den nya regeringen vill nu avskaffa detta alternativ helt och hållet, vilket gör att asylsökande kommer att bo i Migrationsverkets boenden under hela asylprocessen.
Detta innebär att den enskildes rörelsefrihet och möjligheter att etablera sig i Sverige under asylprocessen kraftigt kommer att begränsas, med det kommer även att medföra stora samhällskostnader.

Migrationsverket fick i juni förra året i uppdrag att redogöra för hur införandet av återvändandecenter skulle gå till, och redovisade detta i en rapport i januari i år. Enligt verket beror kostnaden för detta projekt på huruvida den med utvisningsbeslut förväntas lämna återvändandecentret när tidsfristen för frivilligt återvändande löpt ut eller om de bor kvar tills själva återvändandet.
Enligt prognosen för det senare – mer troliga – alternativet skulle det krävas mellan 1 500 och 3 900 platser till en merkostnad på 690 miljoner kronor för åren 2023-2025. Därtill kommer en kostnad på 100 000 kronor per plats i de fallen som Migrationsverket behöver anskaffa nya boenden.
I beräkningen är driftskostnaden för återvändandecentren detsamma som för Migrationsverkets vanliga boenden, vilket ligger på 400 kronor per plats och dygn. Detta är lågt räknat, eftersom ett återvändandecenter antagligen kommer att behöva hantera fler personer som avviker, vilket kommer att kräva högre personaltäthet (läs väktare).

Det är på många sätt svårt att föreställa sig hur ett återvändandecenter i praktiken skulle skilja sig från Migrationsverkets förvar, där man i nuläget placerar asylsökande med utvisningsbeslut vid misstanke om avvikelse.
En plats i Migrationsverkets förvar kostar 5 000 kronor per dygn, och även här planerar man att utöka kapaciteten med 100 platser, vilket Aftonbladet har rapporterat om den 30 april. Den verkliga ekonomiska kostnaden kommer helt klart att överstiga de initiala beräkningarna.
Lägg därtill de mänskliga kostnaderna. Den som inte kan återvända kan inte återvända, oavsett vad Migrationsverket eller någon av överinstanserna bedömer. Risken är att de utdragna ”motivationssamtalen” kommer att stapla dagar och år på varandra, och till slut har hela livstider blivit bestulna.
Flera av dem som kommer att få utvisningsbeslut är barnfamiljer, och hur Migrationsverket med återvändandecentren ska kunna tillgodose barnperspektivet, som de är skyldiga till enligt FN:s barnkonvention och svensk lagstiftning, är svårbegripligt.

Uppdraget att inrätta återvändandecenter presenteras av migrationsministern på presskonferensen som ett viktigt led i att ”bekämpa skuggsamhället”. Detta tillsammans med andra repressiva åtgärder som anmälningsplikt och inre utlänningskontroller.
Att bekämpa skuggsamhället innebär för dem inte att förbättra villkoren för de som befinner sig där; det innebär istället att jaga dem, att förvärra utsattheten för de redan utsatta. Det rimmar väl med högerregeringens politiska agenda som vill få oss att vända blicken från de verkliga säkerhetshoten: ökade klassklyftor, utanförskap, inskränkta fri- och rättigheter – och för att nå dit är de beredda att kasta pengar i sjön och människor under bussen.