foto: Marco
LO har publicerat en svartbok om ”Alliansen och den svenska modellen”. Dess åtta korta sidor innehåller väldigt lite klassanalys, men får ändå en slagkraft bara genom att lista alla försämringar av villkoren på arbetsmarknaden och för arbetslösa och sjuka under Alliansens åtta år vid makten.
Med alla dessa försämringar hotas enligt rapporten den svenska modellens klasskompromiss, där ”ansvarsfulla” lönekrav bytts mot ”schyssta villkor, aktiv arbetsmarknadspolitik och trygghet vid arbetslöshet och sjukdom.
Listan inleds med förändringen av LAS 2007 med ”allmän visstidsanställning” och slopade krav på att arbetsgivarna måste motivera tidsbegränsade anställningar. Idag har de tidsbegränsade anställningarna ökat till 28 procent inom detaljhandeln, 44 procent inom hotell och resturanger och 31 procent inom kommunsektorn!
Därmed är gamla tiders ”daglönare” tillbaka. Till och med inom välfärdens ”kärverksamheter” tvingas människor vänta vid sina telefoner för att i bästa fall bli uppringda för timvikariat på en arbetsplats.
Alliansen har inte ens dragit sig för att ignorera EU-kommissionens upprepade krav att Sverige måste respektera EU:s regler mot att stapla upprepade tidsbegränsade anställningar på varandra. Och en ny utredning om lärlingsprovanställning vill till och med slopa den lilla anställningstrygghet som finns den tid en tidsbegränsad anställning varar för unga under 23 år.
Även minskad kontroll av företagens rehabiliteringsansvar, ökade möjligheter att begära sjukintyg från första dagen, minskad skyldighet att upprätta skriftliga planer för jämställdhet och jämställda löner ändrar maktbalansen.
Rapporten slår fast att Alliansen skamlöst brutit mot internationell rätt i den negativa tolkningen av Lavalmålet när den infört kraftiga begränsningar av fackens strejkrätt till skydd för lika lön och villkor oberoende av nationalitet. Enligt ILO:s expertkommitté bryter Sverige mot ILO:s konvention nr 87 och regeringen har även en skyldighet att betala skadestånd för brott mot EU-rätten i Lavalmålet.
Svartboken gör också en detaljerad genomgång av slakten på A-kassan och sjukförsäkringen, som fått fackens organisationsgrad att rasa och dömer sjuka och arbetslösa till fattigdom och att gå från hus och hem till socialkontoren.
En av Svartbokens främsta brister är att den inget alls säger om hur Alliansen samtidigt systematiskt berikat de rika med sänkta skatter, RUT- och ROT-bidrag för 100-tals miljarder och försökt vrida uppmärksamheten från den grundläggande motsättningen mellan kapital och arbete till en falsk så kallad ”arbetslinjes” konstruerade motsättning mellan närande ”arbetande” och tärande sjuka, arbetslösa och pensionärer.
En annan brist är en utebliven självkritik av det obefintliga motståndet från både facken och de rödgröna partierna och frånvaron av såväl en kampstrategi som ett program för ett nytt solidariskt och socialistiskt systemskifte inför höstens val. ■
