För barn med så kallade neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) och deras föräldrar är livet en hård kamp.– Många lämnar grundskolan utan några betyg alls, med bara streck och sänkt självförtroende, säger Elsie Jedholt, Haninge, mamma till en dotter med ADHD och ordförande för intresseorganisationen Attention Södertörn.
När den psykosociala miljön runt våra barn och ungdomar försämrades under 1990-talets stora nedskärningar med t ex färre vuxna per barn i barnomsorgen och skolan och de ekonomiska klyftorna samtidigt ökade drabbades barn med neuropsykiatriska funktionshinder allra värst. Det gäller barn med diagnoser som ADHD/Damp, Tourettes syndrom, Aspbergers syndrom, språkstörning, läs- och skrivsvårigheter och tvångssyndrom.
Barnombudsmannens årsrapport våren 2002, som särskilt uppmärksammade barn med funktionshinder, slog till exempel larm om att barn med Damp/ADHD mobbades mest av alla.
Får vänta för länge
Elsie Jedholt vittnar om ett hårt liv även för många föräldrar till utåtagerande barn med stora koncentrationssvårigheter. Ofta kan man också få vänta i två år bara för att få en utredning.– Det skulle vara så mycket lättare om man satte in resurser så snart man börjat se problemen. Nu får man ”slåss” mer med myndigheterna än med sina utåtagerande barn, skämtar hon.
För Elsies och hennes dotters del kom en stor förändring sedan det konstaterats att dottern inte bara hade Damp, utan också en mindre kromosomavvikelse som klassades som en lätt utvecklingsstörning.
– Då gällde plötsligt rättighetslagen LSS (lagen om särskilt stöd och service). Det var som ”sesam öppna dig”, med mycket mer hjälp.
För alla NPF-barn betyder stöd och behandling att det ställs krav på individuellt anpassade program, vilket generellt kräver fler personal och lärarassistenter i förskolan, fritids och skolan.
– Alla har lika rätt till en skola som gör att de kan klara läroplanens skolmål. Och lärarna ska känna till de här elevernas problem, att de till exempel inte kan sitta och läsa läxor som andra utan individuell hjälp eller inte klarar till exempel självstudier i bibliotek. Att sätta barn med koncentrationssvårigheter i en liten grupp med 7-10 elever är heller inte så stor vits om dessa är mycket stökiga och för ett sånt liv att studierna försvåras.
Alla barn ska också ha rätt till en meningsfull fritid. För Elsie Jedholts dotter som har svårt att resa kollektivt på egen hand försvåras detta av att hon går på ett särgymnasium inne i Stockholm, där också skolkamraterna är spridda över stora avstånd.
– Man får strida enormt. Nu har min dotter varit utan färdtjänst hela sommaren, efter att ha varit beviljad två gånger tidigare. De har dragit in mycket på färdtjänsten. Vi har överklagat, då det annars blir nästan omöjligt att ta sig hem om hon skulle vilja träffa någon skolkompis.
Vad är det allra viktigaste kravet så här inför valet?
– Mer lärare och mindre grupper i både förskola, fritids och skola, säger Elsie Jedholt.
Arne Johansson
