Den 7 oktober kommer presidentval att genomföras i Venezuela. Valet kommer att vara avgörande för både Chavezregeringen och nybildade Mesa de Unidad Democratica (Demokratiska Enhetsplattformen, MUD). För första gången sedan Chavez kom till makten 1998 har högern åtminstone ytligt sett åsidosatt sina meningsskiljaktigheter och valt en gemensam motkandidat – Henry Capriles Radonski. Högern har fått förnyat självförtroende. En gemensam kandidat representerar dem i valet samtidigt med växande protester i fråga om boende, löner, korruption, en kris inom fångvårds- och sjuk- och hälsovårdssystemen, tilltagande våldsbrottslighet och Chavez pågående hälsoproblem.
De framställer sig själva som en ”demokratisk” kraft för verklig förändring och ”framsteg”. För första gången har de kanske funnit en trovärdig kandidat för att utmana Chavez, även om det inte är säkert att de kommer att vinna.
Opinionsundersökningarna varierar väldigt i fråga om vem som kommer att vinna. Båda sidor hävdar att de opinionsundersökningar där de leder är ”oberoende” och förnekar att korruption eller riggade opinionsundersökningar förekommer.
Ett ”opinionsundersökningskrig” har faktiskt brutit ut och har på många sätt tillhandahållit en välkommen distraktion från de verkliga frågorna för både chavismen och högern.
Sedan Chavez valdes, eller mer specifikt sedan högerns kupp mot honom 2002, har Venezuela blivit alltmer polariserat mellan chavismen och högern. Det är uppenbart att i en för- och kontrarevolutionär situation splittras samhället efter klasslinjer. Venezuela är bara ett i en lång rad av exempel på kamp. Liknande processer har ägt rum i Chile under Allende och under det spanska inbördeskriget, för att nämna några få exempel.
I Venezuela har båda sidor aktivt uppmuntrat polariseringen. Detta visades när Chavez lanserade Venezuelas Förenade Socialistiska Parti (PSUV) och varnade de fackliga ledarna och andra inom den yttersta vänstern att ”om ni inte är med oss är ni emot oss”. Därigenom tvingades alla och envar till att ta ett beslut om vem de stödjer utan att något utrymme ges för kritik av något som helst slag.
Ironiskt nog är det Capriles, som representerar den härskande klassen, som har gått ut med påståendet att han kommer att bli en president för ”alla – även de röda”. De drar på ett opportunistiskt sätt nytta av den trötthet som många vanliga venezolaner känner inför den politiska situationen.
Under recessionen vidtogs, snarare än att radikalisera och använda krisen för att demonstrera behovet av en brytning med kapitalismen, samma slags åtgärder som många andra kapitalistiska regeringar. Detta naturligtvis efter att man till att börja med förnekade att Venezuela överhuvudtaget skulle påverkas av den globala finanskrisen.
Regeringen ökade momsen (en skatt på varor och tjänster), devalverade valutan och genomförde budgetnedskärningar. Arbete på sjukhus som redan tidigare gick trögt på grund av korruption stannade av helt och hållet. Dessa åtgärder kombinerat med en årlig inflation på 22-28 procent som drabbade många fattiga och arbetare hårt.
Denna åtstramningsbudget, om än något utökad på grund av den förväntade höjningen av oljepriset till 60 dollar per fat, har gjort det möjligt för regeringen att samla på sig en förmögenhet i en parallellfond.
Denna fond har därefter under de senaste åtta månaderna använts för att genomföra många sociala program, inklusive en ny Bostadsmission som enligt regeringen byggt tusentals bostäder för människor som lever som flyktingar till följd av regnovädren 2010. Tusentals, i synnerhet familjer som lever i extrem fattigdom, har beviljats delvisa socialbidrag.
Samtidigt som dessa reformer har välkomnats av de allra fattigaste skikten i samhället, har de inte varit tillräckliga för att i grunden åstadkomma en förändring i fråga om de problem som folk dagligen ställs inför.
Den organiserade vänstern har i stor utsträckning fragmenterats och isolerats till följd av den extrema politiska polarisering som existerar. Dagens situation har växt fram på grund av avsaknaden av ett genuint massrevolutionärt parti.
Under perioden från 2002 till 2005 existerade alla villkor för en framgångsrik socialistisk revolution. Problemet var att inget parti existerade som var berett att dra fördel av situationen. Istället konsoliderade Chavez makten i händerna på regeringen och en snabbt växande byråkrati.
De kommande fem månaderna kommer att bli politiskt utmanande för vänstern. Allteftersom valet rycker närmare kommer utrymmet för debatt eller kritik att bli än mindre.
CWI i Venezuela fortsätter att resa kravet på en oberoende arbetarklassrörelse och för genuin demokratisk socialism. Vi har varit aktiva i att försöka organisera en vänsterfront för att försvara arbetarnas rättigheter och för en oberoende vänster, vilket är ett extremt besvärligt arbete i det rådande klimatet.
Det ser ut som att Chavez sannolikt kommer att vinna valet. Regeringen har i viss mån varit kapabel att distansera missnöjet på gatorna mot regeringen från Chavez själv.
Många uppfattar, av goda skäl, forfarande Chavez som presidenten som gav dem en röst och tillgång till hälsovård och utbildning för första gången.
Högern erbjuder helt klart, trots sin ”demokratiska” retorik, ingen väg framåt för arbetarklassen.
CWI i Venezuela säger att det inte är tillräckligt att rösta på Chavez. Om vi ska ha något som helst hopp om att kunna ta itu med de sociala frågor som finns behöver vi bygga en rörelse för ett genomförande av genuin demokratisk socialism. Endast ett samhälle baserat på offentligt ägande av ekonomins nyckelsektorer, demokratisk kontroll underifrån och en hållbar produktionsplan kan använda de rikedomar som finns för att snabbt höja majoritetens levnadsstandard.
Denise Dudley
CWI Venezuela
