Avgörande vecka i Irak?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Sedan början av oktober skakas Irak av en historisk masskamp som tvingat en regering att avgå. 
I veckan ska parlamentet rösta ja eller nej till den nye premiärministern Mohammed Allawis regering. I samband med den omröstningen, som planeras äga rum på onsdag, väntas nya stora protester. 
De kommande dagarna kan bli avgörande för kampens fortsatta utveckling.

Ända sedan oktober har Irak skakats av en icke-sekteristisk masskamp. Trots regimens och milisernas dödliga våld som har ändat 600 människors liv och skadat uppemot 30 000 har gatorna fyllts av nära nog dagliga demonstrationer med Tahrirtorget i huvudstaden Bagdad som kampens epicentrum.
Den icke-sekteristiska masskampen riktas både mot den styrande eliten och utländska makters, särskilt USA:s och Irans, inflytande i landet. Det är en kamp för genomgripande, varaktiga förändringar på alla områden. 

– De politiska partierna tillsammans med USA:s och Irans inblandning har ruinerat landet. Medan en kommunanställd försöker överleva på 2 000 dinar per dag (mindre än 20 kronor) får parlamentsledamöterna en lön som motsvarar tiotusentals dollar. Orättvisorna är extrema. Folket kräver jobb och åtminstone någon form av social service. Vi har nått en brytningspunkt, som en ung demonstrant sa till Al Jazeera den 10 februari. 
Massrörelsen har framför allt samlat miljoner unga fattiga från shiaområden, men har också involverat unga sunnimuslimer. Denna kamp var sannolikt också en inspiratör till de protester som i helgen genomfördes i den kurdiska autonoma regionen i norra Irak. Protesterna i norr riktades mot de styrande partiernas – KDP och PUK – korrupta styre, arbetslösheten och bristen på offentlig service. 
Som en del i förberedelsen inför en ”vecka av miljoner på gatorna” och som ett svar på att ännu fler ledande aktivister har kidnappats och bortförts genomfördes under söndagen nya demonstrationer i Bagdad och flera städer i södra Irak. 
Hittills har kontrarevolutionen inte lyckats i sina uppsåt att splittra och kraftigt försvaga massrörelsen. Men läget är allvarligt. 

Sedan USA:s drönarattack i Bagdad den 3 januari, som bland annat dödade Qassem Soleimani, chefen för det iranska revolutionsgardets specialstyrka Quds, och Abu Mahdi al-Muhandis, en av ledarna för den shiitiska milisstyrkan Hashed al-Shaabi, har eliten och kontrarevolutionen trappat upp sina attacker mot kampens aktivister.
USA:s lönnmord och den vändpunkt som sedan följde då Muqtada al-Sadr, en shiitisk ledare som vunnit stöd av många fattiga på grund av sin opposition mot såväl den tidigare diktatorn Saddam Hussein som USA:s krig och ockupation, och sin ibland till synes kompromisslösa hållning mot de styrande, anslöt sig till kontrarevolutionen.
Till en början gav han sken av att stå på proteströrelsens sida, men i slutet av januari bytte al-Sadr definitivt sida. Det var i al-Sadrs hem i den iranska staden Qom som eliten blev överens om att tillsätta Mohammed Allawi som premiärminister. Allawis utnämning kom efter veckor av förhandlingar mellan sekteristiska partier och miliser, däribland al-Sadrs och reaktionära Iranstödda partiet Fateh och dess milisgrupper.

Allawi är en före detta minister som i ett par omgångar var minister i den hatade premiärministern Malikis regeringar, som styrde landet från år 2006 till 2014.
Strax innan al-Sadr började attackera proteströrelsen hade han försökt reducera kampen till att bli en rörelse som endast riktades mot USA:s närvaro i landet. Men detta genomskådades av massorna som såg faran i att detta skulle avleda kampen, som förenats i motståndet mot både USA:s och Irans inblandning samt den inhemska eliten och den desperata sociala situationen.
Al-Sadrs tvärvändning, som följde direkt efter att hans miljonmarsch samlat långt mindre än 1 miljon deltagare i Bagdad (trots bussning från andra delar av landet och intensiv propaganda innan), blev inledningen till massiva attacker mot exempelvis Tahrirtorget i Bagdad. Al-Sadrs milis tog bland annat över den ”turkiska restaurangen”, ett höghus som har blivit en symbol för kampen och som hyser dess radiostation. 
Sedan dess har ”sadristernas” milis också deltagit i aktioner för att tvinga demonstranter och strejkande elever och studenter tillbaka till skolor och universitet, och särskilt i södra Irak har samma milis gjort sig skyldig till flera mord på aktivister. 
Men tvärvändningen splittrade också ”sadristerna” och flera av dem trotsade al-Sadrs uppmaning att lämna Tahrirtorget. 
”Sadristernas” milis, som tidigare har framställt sig som demonstranternas försvarare, blev ytterligare ett av kontrarevolutionens vapen. Nu menar många på Tahrirtorget att milisen egentligen inte var där för att försvara dem, utan ”snarare handlade om att kartlägga oss”, som en aktivist på Tahrirtorget sa. 

I kontrarevolutionens intensifierade försök att slå ner massrörelsen ingår också särskilda attacker mot kvinnliga kämpar och reaktionära politiska utfall mot att kvinnor och män kämpar sida vid sida, vilket al-Sadr attackerat som ”brottsligt och omoraliskt”. Kvinnohatet och de reaktionära propåerna, försöken att vrida klockan tillbaka, möttes av en unik demonstration från kvinnor i Bagdad och södra Irak den 13 februari. 
”Frihet, revolution, feminism”, var ett av slagorden i kvinnornas demonstrationer, som skyddades av män i armkrok.
I vilken mån revolutionen kan ta nya steg framåt avgörs till en del av hur många som är beredda att delta i de protester som väntas i veckan. Om demonstrationerna också backas upp av strejker och kollektiva aktioner på arbetsplatserna kan veckan bli början till en ny kampoffensiv som med nödvändighet kommer att resa behovet av fastare organisering och diskussioner om hur kamprörelsen ska kunna besegra den korrupta, sekteristiska eliten. 

En ny massrevolt i Iran skulle inte bara ge stöd och inspiration till kampen i Irak. Utan även försvaga den Iranstödda elit som nu allt mer våldsamt attackerar den kamp som huvudsakligen äger rum i shia­dominerande områden.
Om kampen också sprids till de sunnimuslimska delarna och den kurdiska autonoma regionen skulle nya förutsättningar skapas för att avancera den långa heroiska kamp som präglat Irak sedan oktober.

Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv säger:
• Nej till Allawis och elitens nya regering – nyval nu.
• Bort med säkerhetsstyrkorna och miliserna från gator och torg. 
• För en revolutionär konstituerande församling och en arbetarnas och de fattigas regering.
• Fortsatt mobilisering med nya strejker till kampens försvar. 
• För demokratisk organisering och självförsvar av kampen. Bygg strejk- och försvarskommittéer i alla bostadskvarter, på arbetsplatser, universitet och skolor.
• De ansvariga för morden och övergreppen på demonstranterna ska ställas inför rätta i särskilda domstolar som har masskampens erkännande. 
• Stoppa plundringen av Iraks tillgångar. Riv upp alla privatiseringar. Oljan och andra viktiga delar av ekonomin måste bli hela folkets egendom samt styras och förvaltas demokratiskt. 
• För ett program med massiva offentliga satsningar för jobb, utbildning, sjuk- och hälsovård samt tryggad el- och vattenförsörjning.
• För ett demokratiskt och socialistiskt Irak.