Avslagsmaskinen i sjukförsäkringen

av Hans Östensson // Artikel i Offensiv

Det känns som att leva i två världar. För många fungerar det hyfsat. Man har en lön/pension som det går att leva på. Livet har sina problem. Men Sverige är väl fortfarande ett välfärdssamhälle? Det är en vanlig uppfattning.

Blir man sjuk träder det allmänna in och gör att man inte hamnar på bar backe även om välfärdssamhället naggats i kanten. Så uppfattar många tillvaron i Sverige idag.
Den andra världen med arbetslöshet, fattigdom och avslag om sjukpenning är en verklighet för många. Men jag vill mena att man inte riktigt tagit in detta, att man inte riktigt förstått vidden av den utsatthet som många lever i.
När en nära vän till mig råkade hamna i sjukförsäkringens garn fick det mig att reflektera. Jag skaffade den nyutkomna boken Avslagsmaskinen av Niklas Altermark, forskare från Lund.

Altermarks bok blev verkligen en ögonöppnare. Att det kunde vara så iskallt och hänsynslöst kom som en chock för mig. Jag hade varit för naiv. 
Inför valet 2014 hade Socialdemokraterna lovat en mänskligare sjukförsäkring och avskaffade den bortre gränsen som Alliansen hade infört. Samtidigt skärptes kraven. Ett sänkt sjuktal totalt blev det som Försäkringskassan måste arbeta efter. Stupstocken ersattes av en fallucka. Efter 180 dagar skulle den sjukskrivna prövas mot som det står i föreskrifterna ”normalt förekommande arbete”.
Idag avslås 25 procent av alla ansökningar om sjukpenning efter 180 dagar. Det är en femfaldig ökning sedan målet om sänkt sjuktal formulerades. Mycket snabbt, jämfört med andra organisationsförändringar, infördes de nya målen. Försäkringskassan blev en avslagsmaskin.
Sida upp och sida ner radar bokens författare upp några av de många personer som har fått avslag på sin begäran om sjukpenning. Han analyserar sedan de huvudargument som avslagen grundar sig på. Vidare försöker han visa på att direktiven har en idégrund: att alla skall bidra till samhällsbygget är en bärande tanke.

Anette, en av de personer vars fall författaren redogör för, berättar:
– Trots att samtliga utredningsdokument intygade att jag inte kunde arbeta tyckte Försäkringskassan att jag kunde ta ett jobb på heltid. Ett jobb som inte innehöll fysiska arbetsmoment eller kognitivt ansträngande uppgifter. Det vill säga ett jobb där varken kropp eller hjärna behövdes. Arbetsförmedlingen sa att sådana jobb finns inte.
En stor del av boken handlar om hur avslagen och kampen för upprättelser kännetecknar många människors liv. Det är häpnadsväckande öden som lyfts fram. 
Hur har detta kunnat pågå så länge utan att en folkstorm väckts? Jag tror det beror på två saker. Trots allt är det inte så många människor som lever i detta helvete och att det ligger i Försäkringskassans uppgift och kultur att pressa ner antalet långtidssjukskrivna.
Att den sjukskrivna Anette uppger att hon knappt orkar vara uppe en hel dag och att hon är ständigt trött är enligt Försäkringskassan en subjektiv iakttagelse och kan inte bekräftas av medicinska prover. Läkaren har inte heller genom observationer kunnat iaktta den sjukskrivna under längre tid.
I boken beskrivs hur Anneli gång på gång får avslag från försäkringskassan. Försörjningen försvinner. Hon klarar sig genom lån, och blir sönderstressad.
Det är två begrepp som återkommer i läkarintyget och som finns i de flesta avslagen. Dels att hennes sjukdom måste ställas mot ”normalt förekommande arbete” och dels att ”objektiva undersökningsfynd och observationer” inte finns.
Vad innebär det då att ställas mot en arbetsmarknad som ofta inte finns? För den sjukskrivna är det givetvis en oerhört pressad situation. Att inte orka med det arbete man ofta trivs med och ställa om sig till ett nytt arbete försämrar givetvis utsikterna att bli frisk.

De som råkar mest illa ut är de som lider av någon form av utmattningssyndrom eller depression. Det är svårt att exempelvis visa med ett blodprov eller genom att läkaren under en längre tid observerar patienten. Det blir patientens subjektiva beskrivning som ställs mot objektiva medicinska fakta.
Hur resonerar handläggaren när hen fattar besluten om sjukskrivningar som helt kan slå sönder en människas tillvaro? Altermark anser att det inte beror på att handläggarna är särskilt onda människor. En del slutar för att de inte står ut med att skapa så mycket elände. Andra tror att många fabricerar sin sjukdom och mycket väl skulle kunna arbeta. De flesta anser att de utför ett nödvändigt arbete: utan dem skulle det bli orättvist och godtycke skulle bli följden. De accepterar målbeskrivningen även om det ofta är plågsamt.
Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig hur oerhört en nekad sjukpenning slår ekonomiskt. Naivt hade jag trott att även om den sjukskrivna skulle vara tvungen att sänka sin standard skulle hen kunna klara sig hyggligt.
Jag hade levt i min medelklassbubbla och inte förrän nyligen konfronterats med problemen. Myten om välfärdssamhället fanns trots allt kvar. Att det var så iskallt och hårt trodde jag inte.

Problemen skildras utomordentligt tydligt i Ken Loachs film I Blake som handlar om en 60-årig man som är för sjuk för att arbeta, men för frisk för att få sjukpenning. Det är som att leva i Kafkas värld där den egna beskrivningen studsar mot en obeveklig vägg.
Att man genom att mista sjukpenningen kastas ner i en mycket ekonomiskt otrygg värld är helt uppenbart. För att klara sig måste man låna pengar från banken eller sina föräldrar eller leva på sin partner. Till slut återstår bara socialhjälp och då måste man göra sig av med till exempel sitt hus eller sin bil.
Förhoppningsvis läser många boken och bidrar till att en stark opinion för förändring skapas.

Författare: Niklas Altermark 
Förlag: Verbal förlag
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 220