Avtal 2020: Rusta för lönestrid

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I förra veckan lade industrins arbetsgivare fram sitt gemensamma bud till facken inom industrin. Budet är på ynka 1,4 procent i årlig löneökningstakt. Arbetsgivarna efterlyser också ett flerårigt avtal. Arbetsgivarbudet, som ligger under inflationstakten (priserna ökar just nu med 1,7 procent i års­takt), är en provokation. 

Industrifacken, och de flesta LO-förbund, kräver löneökningar på 3 procent i år och helst ett ettårsavtal. Men det sistnämnda är inget absolut krav. Pappers kräver mer – 4 procent – vilket ligger i närheten av vad som krävs för att få upp lönerna på vinsternas bekostnad.
Avtalsrörelsen äger rum mot bakgrund av exceptionellt goda år för börsbolagens ägare och direktörer. Vinsten per anställd är rekordhög, samtidigt som toppdirektörerna nu tjänar 61 gånger mer i snitt än industriarbetarna och 81 gånger mer än de lägst avlönade arbetarna. 

– Varje medlem i Södra har bidragit med en miljon i vinst. I hela landet känner vi ett starkt tryck från medlemmarna på löneökningar, vittnade Pappers ordförande Pontus Georgsson i höstas. 
Vinsterna har gått rakt ned i fickorna på aktieägarna, som även i år kan se fram mot rekordutdelningar. ”Ett omfattande guldregn väntas dra in över Stockholmsbörsen till nästa vår”, förutspår exempelvis banken Avanza i en börs­kommentar i slutet av förra året.
Med hjälp av låga löneökningar och den svaga kronan redovisade flertalet industrijättar rekordvinster ifjol, och mycket pekar på att denna utveckling fortsätter i år. 
Trots högkonjunkturen har löneökningarna under de senaste tio åren legat på en historiskt låg nivå. ”Löneökningarna har varit överraskande låga”, tvingas även Konjunkturinstitutet erkänna.
”Under den förra högkonjunkturen steg löneökningstakten inom näringslivet gradvis och uppgick till som mest drygt 4 procent i årstakt. Under den nuvarande konjunkturuppgången låg löneökningstakten kvar under 2,5 procent fram till 2018. Löneökningarna under senare år har varit lägre än vad som kan förklaras av produktivitetstillväxt och inflationsförväntningar” (Konjunkturinstitutet: Lönebildningsrapporten, september 2018).

Det senaste avtalet från 2017 var ett treårigt avtal som gav knappa 2 procent i löneökningar. Att snittlönerna ändå kunde öka något mer ifjol – 2,5 procent – beror på löneglidningen (lönehöjningar vid sidan av avtalet) som även den legat på en historisk låg nivå sedan krisen 2008-2009.
Fackens återhållsamma avtalskrav gör att tillfället för ett trendbrott 2020 riskerar att gå förlorat och att arbetarna även i år halkar efter andra grupper. 
Utan förberedelse för konflikt och strejkberedskap kommer facken inte att kunna få upp reallönerna för alla medlemmar i år. Det finns inget utrymme för kompromisser, varken om löner eller avtalsperiodens längd – avtalet måste bli ettårigt.
En framgångsrik lönestrid kräver också att övriga fackförbund inte underkastar sig Industriavtalet och ”märket”, utan säger nej till såväl lönetak som sifferlösa avtal och individuell lönesättning. Medlemmarna måste också få rösta om avtalet.
Genom att ta lönestriden och fajten i avtalsrörelsen står facken också bättre rustade för att möta januariavtalets attacker mot arbetsrätten.