Bland lärarna stormar det mot det nya avtalet som blev klart onsdagkväll den 26 september.Arbetsgivarna – Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – är däremot nöjda.
– Vi är mycket nöjda att efter denna utdragna förhandling ha fått till ett längre avtal som ger oss lugn och ro, säger ordföranden för SKL:s förhandlingsdelegation, Ingela Gardner Sundström, i en kommentar och är särskilt nöjd med ”två år av sifferlöshet”.
Detsamma gäller ledningen för de båda lärarfacken – Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund – som klär sitt svek i påståendet om att nu har det vänt för lärarna.
– Läraravtalet ger lärarna mer än andra och det är ett första steg mot att höja läraryrkets attraktivitet, hävdar Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.
– Vi har nu fått ett avtal som innebär att vi börjar uppvärdera läraryrket – som är så centralt för att vända kunskapstappet i skolan, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner.
Men avtalets utfall är mycket långt ifrån den framgång som kunde ha varit möjlig och som lärarna förväntade sig. Det avtal som lärarfacken sade ja till i september skiljer sig inte på något avgörande sätt från det SKL-bud man sade bestämt nej till i juni. Skillnaden i den totala nivån är marginell, utan det handlar om längden. I juni ville SKL ha ett femårigt avtal, nu fick man ett avtal som löper över fyra år, varav de två sista åren, 2014 och 2015, är sifferlösa. Eventuella lönelyft ska förhandlas fram lokalt.
Detta trots att Lärarnas Riksförbund, i motiveringen till varför man sa nej till SKL i juni, skrev att:
”Erfarenheten vi har av kommunernas vilja att ge lärare något när det inte finns ett centralt utrymme fastställt är mycket dålig. Gång efter annan har vi sett hur man ute i kommunerna, trots tydliga och upprepade löften, inte satsat på lärarna. Vi har försökt med att teckna avtal före alla andra och efter alla andra; vi har tecknat långa avtal och korta avtal, vi har försökt teckna avtal med stor lokal frihet. Men våra medlemmar, lärarna i grundskolan och gymnasiet, har stadigt halkat efter. Problemet är tillämpningen av avtalen. Det räcker inte med en möjlighet för kommunerna att satsa på lärarna. Det måste finnas inskrivet i avtalet och preciserat med nivåer” (pressmeddelande från Lärarnas Riksförbund den 15 juni).
Avtalet ger i år 4,2 procent, vilket är högre än det lönetak som industrins avtal försökt sätta. Men nästa år är det utfallet av industriavtalet 2013 och dess lönenorm som bestämmer om lärarna överhuvudtaget ska få någon lönehöjning. Men tänk om det blir nollavtal nästa år? Och för 2014 och 2015 finns absolut inga löneökningar garanterade.
Kan någon på allvar hävda att detta är en verklig början på att hämta igen de senaste 15-20 årens reallönesänkningar och det växande lönegapet till andra grupper med likvärdig utbildning?
Inte undra på att besvikelsen är stor bland de lärare som demonstrerat och kampanjat för 10 000 kronor mer i månaden och hoppades på att avtalets utfall över några år skulle hamna i närheten av detta krav.
”Det centrala avtalet ska utgöra startpunkten på en relativ löneförskjutning för lärarna. Det kommande läraravtalet måste innebära tydliga steg mot 10 000 kronor mer” var lärarfackens utgångspunkt. Ett sådant steg tas inte med detta avtal. Dessutom innehåller avtalet inga förbättringar vad gäller lärarnas arbetssituation och arbetstider, utan dessa göms undan i gemensamma partssammansatta arbetsgrupper.
Inom Lärarnas Riksförbund var det 6 förbundsstyrelseledamöter som reserverade sig mot att säga ja. På förbundsrådets beslutande avtalsråd var det nära en tredjedel som röstade nej.
”Lärarnas avtalsilska: ’Är ett hån – avgå!’”, summerar Aftonbladet reaktionen på avtalet från lärare runt om i landet.
Facktopparna påstår att strejk inte var något alternativ. Det var detta avtal eller 2,6 procent i år. Men det är en efterhandskonstruktion och ett ihåligt försök att dölja att man inte vågade gå längre än att acceptera medlarnas slutbud.
I själva verket, vilket inte minst Eva-Lis Sirén gett uttryck för, ville den innersta kretsen inom de båda lärarfacken inte ha någon strejk. De var rädda för de förväntningar och det tryck som en strejk skulle skapa. Trots att det fanns en tydlig vilja och beredskap bland medlemmarna att fullt ut ta fajten.
En lärarstrejk i år hade alla förutsättningar att få ett starkt folkligt stöd och sätta behovet av att rusta upp skolan i fokus.
I sista minuten gjorde regeringen ett inhopp i avtalsrörelsen och lade ett förslag om att införa lektorer och förstelärare på landets skolor. Förslaget, som kallats ”nya karriärvägar för lärarkåren”, var ett led i att öka lönesplittring, bara en av tio lärare har en chans att få dessa nya tjänster och extra lönepåslag: De med forskarutbildning, alternativt universitetslärare eller forskare som genomgår en utbildning, kan bli lektorer och bara de behöriga lärare som arbetsgivare benämner som särskilt ”yrkesskickliga” har chans till tjänsten som förstelärare.
Det är ett förkastligt förslag, som på nytt visar att regeringen inte är beredd att satsa på lärarlöner och skolan.
Avtalet måste rivas upp och ansvariga förbundsledningar ställas till svars.
Medlemmarna måste få rösta om avtalet.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv vill uppmana alla medlemmar som jobbar på eller pluggar i skolans värld att ta upp diskussionen om att kräva en extra kongress i fackföreningen för att avsätta styrelsen på grund av detta slag i ansiktet på medlemmarna.
Till att börja med kan man starta en diskussion i lärarrummet. Res krav på omedelbara fackmöten, bilda facebookgrupper, samla in namn o s v för omedelbart inkallande av extrakongresser som kan välja en ny mer kampvillig ledning för såväl Lärarförbundet som Lärarnas Riksförbund.
Offensivs redaktion den 27 september
Alla partier i SKL:s styrelse var emot lärarnas krav
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är inte vilken motpart som helst utan utgörs av de stora partierna – med högermajoritet.SKL:s förhandlingsdelegation var enig i sin kamp mot lärarna och detta med stöd av SKL:s styrelse där representanter från Moderaterna, Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ingår.
