Avtalsrörelsen: Inga svekavtal – förbered för strejk

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Avtalen för närmare 1,2 miljoner anställda i kommuner och regioner går ut den 31 mars och dagarna innan väntas slutbuden var överlämnade. Det är en rad olika fackförbund som förhandlar med arbetsgivarorganisationerna Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Sobona (de kommunala företagens arbetsgivarorganisation), som båda styrs av nedskärningspolitiker.
Mycket står på spel i avtalsrörelsen, men trots det är det väldigt tyst om hur förhandlingarna går. Det är oroande, särskilt med tanke på att avtalsrörelsen äger rum mot bakgrund av en fortsatt levnadskostnadskris och omfattande attacker på välfärd, som resulterat i att allt färre ska göra mer och att rekordmånga välfärdsanställda är sjukskrivna på grund av stress. Samtidigt fortsätter lönegapet mellan män och kvinnor att öka.

Arbetarkvinnorna halkar dessutom efter andra grupper. Enligt en ny rapport från Kommunal har lönegapet mellan undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden jämfört med kommunernas tjänstemän nästan fördubblats under de senaste tio åren.
Trots detta sluter Kommunals ledning, i likhet med andra fackförbundsledningar i årets avtalsrörelse, upp bakom ”märket”, vilket betyder att lönehöjningen i år begränsas till ynka 3,3 procent.
Det behövs mer personal och resurser till välfärden samt en uppvärdering av de anställdas löner och villkor. Men fackförbundens krav svarar inte mot vad situationen kräver, och hittills har larmen om att ”det går trögt” i förhandlingarna inte följts av konfliktförberedelser. Medlemmarna har inte mobiliserats i rädsla för att väcka förväntningar på vad det nya avtalet ska ge.

Inom exempelvis Sveriges Lärare finns dock ett visst tryck inför avtalsrörelsen, som bland annat uttrycks i debattartikeln ”Knyt näven, Sveriges Lärare” som knappt 400 har undertecknat och som publicerades i lärarfackets tidning Vi Lärare den 19 december.
Ett krav, eller snarare önskemål, från de flesta fackförbund är också att avtalet ska vara ettårigt, vilket är positivt. Ett positivt tecken är också att fler förbund har börjat ge upp de sifferlösa avtalen. Sverige Lärare, Vision och Akademikerförbundet SSR har alla uttalat sig emot sifferlösa avtal.
”Hos Sveriges Lärare är missnöjet stort med de sifferlösa avtalen. Årets lönerevision gav löneökningar på ungefär 3 procent, vilket är en dryg procentenhet under industrins lönepåslag för i år”, rapporterade Arbetsvärlden tidigare i år (ett sifferlös avtal är ett centralt avtal utan garanterad löneökning; istället bestäms löneökningarna lokalt, på arbetsplatsen).
Vårdförbundets ledning går skandalöst nog i motsatt riktning och vill ha ett nytt sifferlöst avtal som är flerårigt.
”Märket” i år är satt till 3,3 procent, vilket inte kompenserar för årets ökade levnadskostnader och inte ger en chans att börja ta igen vad som har förlorats under tidigare år. För en undersköterska skulle en lönehöjning som märket har satt innebära en lönehöjning runt 900 kronor, men eftersom den slutliga lönen bestäms lokalt och ”potten” fördelas individuellt och differentierat kan lönehöjningen för många bli lägre.

En strejk från de välfärdsanställda skulle få ett enormt stöd från allmänheten.

Arbetsgivarna säger naturligtvis ja till märket, men de futtiga löneökningarna ska kosta. Och för SKR är det centralt att ”löneavtalen ska bygga på lokal lönebildning med individuell och differentierad lönesättning, med inriktning på att allt mer av lönesättningen ska ske i dialog mellan chef och medarbetare”.
Det i sin tur betyder att ingen egentligen vet hur stor löneökningen till sist kommer att bli. Den oundvikliga följden av individuella löner är splittring, försvagning av arbetarkollektivet och ökad lönespridning.
Men när lönenivån nu är bestämd på förhand blir lönefrågan i avtalsrörelsen en fråga om hur lönen ska bestämmas och vilka grupper som ska premieras. Men det är inte så mycket löner som står i fokus, utan arbetstider, schemaläggning och villkor.
Enligt Sveriges Lärares ledning är årets krav ”de vassaste på mycket länge”. Ett viktigt krav som Sverige Lärare reser är en reglering av hur mycket tid till för- och efterarbete/planering det ska vara i förhållande till undervisningstiden.
Vårdförbundet vill se en arbetstidsförkortning på minst 1 till 4 timmar i veckan. Kommunal vill ha bemanningskartläggningar och att det måste bli svårare för arbetsgivarna att lägga ut delade turer.
När det gäller lönens storlek kommer arbetsgivarna sannolikt att ge löften om att åtminstone några grupper ska premieras lokalt. Och för facktopparna är det en välkommen utväg; om inte allas löner kan höjas kan kanske åtminstone några få lite mer. Men när det kommer till villkor och arbetstider är det svårare att manövrera.

Dagens arbetsvillkor är ohållbara för att behålla personal och klara den framtida rekryteringen. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behöver välfärden anställa 410 000 personer på grund av demografins utveckling och pensioneringar fram till 2031, och ännu fler om välfärden ska byggas ut. Det bara understryker behovet av uppvärdering, högre bemanning och arbetstidsförkortning.
Enligt Vårdförbundet vill arbetsgivarna, SKR, skjuta fram arbetstidsfrågan till nästa avtalsrörelse. Men arbetstidsförkortningen kan inte vänta (den lagstadgade normalarbetstiden har legat stilla på över 40 timmar per vecka i över 50 år).
Tre av tio av Vårdförbundets medlemmar, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor arbetar deltid. Nära hälften av dem kan tänka sig att gå upp till heltid om veckoarbetstiden sänks. Bland barnmorskorna arbetar nära hälften deltid och var fjärde jobbar inte inom yrket.
Vården och omsorgen lider av en akut brist på personal. Pressen och stressen har dessutom ökat när kommuner och regioner har infört vikarie- och anställningsstopp.

En strejk från välfärdens anställda skulle få ett enormt stöd av allmänheten. Det är få som inte anser att det krävs en uppvärdering av lärarnas samt vård- och omsorgsanställdas löner och villkor. Men de fackliga ledningarna tar inte fasta på dessa stämningar, och de konfliktförberedelser som exempelvis Vårdförbundet har sagt att man har påbörjat har inte gett några utåtriktade avtryck.
Sannolikheten för strejk är troligen större inom skolan än i vården. I större utsträckning än andra har lärarna under senare tid varit ute i kamp, och efter sammanslagningen av de två lärarfacken finns det en press på att det nya förbundet äntligen ska leverera.
”Båda våra tidigare fackförbund misslyckades och gav gång på gång vika inför arbetsgivarsidan i slutna avtalsförhandlingar. Den här gången kräver vi en annan inställning och ett annat resultat av det nya gemensamma fackförbundet”, som 400 lärare skrev i sin debattartikel i december.
Om det blir strejk från lärarna eller andra välfärdsanställda är en annan fråga. Det beror på om trycket underifrån kan växa och organiseras, men också på arbetsgivarnas fortsatta hållning.

SOCIALISTISKT ALTERNATIV & OFFENSIV SÄGER:
• Lönekrav ska sättas i kronor och ören med ett tydligt extra påslag till lågavlönade. Det krävs en garanterad lönehöjning på uppemot 3 000 kronor mer i månaden för att ta igen vad som har förlorats och få en uppvärdering samt att lönehöjningen betalas ut retroaktivt från den dag som det nya avtalet ingås.
• Nej till individuella löner och sifferlösa avtal.
• Sänk arbetstiderna ner mot 6 timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka.
• Nej till individuella löner och sifferlösa avtal.
• Inga svekavtal – förbered för strejk.
• Avtalet ut på omröstning.
• För demokratiska och kämpande fackföreningar.