Backlashen färgar Depp/Heard och mycket mer

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

När backlash slår till blir allt bakvänt. Offret blir gärningsman. Rätt blir fel. Och den som förut kämpade framåt drar istället bakåt, och vice versa.

Vad märkligt det är att läsa boken Backlashen, Metoo och revolutionen som stoppades för en gammal 90-talsfeminist som mig. Irena Požar är chefredaktör för Veckorevyn. Hon gör en liten sammanställning på 166 små sidor av den backlash som har pågått sedan 2018 mot feminismen och jämför med tidigare epokers backlash.
Saken är den att det var Veckorevyn vi demonstrerade emot på 1990-talet. Det var den huvudsakliga tjejtidningen som gav oss anorexia, inte minst genom att de arrangerade tävlingen Fröken Sverige varje år. Detta spektakel lyckades våra protester få stopp på, tävlingen lades ner och Veckorevyn genomgick en feministisk omvandling.
”Vi” var en bred sprudlande ung feminism med massa olika grenar. En var så klart antologin Fittstim som alla läste. Belinda Olsson var en av de mest högljudda och omtyckta författarna. Idag får sig Belinda Olsson en känga av Veckorevyns chefredaktör Irena Požar för att ”ägna sin tid att för SVT:s räkning undersöka om det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor” (Programserien Från Savannen till Tinder, 2021). Ja det är märkligt, men det hör till backlashen.

Boken är som sagt mer som ett inpass, vilket mycket baserar sig på läsning av andras böcker. Men det är ett inpass värt att reflektera över nu.
När nyheten kommer om att Högsta domstolen i USA vill riva upp aborträtten och världens unga har drivits in i en häcklar- och mobbningskampanj betald av en av Hollywoods rika stjärnor, orkestrerad av multinationella företag som Instagram och TikTok riktad mot en som påstår sig vara utsatt för könsbaserat våld. Låt oss stanna vid Depp vs Heard ett tag.
Den tv-sända rättegången är i sig ett övergrepp på integritet och blir ett skådespel där utsikten för att få en rättvis prövning juridiskt är förlorad för länge sedan. Den amerikanska tidningen Vox skriver att memes som universellt häcklar Heard och står på Depps sida har tagit över alla delar av sociala medier, att detta drivs av bot-robotar, mansaktivister, samt konservativa media som lägger miljontals annonspengar på detta.

ROSA – den socialistiska feministiska rörelsen – och Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti på Irland) skriver i en gemensam artikel om det allvarliga i att en rättegång som handlar om våld i familjen blir till underhållning. Oavsett om man tror att Amber Heard har misshandlat Johnny Depp eller tvärtom (de anklagar varandra) är det inget att skämta om, som alla memes gör.
År 2020 möttes de två i rätten på Heards begäran. Då kom domstolen fram till att Heard varit utsatt för partnervåld av Johnny Depp; den fann att 12 av hennes 14 anklagelser var riktiga. Efter det nämnde Heard i en intervju att hon hade erfarenhet av mäns våld – utan att namnge förövaren. Det är på grund av detta som Depp nu har begärt en ny rättegång och stämmer henne på 50 miljoner dollar för förtal.
Några av de så kallade bevis som Depp-maskineriet har spritt ut i världen riktade mot Heard säger att hennes exfru har vittnat om att hon är våldsam. Tvärtom har Heards exfru stått vid hennes sida under rättegången och beskrivit Heard i positiva ordalag (det har refererats till ett uttalande 2016 i media). Några av Johnny Depps före detta flickvänner, som Ellen Barkin, Jennifer Grey och Kate Moss, har å sin sida beskrivit honom som våldsam.

Det skulle kunna vara så att båda har bidragit till det våldsamma förhållandet som dessutom har kantats av mycket droger.
Problemet är att den bild som målas upp av Heard stämmer väl överens med den nidbild som ofta sätts på kvinnor som vittnar mot mäns våld. Att de är psykiskt labila (men i Heards fall finns ingen diagnos), känslokalla och ljuger, medan män som misshandlar ofta har ett upparbetat psykopatiskt drag att charma sin omgivning.
De som verkligen har utsatts för våld av sin partner brottas ofta med PTSD, posttraumatisk stressyndrom, som inte passar in på Depps beteende. Det är extremt allvarligt att en stor del av världens unga genom TikTok påverkas av dessa nidbilder, vilket kan färga hur de tänker senare i sina egna liv.

Tillbaka till Požars bok. Hon påminner om Bjästa, och man får hjärtat i halsgropen för att det är så likt, och hur en sådan masspykos kan slå i lokalsamhället. Det var 2009 som en 14-årig flicka blev våldtagen av en 15-årig pojke i det lilla samhället utanför Örnsköldsvik. Han blev dömd för det i tingsrätten och i hovrätten. Men lokalsamhället stod på våldtäktsmannens sida.
En story gick runt att hon var kär i honom som var så snygg och populär och att anklagelserna var en hämnd för att hon skulle ha blivit nobbad. På skolavslutningen, efter att han är dömd, bjuds han till kyrkan för att dela ut blommor av sina klasskamrater, ett initiativ från prästen. På kvällen firar klassen avslutningen på en strand. Där våldtar pojken ytterligare en person, en 17-årig flicka.
Požar skriver så klart om Metooupproret – som i likhet med många feministiska rörelser baserer sig på en form av massamtal om de egna erfarenheterna – och hur det ganska snart möttes av en kontrarevolution, en backlash.
När boken skrivs har alla av de tio kvinnor som vittnade i Metoo, men åtalades för förtal, dömts. Då tvingas de betala pengar till den person de anser har förgripit sig på dem (i våras kom den första friande domen, mot Cissi Wallin, rörande hennes bok som tryckfrihetsjuryn friade).
Požar menar att en förtalslagstiftning troligen behövs. Men tillsammans med hur rättssystemet behandlar sexualbrott blir det rent kvinnoförtryck. Bara fem av 100 anmälda våldtäkter leder till fällande dom (Brå).

Požar jämför med backlash från tidigare epoker. Det är feministen och författaren Susan Faludi som befäste begreppet backlash med sin bok med samma namn från 1991. Hon menar att kvinnokampen är som en korkskruv som borrar sig fram i det oändliga, men aldrig når målet – ett jämlikt samhälle. Varje framsteg i kampen möts av ett motdrag.
På 1970-talet i Sverige hade kvinnokampen nått viktiga framsteg, men 1976 slog förslaget om en ny sexlag ner som en bomb. Bara speciellt hänsynslösa fall skulle i fortsättningen kallas våldtäkt, inte normala våldtäkter. Det är dock viktigt att tillägga att kvinnorörelsen genom en riktad kampanj stoppade denna lagstiftning och tvärtom fick igenom en lag som tar avstamp i analysen om att kvinnor är förtryckta av män i samhället.
Susan Faludi beskriver hur ett vanligt sätt att avväpna kvinnokampen är att kapitalismen går in för att kommersialisera den, vilket skedde i USA på 1980-talet. Hon tar exempel från Roy Raymond som öppnade den första Victoria Secret-butiken med nyviktorianskt mode och med resonemanget ”Dagens kvinnor är frigjorda nog att välja korsetter för sin egen skull, inte för männens”.

Tidigare justitiekanslern Göran Lambertz personifierar backlashen. Han var med om att utforma samtyckeslagen och var inne på att skriva en bok om hur dåligt offer för mäns våld behandlas av rättsväsendet tillsammans med ett av offren.
Men när hon – Emma – senare anklagar honom för våldtäkt tvärvänder han och kallar den svenska lagstiftningen för farlig, som öppnar för ”personer som Emma att utnyttja den”. Hon kallas som bekant för lögnerska och bedragerska på den livesända presskonferensen Lambertz tilläts hålla i sin trädgård.
Požars bok ingjuter inte hopp. Hon beskriver ett tydligt systemfel, men ser inte vägen ut och blir deprimerad. Om man nu kan se sådana likheter med romartiden, häxförföljelserna, viktorianska eran, 1970-talet och idag borde ju slutsatsen vara att det är systemet det är fel på. Att det inte räcker med kampen för stegvisa förändringar, utan att det krävs revolutionära förändringar. Men det får bli ämne för en bok från den socialistiska feminismen.

Författare: Irena Požar
Förlag: Weyler förlag
Utgivningsår: 2022
Antal sidor: 166