Bakslag i kampen mot mäns våld mot kvinnor

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

”Stärkt” skydd för barn och tillståndsplikt för skyddat boende, hävdar regeringen. I verkligheten är det ett bakslag i kampen mot mäns våld mot kvinnor.
– Det låter så fint. Som om barnen inte haft någon som brytt sig om dem tills nu, men inget kunde vara mer fel, säger Jenny Westerstrand från Roks till Offensiv.

Den 26 juni presenterade regeringen lagrådsremissen ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”.
Den kan sammanfattas med att det från och med mars 2024 dels kommer att krävas tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att driva ett skyddat boende, dels att alla kommuner erbjuder skyddat boende, samt att det ska göras en individuell prövning och beslut om omhändertagande för varje barn som följer med sin våldsutsatta vårdnadshavare (läs: mamma) till ett skyddat boende. Allt tyder på att förslagen kommer att bifallas av riksdagen.
Istället för stärkta rättigheter och barnperspektiv blir det här ett stort bakslag för kvinnorörelsen som har skapat de skyddade boendena, och som fortfarande driver de flesta, och mest grundläggande förstås för våldsutsatta kvinnor och barn.
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) har länge kritiserat förslagen, som har varit på gång sedan 2017, bland annat för att de hotar att slå sönder kvinnojourernas verksamhet.
Offensiv intervjuade Roks ordförande Jenny Westerstrand och bad henne förklara vad i deras verksamhet som hotas med de här förslagen.

– Det är hela vårt arbetssätt, som per definition skapas ur vår kunskap vi får i vårt arbete med kvinnorna. Styrkan med vår verksamhet är att den står fri från myndigheter, förklarar Jenny och fortsätter:
– Det är lätt att tro att för att arbeta med människor måste man ha en viss utbildning, arbeta inom en viss ram – men det är faktiskt precis tvärtom. Vi ger stöd kvinna till kvinna, vår styrka är just att vi INTE är proffs.
Det här arbetssättet får inte plats i det rutnät regeringens förslag nu lägger ut – alla skyddade boenden ska nu fullt ut bindas samman med staten.
– Om stödet per definition ska börja med myndigheterna slutar det med att många kvinnor aldrig söker stöd, förklarar Jenny.
– Idag kan vi ofta vara bryggan emellan, hjälpa till med att stärka självförtroendet, och så kan kvinnan ta det vidare inom ramen för socialtjänsten, upprätta en vårdplan och så vidare. Så KAN det vara idag, men idag kan vi också hjälpa utanför de här ramarna.

Bilden blir tydlig: När verksamheterna likriktas värderas inte jourernas djupa kunskap och engagemang. Krav på helt andra, formella, kunskaper, utbildning, administration, upplåsning till myndigheter och kontroll hotar att matta ut det frivilliga engagemanget, som föddes ur kvinnokamp och självorganisering.
Jourernas ideellt drivna skyddade boenden har redan trängts undan allt mer när samhällets hantering av mäns våld mot kvinnor har fått bli marknad.
År 2012 drevs 8 procent av de skyddade boendena privat. Åren 2018-2019 var de 37 procent, och tog emot 45 procent av de som fick plats i skyddat boende och som under 2018-19 hamnade på ett privatägt sådant. 54 procent av boendena drev ideellt och 9 procent av kommunerna själva.
100 procent av alla (19) klagomål riktades samtidigt mot privata boenden. Det visade en granskning som tidningen Hem & Hyra gjorde 2021. De fann också att 85 företag som drev skyddade boenden tillsammans ”omsatte över 930 miljoner kronor och gjorde en vinst på 43 miljoner kronor”.
Som lagrådsremissen säger kan ”aktörer som antingen helt eller delvis saknar förutsättningar att bedriva skyddat boende … starta upp en verksamhet och därefter börja sälja platser i boendet till olika kommuner”.
En del av bakgrunden till tillståndsplikten är alltså att när vinstjakten släppts fram har ett byråkratiskt kontrollbehov uppstått.
– Vi förstår ju också att de privata behöver kontrolleras, säger Jenny och menar att det kunde göras utan att störa det ideella skyddet.

I regeringens presentation nämndes tillståndsplikten bara med några ord – mer fokus lades på ”barns rättigheter”. När den ena vårdnadshavaren måste fly från den andre ska hon nu få laglig rätt att ta med sig barn utan medgivande från förövaren under tiden i skyddat boende. Det ska ske genom ett beslut om omhändertagande av barnet via socialtjänsten och Förvaltningsrätten. Varje barn får nu ett eget ärende, en egen prövning, en egen vårdplan.
Under tiden i skyddat boende får mamman också rätt att själv hemlighålla barnets vistelseort, samt att placera det i förskola eller skola. Det kan låta bra, men skenet bedrar. Jenny förklarar att stödet till barn skulle kunna stärkas utan lagändringar.
– Idag är praxis att barn följer med, det kan man bara fortsätta. Vi upplever att de här ändringarna istället ger förövaren större möjligheter att förhindra och sabotera skyddet, till exempel genom att överklaga.
Jenny påpekar att statens institutioner inte är neutrala.
– Man resonerar som om samhället vore våldsfritt, som om samhället gjorde schyssta bedömningar – men samhället är ju genomsyrat av våld, av idéer som att mammor ofta börjar ljuga eller att förövare ändå kan vara bra pappor.
– Idag ser vi tyvärr en utveckling där kvinnan som vill lämna allt oftare får höra att hon ska lämna barnen med förövaren ”för om du försvinner så försvinner våldet från dem”.

Man talar om skyddat boende som att det är då som ALLT ska hända. Det är snarare i fortsättningen, den ofta livslånga flykten, som barns och kvinnors rättigheter behöver stärkas.

Jenny befarar att det nya regelverket för in mer utrymme för omprövning, osäkerhet och rädsla.
– Ännu mer ”Gör vi fel nu?” hos Socialtjänsten. Att det kanske kostar 2 000 kronor per barn och dygn att placera kommer ju också att vägas in på ett eller annat sätt…
Hon betonar också farorna med att gå från en fungerande praxis till ett juridiskt omhändertagande, en stark åtgärd, och pekar på hur det öppnar upp för ännu mer processande i domstol:
– Vi ser hela tiden hur det som sägs ska skydda barn istället gör dem mer sårbara för våld – till exempel hänvisas ofta till Barnkonventionens ”rätt till båda föräldrarna” och ”rätt till normalt familjeliv” av förövare i rättsprocesser för att tvinga till sig barnen.
– Om något beslut av myndighet eller domstol absolut ska tas borde det i så fall vara om barnet INTE ska med till ett skyddat boende, fortsätter hon.
I grunden behövs det dock inte, menar Jenny. Det bästa vore att fortsätta den väl fungerande praxisen att barn alltid följer med mamman när hon söker skydd (utom i de undantagsfall då ett äldre barn uttryckligen inte vill) och att kontakt alltid tas med Socialtjänsten när barn är med.
Hon pekar också på risken att ”rätt till individuell prövning” kan komma att betyda att syskon splittras.
– Det är viktigt att komma ihåg att tiden på skyddat boende inte är för evigt, det handlar oftast om några veckor, en början, det gäller att komma bort och SEN kan man tag i och titta på saker som om pappan ska ha rätt till umgänge eller vårdnad, barnet kan känna efter vad det vill…

En stor svaghet i förslagen är just att de enbart rör vistelsen på ett skyddat boende. Jenny berättar att när direktiven till utredningen gavs var det under en period då tiden på ett skyddat boende ofta blev lång. Idag övergår den sällan två veckor.
– Så man knyter alla de här förslagen enbart till tiden på ett skyddat boende, en tid som blir kortare och kortare – när beslutsprocessen för till exempel skola och förskola skulle vara klar är det oftast redan över.
– Man talar om skyddat boende som att det är då som ALLT ska hända. Det är snarare i fortsättningen, den ofta livslånga flykten, som barns och kvinnors rättigheter behöver stärkas.
Det förment stärkta skyddet innebär också en allvarlig inskränkning av möjligheten att få skydd, påpekar Jenny:
– Man slår fast att det är först när du är dödshotad som stödet erbjuds – och bara då!
Tvärtemot ”Gå vid första slaget” säger samhället i praktiken nu att det är först när våldet har brutit ned dig nästan helt, DÅ behöver du vård, och så länge du bedöms behöva vårdinsatser kan du få samhällets hjälp.
Jenny betonar att stödet att lämna behövs i alla skeden, och att jourerna alltid har lagt vikt vid att stödja även i de tidigare skedena.

Skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn har inte stärkts av konkurrensutsättning, och kommer inte heller att stärkas av försök till likriktning och institutionalisering. Många kvinnojourer lär lägga ned sina skyddade boenden de närmaste åren, antingen för att de helt enkelt inte kan uppfylla villkoren som krävs för upphandling, eller för att de inte vill pressa in sitt engagemang i myndigheternas rutnät.
– Vi finns BARA för att vi behövs, för att samhällets stöd inte är fullgott, säger Jenny.
Samma rättsväsende som inte vet vad en snippa är, som låser in tonårstjejer när de ”låter sig utsättas” för sexuella övergrepp, som låter pappor ha såväl vårdnad över som umgänge med barn som tvingas leva gömda ifrån DEM, och så vidare, är inte att lita på för att stärka skyddet för de som utsätts för mäns våld.
Rättsväsendet och staten är medskyldiga i eftervåldet, ett uttryck för att staten finns till för att bevara den rådande ordningen – därför blir ”Ett fönster av möjligheter” dels ett naivt men missriktat reformförsök, dels ett försåtligt angrepp på självständiga, kämpande rörelser mot mäns våld mot kvinnor och allt förtryck som i längden hotar att stjälpa ”ordningen” över ända.
Träder förändringarna i kraft kommer den sortens rörelse att behövas ännu mer, och ironiskt nog kan arbetet med att även bygga upp ett självständigt organiserat skydd och hjälp delvis behövas på nytt.