“Glöm allt du tror att du vet om den globala uppvärmningen. Den riktigt obekväma sanningen är att det inte handlar om kol – det handlar om kapitalismen.” Så inleds baksidans presentation av Naomi Kleins nya bok This Changes Everything – Capitalism vs The Climate.
Efter sina tidigare klassiska bidrag till den globala rättviserörelsen som No Logo 1999 och Chockdoktrinen, som kom strax innan finanskraschen, kan den väckarklocka som This Changes Everything utgör komma att räknas som det tidiga 2000-talets viktigaste debatt- och reportagebok.
I boken sätter Naomi Klein en hel serie av vår samtids hetaste miljöstrider mot kapitalismens plundring av Moder Jord på kartan, strider som ofta inletts med ursprungsbefolkningars kamp för att överleva.
Den handlar om kriget som den nyliberala kapitalismen utkämpar mot livet på jorden, liksom om motståndet mot detta och om vilka strategier för att avvärja detta hot som inte har fungerat och som kan fungera bättre. Den speglar framförallt sambanden mellan vetenskap, kapitalismens hänsynslösa exploatering av människor och natur, dennas överbyggnad i form av geopolitik, etik, psykologi och det motstånd som gryr mot denna utveckling. Det är en bok om hur allt hänger ihop.
Och då handlar det i en nära framtid om ett ödesdigert val mellan kapitalismen eller en planet som tillåter ett civiliserat liv.
Många av bokens fakta om den globala uppvärmningen är väl kända bland miljö- och klimataktivister. Med dagens trender är vi på väg mot en global uppvärmning med 4 °C och katastrofala konsekvenser innan århundradets slut. Eller kanske rentav med 6 °C, som en rapport från International Energy Agency (IEA) varnar för.
Vi har redan idag vid en uppvärmning med 0,8 °C fått se en mycket snabbare krympning av Grönlands istäcke och försurning av världshaven än vetenskapsmännen förutsett. Att ingen säkert kan veta när okontrollerbara tippunkter passeras visar att tiden är mycket knapp för att göra den globala och dramatiska kursomläggning som krävs.
Varför har så lite gjorts för att förhindra detta? Den centrala förklaring som löper som en röd tråd genom boken och som även kan bidra till att höja den allmänna medvetenheten är hur klimatfrågan hela tiden har fått vika ned sig i den kraftmätning som pågått mellan två samtidiga, parallella och internationella processer: FN:s klimatförhandlingar och den kapitalistiska globaliseringsprocessen.
Klimatfrågan har mot bakgrund av storföretagens och den nyliberala kapitalismens globala triumf, efter Berlinmurens fall, väckts i ett episkt läge av ”bad timing”. En hel del har skrivits om privatiseringarnas, avregleringarnas och de sänkta företagsbeskattningarnas negativa konsekvenser i form av instabila finansiella marknader, skenande klyftor mellan de supperrika och de fattigdom, förfallen infrastruktur och social välfärd. Men som Naomi Klein påpekar: ”Mycket lite har dock skrivits om hur marknadsfundamentalismen från första stund har saboterat vårt kollektiva svar på klimatförändringarna, ett hot som kommit knackande på dörren just när denna ideologi nådde zenit.”
Med globaliseringen av kapitalismens nyliberala politik och handelsavtal har också alla de mest direkta och självklara åtgärderna för att hejda den globala uppvärmningen gjorts kätterska för makthavarna: ”Hur kan till exempel samhällen investera massivt för offentlig service och infrastruktur med nollutsläpp när den offentliga sektorn systematiskt avvecklas och utauktioneras? Hur kan regeringar införa kraftfulla regleringar, beskatta och straffa företagens användning av fossila bränslen när alla sådana åtgärder avfärdats som reliker av en kommunistisk ’kontroll- och kommandoekonomi’? Och hur ska en förnybar energisektor kunna få det stöd och skydd den behöver för att ersätta fossila bränslen när ’protektionism’ har blivit ett fult ord?”
This Changes Everything avslöjar hur många av världens stora miljöorganisationer, ”Big Green” som hon kallar dem, tidigt kapitulerade inför den så kallade frimarknadsideologins realiteter i det fåfänga hoppet om att kunna påverka oljebolag och Washingtons politiker till grönare vägval. På falska miljöfilantroper som den flygande mångmiljardären Richard Branson genomför hon ett veritabelt karaktärsmord.
Vi har idag ställts i en situation där de utvecklade staterna måste skära ned sina utsläpp med 8-10 procent om året för att vi ska ha en 80-procentig chans att begränsa den globala uppvärmningen till 2°C, en takt som marknadsekonomier endast har uppnått under ett fåtal år av djup depression.
Detta betyder att ”vårt ekonomiska system nu är i krig med vårt planetära system. Eller mer precist mot många av jordens livsformer, inklusive mänskligt liv. Vad klimatet kräver är en skarp reducering av mänsklighetens resursanvändning; vad vår ekonomiska modell kräver är obegränsad expansion. Bara en av dessa uppsättningar av regler kan förändras, och det är inte naturens lagar”.
Enbart oljebolagen själva kan mobilisera enorma ekonomiska resurser för att sabotera klimatomställningen. Detta blir väldigt tydligt av det enkla faktum att de aktievärden som oljebolagen representerar enligt tankesmedjan Carbon Tracker Initiative bygger på 2 795 gigaton kol av kända kol- och gasreserver. Det är fem gånger mer än de maximalt cirka 565 gigaton som atmosfären kan ta emot om 2 °C ska kunna klaras. Det betyder enligt Klein att de helt enkelt inte kan sluta borra utan att bädda för sin egen undergång.
Enligt de klimataktivister som Klein citerar har vi nått ”Decennium Noll”, antingen vänder vi nu eller också förloras chansen. ”Är det möjligt att klara utan att utmana den avreglerade kapitalismens fundamentala logik? Inte en chans”, menar hon.
Den snabba tekniska utvecklingen av till exempel förnybara energikällor gör en omställning fullt möjlig. Men det är först och främst en social, politisk, ekonomisk och kulturell omställning som måste ske. Klein citerar också en artikel från 2012 av Gary Stix, en av Scientific Americans veteranredaktörer: ”Om vi någonsin ska kunna svara upp mot klimatförändringarna på ett avgörande sätt, måste vi fokusera på de radikala sociala lösningar som krävs. Den relativa effektiviseringen av nästa generation solceller är trivial i jämförelse”.
För att uppnå detta krävs ett skifte från företags- till samhällsbygge, som i sin tur beror på om de många människor som får en rutten del av vårt nuvarande system kan bygga en tillräckligt beslutsam och mångfacetterad social kraft för att ändra på dagens styrkeförhållanden.
Utan ett stopp för alla koldioxidutsläpp inom 35-40 år från idag kan inte ens skräckvisioner om den framtid som speglas i postapokalyptiska filmer som Mad Max och The Hunger Games. Det är inte svårt att liksom den förre CIA-chefen James Woolsey befara att ”medmänsklighet och generositet trubbas av i en mycket varmare värld”. Klein nämner hur den brittiska kvällstidningen Daily Mail redan under de extraordinära översvämningarna förra vintern startade ett upprop som 200 000 skrev under för att betala katstrofhjälpen med indraget bistånd till fattiga länder.
Hon tror och hoppas dock på att den existensiella kris som klimatförändringarna utgör har kapacitet att ge oss ”chansen till en massutbrytning ur det fängelse som deras ideologi har byggt – en byggnad som redan visar på tydliga sprickor”. Men motståndet från kapitalets plitar kommer samtidigt att bli mycket hårt. Naomi Klein uppmärksammar hur de kraftfulla lokala försök som ibland har gjorts för att stötta gröna omställningar allt oftare utmanas av juridiska strider enligt internationella handelsavtal, särskilt med stöd av Världshandelsorganisationen WTO:s regler.
I boken redogörs också för hur ett solenergiprogram för att göra Ontario, Kanadas största delstat, fritt från kol till 2014, saboterats av stämningar från EU och Japan – med argumentet att det var diskriminerande gentemot utländska konkurrenter. Programmet hade förra året skapat 31 000 gröna industrijobb i ett område som har övergetts av USA:s biljättar. Det är onekligen ett exempel som borde få alla varningsklockor att ringa om det transatlantiska frihandelsavtal, TTIP, som just nu förhandlas mellan USA och EU.
Detta sker i en kapitalistisk världsordning där oljebolagen får 775-1 000 miljarder dollar (6 340-8 180 miljarder kronor) i årliga subventioner, ”utan att behöva betala någonting alls för privilegiet att behandla vår gemensamma atmosfär som en fri soptipp”.
Naomi Klein beskriver hur hon under den femåriga processen med att skriva boken har gått från en känsla av ofta förlamande maktlöshet till ett spirande hopp om att kampen ändå kan lyckas. I boken får vi följa med henne i talrika besök och intervjuer med aktivister hos några av de hetaste fickorna av motstånd världen runt, som hon kallar ”Blockadia”, där ursprungs- och lokalbefolkningar utkämpar en ofta ursinnig strid mot oljebolagen och de regeringar, kravallpoliser och militärer som dessa stöttas av.
Vi får en inblick i en lång räcka av strider, alltifrån de som bedrivs i Kanada och USA till Grekland, Rumänien, England och Ecuador. Vi får även en utblick till Kina, där Blockadia-liknande protester mot miljöförstörelsen har ökat med i genomsnitt 27 procent årligen.
I Naomi Kleins hemland Kanada utkämpar ursprungsbefolkningen i rörelser som Idle No More och First Nations över stora områden episka strider för att bevara sina livsavgörande rena vattendrag och jaktmarker mot exploateringen av naturgas ur oljesand och de gigantiska pipelines, järnvägstransporter och hamnterminaler som detta kräver. Det är strider som idag utkämpas både fysiskt och i domstolarna, där ursprungsbefolkningen försöker hävda de rättigheter som trots allt vanns under förfädernas strider mot kolonialisterna.
Exploateringen av oljesand är samtidigt ett särskilt allvarligt klimathot eftersom den frigör enorma mängder metangas. Att deras kamp är viktig för att rädda planeten från global uppvärmning både inspirerar de som kämpar och ger dem ett allt starkare stöd från den allmänna opinionen.
Det är ur den allt bredare koalition mellan ”indianer och cowboys”, tillsammans med studenter, arbetare och miljöaktivister som själva begreppet Blockadia har fötts. Självklart bidrar också erfarenheterna från Occupyrörelsen och chocker som stormen Sandy.
Naomi Klein hoppas att motståndet mot klimatkrisen ska bli en katalysator för ett samgående av alla som kämpar för social och ekologisk rättvisa. Hon måste ha jublat över hur det civila motståndet mot det enorma pipelinebygget Keystone XL också har visat sig kunna trigga en ny amerikansk klimatrörelse.
Denna manifesterades efter att boken redan hade getts ut inför en hel värld när 400 000 samlades till historiens största klimatmarsch i New York under FN:s möte i höstas inför 2015 års klimattoppmöte i Paris, Cop 21. Kanske kan Paris bli ett Climate Seattle, som när WTO-mötet där 1999 födde den globala rättviserörelsen?
Klein förespråkar inte, som vissa miljöaktivister, något totalstopp för ekonomisk tillväxt, utan tvärtom en ”Marshallplan”, för att rädda planeten för mänskligt liv. Viktiga sektorer måste växa på bekostnad av banker och privat överkonsumtion är vård, skola och omsorg, utbyggd kollektivtrafik och infrastruktur för smarta energisystem, goda och klimatsmarta bostäder för alla och så vidare. En övergångsekonomi för balans med naturen kräver storskaliga offentliga investeringar.
Budskapet är helt enkelt att det inte längre finns någon tid att invänta långsamma reformer inom det rådande systemet. Hon ser en gryende rörelse ta form och erinrar om tidigare massrörelser, som mot kolonialismen, Allendes Chile och kampen mot apartheid i Sydafrika – men väljer att förbigå exempel som den ryska revolutionen eller ord som socialistisk revolution.
Men hon inser att en rörelse som kan tvinga elitens storföretag och banker att ta farväl till värden på triljontals dollar inte kan segra utan att ändra globala makt- och ägandeförhållanden.
Vad This Changes Everything hoppas på är inte en renodlad miljö- eller klimatrörelse, utan konvergensen av en social massrörelse med extraordinär kapacitet att tvinga fram en global ”grand push”. Vad som krävs är ”en mycket bredare kamp mellan världsåskådningar, en process som återuppbygger och återskapar själva idén av kollektivism, det kommunala, det civila och medborgarrättsliga efter så många årtionden av attacker och försummelser”. Vi har också de senaste åren sett en hel rad svepande massrörelser välla fram, som den Arabiska våren (med alla bakslag), de sydeuropeiska torgrörelserna, Occupy Wall Street och studentrörelserna i Chile och Quebec.
Som socialister och miljöförkämpar blir vår uppgift därför att ta Naomi Kleins resonemang till sin logiska slutsats. Det gäller att vinna opinionen för den absoluta nödvändigheten av ett socialt och ekologiskt övergångsprogram, som inte väjer för att de stora bankerna, företagen och energiproduktionen övertas av samhället.
Bara så kan den nödvändiga övergången planeras och styras demokratiskt under kontroll av de arbetande och alla berörda. Att överta makten och ägandet för att kunna genomföra en fundamental omställning efter människornas och naturens behov stavas socialism. ■
