Bangladesh: Politisk revolution fäller ytterligare en despot

Av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Under sommarmånaderna har en spektakulär proteströrelse i Bangladesh tvingat den auktoritära premiärministern Sheikh Hasina att avgå och fly landet. Hon försökte först med urskillningslöst våld stoppa protesterna, men det gjorde bara protesterna ännu större. När även militären drog bort sitt stöd var hennes öde beseglat. Ännu en politisk revolution ledd av en massrörelse är ett faktum och inspirerar förtryckta världen över. Men vad händer nu?

Sedan 15 år tillbaka har Hasina styrt Bangladesh efter att ha vunnit val som alltmer präglats av våldsam repression mot oppositionen och anklagelser om valfusk mot Hasina och hennes parti Awamiförbundet. Enligt Human Rights Watch har säkerhetsstyrkor varit inblandade i minst 600 försvinnanden sedan 2009.

Sedan Hasina flydde har personer som varit försvunna 8 år(!) släppts av säkerhetsstyrkorna.

Samtidigt har världens åttonde folkrikaste land sett en spektakulär ekonomisk tillväxt, med en tredubbling av ekonomin på tio år, samtidigt som vanligt folk lider av fattigdom och arbetslöshet. 40 procent av de unga saknar både jobb och utbildning, och inom textilindustrin, som är störst i världen, är minimilönen 62 procent under vad som krävs för att överleva. Bland de studenter som har lett protesterna söker 18 miljoner jobb.

Den tändande gnistan till kampen var högsta domstolens beslut att återinföra det kvotsystem som avskaffades 2018 och som bland annat avsätter 30 procent av de säkra statliga jobben till ”ättlingar till frihetskampen” mot Pakistan 1971. Andra grupper som kvoterades in var kvinnor, personer från fattigare regioner, minoriteter och funktionsnedsatta – mindre än hälften av jobben tillsattes på ”meriter”.

I praktiken var kvotsystemet ett sätt att underlätta den enorma korruptionen och för Awamiförbundet,som stod i ledningen för frihetskampen för 50 år sedan, att totalt ta kontroll över staten.

När studenter gick ut i tiotusentals i protest mot kvotsystemet i början av juli svarade Hasina och polisen med våld och förakt. Hasina kallade studenterna förrädare, att de skulle vara emot landets självständighet. Polis och Awamiförbundets studentorganisation sköt skarpt in i demonstrationstågen, där hundratals dödades. Internet stängdes ned i ett försök att stoppa organisering och mobilisering. Men våldet gjorde inte folket rädda, tvärtom.

Efter en kort paus exploderade protesterna i storlek som nu också krävde Hasinas avgång, trots att högsta domstolen backade från sitt ursprungliga beslut om kvoterna. Söndagen den 4 augusti gick miljoner ut på gatorna över stora delar av landet. Än en gång försökte polisen på Hasinas order med våld trycka ned rörelsen. Bara den dagen dödades uppemot 100 personer och utegångsförbud infördes på eftermiddagen. Men redan på måndagens förmiddag fylldes gatorna igen av hundratusentals som trotsade utegångsförbudet.

När det stod klart att inte ens ett veritabelt blodbad skulle stoppa rörelsen började militären byta sida, både bland meniga soldater och officerare. På måndagseftermiddagen meddelade överbefälhavaren att de ”inte längre kunde garantera Hasina hennes säkerhet” och hon flydde till Indien – en nära allierad till hennes regim.

Uppenbarligen efter kontakt med studentledarna tillgännagav militären att en övergångsregering skulle ta över under ledning av nobelpristagaren Muhammad Yunus.

Sedan dess har Yunus utsett sin regering, som innehåller studentledare och medborgarrättsaktivister såväl som representanter för oppositionspartierna.

Yunus, som fick nobelpris för sina ”mikrolån” som påstods kunna lyfta människor ur fattigdom, är djupt förankrad i det kapitalistiska system som är grunden för levnadskostnadskrisen i Bangladesh. Till exempel lär han knappast bryta det avtal som Hasina slöt med IMF 2023 om privatiseringar och nedskärningar i utbyte mot ett mångmiljardlån. Övergångsregeringens betoning av att nu måste hjulen inom textilindustrin börja rulla visar att kapitalets intressen har prioritet.

Det är därför en farlig illusion som många bangladeshier nu hyser att Yunus regering ska förändra situationen. Att två studentledare sitter i regeringen kommer inte att hota den rådande ordningen, snarare blir deras roll att legitimera en regering som vill återställa en ordning där kapitalismens exploatering kan fortsätta som vanligt, om än under ett nytt styre. Att hans regering hyser en rad kritiker till Bangladesh auktoritära utveckling visar dock rädslan hos militären och andra delar av makteliten för att protesterna ska fortsätta om de inte ger sken av förändring.

Efter Hasinas fall är massornas självförtroende på topp. Nya protester har tvingat polischefen, centralbankschefen och högsta domstolens överdomare att avgå. Textilarbetarna har återupptagit kraven från förra årets strejker – som då möttes med fängslanden och mord – och kräver från övergångsregeringen en fördubbling av minimilönen, barnomsorg, sex månaders betald föräldraledighet, kommittéer mot sexuella trakasserier på fabrikerna, rätt att organisera sig fackligt, att polisen ska ställas till svars för det våldsamma förtrycket samt en säker arbetsmiljö.

Känslan av folkets makt har också uttryckts på gatorna efter Hasinas fall. När den mordiska poliskåren inte har vågat visa sig på gatorna har istället demonstranter organiserat sig för att upprätthålla ordning och trygghet. Till exempel har bostadsområden och heliga platser för minoritetsgrupper (som hinduer) skyddats efter larm om attacker.

Etnicitet och religion är just konflikter som de härskande ofta försöker utnyttja för sina egna syften och för att splittra en gemensam arbetarkamp för ett annat samhälle. Redan nu är det tydligt hur Modis regim i Indien försöker framställa revolutionen i Bangladesh i dålig dager genom hävda att hinduer nu förföljs i Bangladesh. Det handlar om att stärka sin position gentemot ett nytt styre i Bangladesh, men också av rädsla för att en liknande rörelse i Indien ska undergräva dess auktoritet.

Bangladesh är också under press från den globala imperialistiska maktkampen. Sedan tidigare har USA:s kritik av mänskliga rättigheter i Bangladesh varit kopplad till deras missnöje med Bangladesh affärer med Kina. Nu kommer de att öka trycket på bankmannen Yunus (som bland annat har fått medalj av Obama) att tydligare alliera sig med USA – till sin hjälp har de förstås de gigantiska amerikanska textilföretagen, vars kläder, skor med mera till stor del tillverkas i Bangladesh.

Massrörelsen i Bangladesh kan bygga en ny och ljusare framtid, men då måste man lita till sin egen styrka. Utvecklingen i Sri Lanka sedan en massrörelse där 2022 tvingade regeringen på fall och premiärministern att lämna landet är ett varnande exempel. Utan organisering av massorna och ett program som utmanade kapitalet och militären kunde dessa behålla makten. Än så länge är det dock osannolikt att något av de kapitalistiska oppositionspartierna BNP eller islamiska Jamat kan gå in och ta Awamiförbundets plats. På sociala medier har deras försök att ta initiativet mötts av miljontals inlägg med hashtaggarna #nobnp #nojamat. Det gör att övergångsregeringen kan bli kvar en längre tid, eller försöka omvandla sig till en mer legitim vald regering.

Arbetare och studenter behöver organisera sig oberoende av den gamla kapitalistiska eliten genom att formera demokratiska kommittéer på alla arbetsplatser, bostadsområden, universitet med mera för att sedan diskutera och sammanlänka sina krav. Både kraven på demokrati och en dräglig levnadsnivå är obevekligen kopplade till att utmana kapitalismen med demokratisk socialism: genom att vägra betala ockerlånen till IMF, genom att förstatliga textilindustrin, banker och andra samhällsavgörande industrier. Och genom att bygga upp samhällets organisering demokratiskt, med val av företrädare utan privilegier på alla poster i samhället istället för den korruption som är kopplad till kapitalismens enorma klyftor mellan fattiga och superrika.