Sedan många år tillbaka för textilarbetarna i Bangladesh som huvudsakligen är kvinnor en exceptionell kamp mot utsugning. Exceptionell eftersom den äger rum mot bakgrund av extremt svår situation samtidigt som motståndaren är storkapitalet, men också för att den visar hur kampen kan föras även under ett svårt förtryck. Bangladesh är ett av världens fattigaste länder och lönerna ligger på en global bottennivå. Textilindustrin står för 80 procent av landets export. Här produceras kläderna för många storföretag och klädesmärken som Wal-mart, GAP, Tommy Hilfiger, Lidl, Gina Tricot, Lindex och inte minst H&M. Fabrikerna ägs inte direkt av företagen utan produktionen läggs ut på entreprenörer. På så vis slipper de direkt ansvar för dem hundratusentals anställda samtidigt som de kan pressa priserna genom att välja bland konkurrerande underleverantörer.
Textilarbetarnas protester blossade upp till fullo under förra sommaren. Kraven var framförallt högre minimilön men även bättre arbetsvillkor, till exempel kortare arbetsdagar och minskat nattarbete. Den senaste gången som minimilönen höjdes var 2006, efter massiva protester.
Tiotusentals arbetare strejkade vid flera tillfällen 2010 och de möttes av kravallpolis som använde sig av tårgas. Sjuhundra fabriker med omkring 800 000 arbetare tvingades att tillfällig stänga. Kampen slutade med en viss seger och den lagstadgade minimilönen höjdes från 1 662 taka (147 kronor) till 3 000 taka (265 kronor) även om arbetarnas krav hade varit 5 000 taka (442 kronor) i månadslön.
Totalt sysselsätter textilindustrin 3,5 miljoner människor, varav dryga 80 procent är kvinnor. Lönerna är extremt låga, en arbetare får enligt ActionAid ca 1 procent av en t-tröjas säljpris. Även i övrigt är arbetsvillkoren människoovärdiga med ett monotont arbete där sömmerskorna arbetar i 10 timmar eller längre i sträck med precis samma arbetsmoment timme efter timme. Nattarbete är vanligt förekommande. Kampanjen för Rena Kläder rapporterar att veckoarbetstiden kan ligga på uppemot 100 timmar. Enligt deras beräkningar borde en skälig lön för en familj ligga på 10 000 taka (884 kronor). Arbetsmiljön i Bangladeshs textilfabriker är livsfarlig, mellan 2005 och 2010 har minst 172 människor mist livet framförallt i bränder och på grund av användning av kemikalier. En av de värsta olyckorna hände 2005 när 64 arbetare dödades i en brand på Spectrum-fabriken då utgångar var låsta och trappor blockerade.
I december i fjol gick arbetarna åter i strejk då företagen vägrade att betala de nya minimilönerna. Detta trots att även de nya minimilönerna fortfarande är lägst i världen.
Efter några dagar av protester ingrep polisen med tårgas och skarp ammunition mot demonstrationer. Fyra arbetare dödades i hamnstaden Chittagong.
Nästan samtidigt kom rapporter om en ny dödlig fabriksbrand. Minst 28 människor om- kom när det brann på den nionde och tionde våningen på en fabrik tillhörande Hameem-gruppen. ”Rena Kläder” rapporterade att två till sex utgångar var låsta och att många i panik hoppade från taket. Andra blev nedtrampade inne i fabriken.
För storföretagen från väst är sådana villkor naturligtvis myck-et lukrativa. Dessutom har i alla H&M en bolagsstruktur som är anpassad efter att betala så lite skatt som möjligt för att maximera vinsterna. Action Aid har räknat ut att H&M bara betalade 585 kronor i skatt i Bangladesh 2008 trots att det är en av företagets viktigaste produktionsländer. Detta lyckas man genom att inte redovisa några vinster i Bangladesh samtidigt som inköpskontoret ägs av ett momsbefriat bolag i Hongkong där bolagsskatten är lägre än i Bangladesh.
H&M skyltar med att ha anställda som jobbar med etikfrågor samt med att ha startat en sömnadsskola för fattiga ungdomar i Bangladesh. Men syftet är tydligt, att lägga dimridåer och säkra tillgången på utbildad arbetskraft som i sin tur kan utföra detta monotona arbete. Vad det handlar om är en utsugning av landets mänskliga resurser, en ny form av kolonialism. Räkenskapsåret 2009/2010 gjorde H&M en vinst på 25 miljarder kronor före skatt. 5,5 miljarder av vinstsumman delade ägarfamiljen Persson ut till sig själv. Utsugningen av textilarbetarna visar kapitalismens sanna, fula ansikte.
Textilarbetarnas kamp i Bangladesh inspirerar arbetare världen över att inte låta sig skrämmas till tystnad utan att istället sätta sin tillit till sin egen kollektiva styrka.
Katja Raetz
