Bayerska rådsrepubliken dränktes i blod av kontrarevolutionen

av Katja Raetz

I november 1918 tog arbetare och soldater i Tyskland makten i sina händer. Kejsaren flydde den 9 november från Berlin och i hela landet skapades arbetar- och soldatråd efter förebild från den ryska revolutionen året innan. Novemberrevolutionen, som inletts med matrosernas uppror i Kiel, ändade både monarkin och det första världskriget. Men arbetarna och soldaterna lämnade över den makt de erövrat till en regering ledd av högern inom det socialdemokratiska SPD.

Den nya regeringen gjorde allt för att stoppa utvecklingen mot en socialistisk rådsdemokrati och avledde revolutionen genom att utlysa val till ett borgerligt parlament. I slutet av 1918 – och i ännu högre grad efter årsskiftet – bekämpades råden allt mer offensivt, och paramilitära förband (så kallade frikårer) skapades. Socialdemokraten Noske var ansvarig för den borgerliga offensiven och betecknade sig själv som ”blodhunden”. I Berlin i januari 1919 mördades de socialistiska ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Ingen annanstans skulle dock blodbadet bli lika brutalt som i München i maj 1919.
Novemberrevolutionen nådde Bayern och dess residensstad München redan den 7 november 1918. I det federalistiska Tyskland var Bayern ett eget kungadöme under Ludwig III. Ledaren för revolutionen i München var Kurt Eisner, en pacifistisk socialdemokrat och journalist som hade radikaliserats under första världskriget och vänt sig mot socialdemokratins kapitulation inför krigshetsen och dess uppgörelse med den tyska regeringen i krigets början. 

Eisner anslöt sig till det oberoende socialdemokratiska partiet USPD som bildats i april 1917 och var, tillsammans med Sarah Sonja Lerch som även hon var USPD-medlem, i ledningen för strejkerna vid ammunitionsfabrikerna i januari 1918. Strejkerna, med målet att skapa fred, hade genomförts mot socialdemokratins och fackledningens vilja. Trots nederlaget och repressionen kunde en oberoende organisering av arbetarna utanför de officiella fackstrukturerna kvarstå, framför allt kring ett nätverk som kallades OB-Leute (förtroendemän), men också via hemliga arbetarråd. 
Eisner och Lerch blev fängslade för sin roll i strejken. Medan Lerch dog i fängelset frisläpptes Eisner i slutet av oktober 1918 som en eftergift till den revolutionära stämningen. Revolutionen kunde dock inte stoppas. Ur en massmanifestation den 7 november, som olika källor uppger hade allt från 40 000 till uppemot 200 000 deltagare, bildades på uppmaning av Eisner ett demonstrationståg som allt fler anslöt sig till. Militärbasen i München och stadskärnan ockuperades utan något egentligt motstånd. Soldaterna anslöt sig till arbetarna och ett arbetar- och soldatråd bildades. Kungen flydde. 
Natten till den 8 november valdes Eisner till den första ministerpresidenten som förklarar Bayern som en fristat och folkstat. De kommande dagarna och veckorna bildades också arbetar- och soldatråd utanför München i många städer samt mindre orter och provinser. Samtidigt avskaffades inte de gamla kommunala förvaltningarna, utan kvarstod vid sidan av råden. 
Kurt Eisner bildade en regering bestående av SPD (socialdemokrater) och USPD (oberoende). Han försökte välja en mellanväg mellan kravet på socialistisk rådsrepublik, som socialister kring Rosa Luxemburg föreslog, och val till borgerlig demokrati, som högerledningen inom SPD stod för. Han stödde valen till borgerligt parlament, men ville samtidigt ha kvar arbetar- och soldatråden och motsatte sig dess upplösning. SPD gjorde dock allt för att undergräva arbetardemokratin och återupprätta den gamla monarkistiska statsapparaten. 
Den bayerska SPD-ledaren Auer tillika inrikesministern, som redan under januaristrejken hade motarbetat arbetarna, blev Eisners främsta motståndare. Han vägrade till exempel konsekvent att samarbeta med de lokala råden utanför München och utnyttjade faktumet att de gamla förvaltningarna fanns kvar. 

Denna form av dubbelmakt fortsatte och motsättningarna fördjupades. Eisner försvarade råden som kärnan i demokratin, medan Auer framhävde att de endast är ett komplement och inte ska ha några befogenheter, och han försökte upphäva många av deras beslut. 
Under december ökade Auer pressen på Eisner att utlysa val till delstatsparlamentet (Landtag). Han föreslog också att valen ska genomföras utan kvinnor, trots att Bayern var den första delstaten där kvinnor hade fått rösträtt, med argumentet att det skulle ta för lång tid att registrera alla kvinnor i röstlängden. Detta fick han dock inte igenom, men det bestämdes att val skulle hållas den 12 januari 1919. 

Samtidigt blev samarbetet mellan SPD och borgerliga och monarkistiska motståndare till revolutionen allt tydligare. Den 10 december gav Auer tillstånd att bilda miliser och den 27 december skrev han tillsammans med den konservativa ledaren Buttman och den högerextrema officeraren Franz Ritter von Epp ett upprop som manade till bildandet av ett medborgargarde. Eisner tvingade Auer att ta tillbaka sitt stöd, men i hemlighet fortsatte samarbetet. Det innebar också att arbetarna blev allt mer kritiska mot regeringen. 
I december 1918 grundades Föreningen socialistiska kvinnor (BSF), som organiserade kvinnor som var en plattform som förenade olika vänsterströmningar. Kvinnor spelade en framträdande roll såväl i revolutionen, som i protesterna under kriget. Många kvinnor arbetade i krigsmaterialindustrin, genomförde sabotage och var ledande i strejkerna. BSF tog upp om pigornas situation och generellt om det kvinnliga hushållsarbetet. Man krävde centralhushållning med familjebostäder där matlagning, tvätt med mera skulle regleras centralt. Även barnomsorg och fritidsinrättningar för barn i anslutning till bostäder krävdes. 
Hushållsarbetet skulle socialiseras, de anställde få bra löner och man fordrade att använda sig av den senaste tekniken för att underlätta arbetet. Under påtryckning av kvinnorna upphävdes rätten av gods- eller husägaren att bestämma över sina husanställdas liv. 
BSF krävde redan i december 1918 inrättandet av egna kvinnoråd. Kravet stöddes endast av vänsterradikala och blev därmed aldrig verklighet.
På förslag av BSF inrättades också ett ministerium för social omsorg som framför allt hanterade kvinnors arbetssituation. Men detta ministerium avskaffades så snart som i början av april 1919. 

De revolutionära socialistiska krafterna var väldig svagt organiserade i Bayern och hade initialt lite inflytande. Spartakusförbundet, som hade bildats av Luxemburg och Liebknecht under kriget i Berlin, hade några medlemmar i Bayern. Den 8 november bildade kommunister under ledning av Max Levien gruppen Revolutionärt arbetarråd. Erich Mühsam bildade den 30 november organisationen Föreningen internationella socialister som stod Spartakusförbundet nära. 
Först med bildandet av kommunistiska partiet (KPD) vid årsskiftet 1919 började revolutionära socialister i Bayern att organisera sig i ett parti. På partiets första möte i München den 3 januari deltog 5 000 personer och den 7 januari anordnade kommunisterna en manifestation mot att rikskongressen i Berlin innan jul beslutat att upplösa arbetar- och soldatråden. Vid manifestationen blev tre deltagare ihjälskjutna av den regeringstrogna Republikanische Schutztruppe. 
Eisner införde demonstrationsförbud och tio kommunister, bland dem Mühsam och Levien, blev häktade. Trots demonstrationsförbudet demonstrerade 4 000 för deras frigivning och snabbt släpptes de fria. Oron och skjutningarna fortsatte dock under januari.

Men Eisner gav inte upp sina försök att vara en medlare mellan de revolutionära och borgarna, samtidigt som den politiska polariseringen fördjupades. Den 10 januari bildades ”Ligan för att bekämpa bolsjevismen” som inte minst riktade sin hets mot Eisner som hade judisk bakgrund. KPD å andra sidan var präglat av ett ultravänsteristiskt program. 
Till exempel beslöt KPD på grundningskongressen att inte delta i borgerliga val och inte samarbeta med de socialdemokratiska dominerade fackföreningarna. Det innebar att KPD inte ställde upp i det bayerska valet. I valen den 12 januari blev Bayerska folkpartiet störst med 66 mandat, följt av SPD med 61 mandat. USPD fick endast tre mandat, och övriga platser delades av olika konservativa partier. 
Till skillnad från riksplanet, där valet till nationalförsamling den 29 januari innebar en upplösning av råden enligt rådskongressens beslut, fortsatte arbetar- och soldatsråden sitt arbete i Bayern. Kurt Eisner var alltjämt dess valde företrädare, trots att SPD och de borgerliga partierna hade vunnit valen i delstaten. Det fanns inga frikårer i Bayern såsom i Berlin som kunde slå ner råden, utan arbetare och soldater hade fortsatt förtroende för sina råd och Eisner krävde att råden skulle bli förankrade i den nya författningen, även om han var beredd att lämna posten som ministerpresident. 

På väg till delstatsparlamentets konstituerande möte den 21 februari blev Kurt Eisner skjuten av en högerextrem officer. Omedelbart efter det hämnades en arbetare på mordet och sköt SPD-ledaren Auer, som överlevde men blev svårt skadad. I det politiska kaos som uppstod vände sig många till råden och kraven på att bilda rådsrepublik växte. 
Från KPD i Berlin kom Eugen Leviné i början av april till München för att ge stöd till de lokala kommunisterna. Hoffman, som hade blivit SPD-­ledare efter den skadade Auer och vald till ny ministerpresident, svarade med att utlysa ett nytt datum, den 8 april, för Lantdagens konstituerande möte. Detta sågs som provokation och med hot om generalstrejk tvingade arbetarna rådsledningen, som själv blivit paralyserat, att förklara Bayern som rådsrepublik den 7 april. 
Lantdagen och den nybildade regeringen flydde från München och i och med detta var råden ensamt styrande. 
Rådsrepubliken stöddes av USPD, delar av SPD, fackföreningar och Revolutionära arbetarrådet. Initialt är kommunisterna mycket kritiska till rådsrepubliken då den inte går långt nog och till exempel inte kräver förstatligande av de stora företagen och deltar inte heller i förberedelserna. Men KPD ändrade snart sin hållning.

Efter flykten från München bildade SPD tillsammans med de konservativa partierna DDP och BVP en ny kontrarevolutionär regering, som följts av att SPD tillsammans med borgerliga och högerextrema fösökte genomföra en kupp den 13 april, men kuppfösöket stoppades av arbetarna.
SPD samarbetade även med det förfascistiska Thule-sällskapet, en antisemitisk förening som även bildat ett paramilitärt förband, Kampfbund Thule. Detta förband skulle senare bli med i frikårerna. 
Efter den misslyckade kuppen frågade Hoffman efter hjälp hos sin partikamrat Noske som hade skapat de högerextrema paramilitära frikårerna och som vid den tidpunkten efter mordet på Luxemburg och Liebknecht i januari hade slagit ner de flesta kvarvarande arbetarråden i Tyskland. Frikårerna samlades i Thüringen nära Bayern. 

Eftersom många soldater ännu stödde rådsrepubliken var det framför allt bönder och studenter, med löner som var dubbelt så höga som i den Röda armé som arbetarråden satt upp efter kuppförsöket, som ingick i de borgerligt finansierade miliserna. 
Efter den 13 april bildades aktionskommittén för arbetar- och soldatråden där KPD ingick och där Eugen Leviné var ordförande. 
I München var situationen desperat. Bönderna vägrade skicka livsmedel och det rådde brist på betalningsmedel eftersom riksbanksfilialen hade haft möjlighet att föra bort alla förråd av mynt och sedelpressar. Leviné lät i denna situation beslagta alla kassaskåp från bankerna och livsmedelsförråd från borgerliga hushåll. Han föreslog även tvångskonfiskering av livsmedel från bönderna i omgivningen, men fick inte majoritet för det. 
Den 26 april upptäcktes en gömma av agenter från Thule-sällskapet. De hade infiltrerat kommunisterna och Röda armén och lämnat informationen till den SPD-ledda motregeringen i Bamberg. De arbetade också med att systematiskt rekrytera frikårsmedlemmar och slussa ut dem med förfalskade dokument. 
Från mitten av april började frikårerna marschera in i Bayern mot München. Snabbt spreds uppgifter om frikårernas övergrepp och massakrer. 
I slutet av april arresterades för första gången kontrarevolutionära officerare och medlemmar i Thule-sällskapet. Tio av de arresterade avrättades den 30 april.
Efter avrättningarna tog Toller, Röda arméns överbefälhavare, över ordförandeskapet från Leviné och försökte utan framgång återuppta förhandlingar med delstatsregeringen. Det så kallade gisslanmordet kom att bli en förevändning för ett fasansfullt blodbad. Den 30 april trängde Noskes frikårer från tre håll in i München. Den 2 maj bröt motståndet från Röda armén ihop. Efter det inleddes ett fasansfullt blodbad som skulle pågå i flera dagar.

Den vita terrorn riktade sig mot alla som misstänktes vara spartakister och revolutionärer – alla arbetare och soldater som hade försvarat revolutionen var fria att mördas. Särskilt mot judar – många av ledarna i arbetarråden hade judiskt påbrå – och mot politiskt aktiva kvinnor var hatet stort. Sadistiska mord utfördes där man lät offren lida under lång stund, och mot kvinnor utfördes särskilt sexuella övergrepp. Över tusen människor blev offer för denna våldsvåg där ingen någonsin gjordes ansvarig. Tvärtom haglade dödsdomarna mot revolutionärerna. Leviné dog med ropet: ”Leve världsrevolutionen!”
Kontrarevolutionens seger i Bayern och morden på arbetarledarna och vänsteraktivisterna medförde att inte minst München kom att bli ett säte för högerextremism och nazism. 
Först 1 december 1919 upphävdes de särskilda undantagslagar (krigslagar) som införts i Bayern, men delstaten förblev styrd av en militärjunta. Thule-sällskapet blev en officiell förening i augusti 1919 och kunde helt lagligt sprida sin antisemitism.
Under 1920-talet skulle Adolf Hitler ta det av Thule-sällskapet grundade partiet DAP in i NSDAP och Thule-tidningen blev ett av nazisternas huvudorgan.