Bekämpa militärkuppen i Bolivia!

av Johannes Lundberg // ur veckotidningen Offensiv

En fjärde mandatperiod som Bolivias president för vänsterledaren Evo Morales har visat sig bli för mycket för Bolivias överklass och de imperialistiska intressen som den stöder sig på. Allt sedan valet den 20 oktober har motsättningarna och våldsamheterna ökat i Bolivia. Att Morales efter kritik från OAS (Organization of American States) om “oegentligheter” i valet i söndags annonserande att valet skulle göras om lugnade inte oppositionen, utan triggade dem i stället till att pressa fram en militärkupp.

Sedan inte bara stora delar av polisen förenat sig med högerns gatumobb utan också den militäre överbefälhavaren Williams Kaliman uppmanat Morales att avgå, lydde också Morales uppmaningen, och har sedan dess flytt landet till Mexiko.  

I spetsen för kuppen står fascisten Luis Fernando “El Macho” Camacho, en högerextrem “kristen” mångmiljonär som leder den reaktionära “medborgarkommittén” i högerns starka fäste Santa Cruz, där den vita priviligierade eliten är som störst. Camacho är också son till den stenrike paramilitär som mördade studenter och var med att tillsätta Hugo Banzers militärdiktatur som styrde landet 1971-1978.

I svenska media kan en läsa hur Evo Morales avgår efter protester, men det som inte framgår är de radio och TV-stationer som togs över av oppositionen dagen innan, de som fängslats, tagits som gisslan och hur människor attackerats eller regeringsmedlemmar och deras familjer som hotats eller fått sina hem nedbrända.

– Jag avgår för att mina kolleger inom socialistpartiet inte ska behöva utstå mer hot, förföljelse och våld, sade Evo Morales i det direktsända TV-talet under söndagskvällen.

Att det inte rör sig om något annat än en kupp visas av att även vicepresidenten, liksom senatens och underhusets talespersoner också har avgått efter hot, vilket leder till att det inte finns någon att styra landet annat än militären eller av dem tillsatta. 

Luis Fernando Camacho kunde under söndagen röra sig fritt in och ut i regeringspalatset. Camacho skriver på Twitter att det finns en häktningsorder på Evo Morales, samtidigt som Mexikos utrikesminister har erbjudit Evo Morales asyl där.

Den högerextremt ledda oppositionen har lyckats få med sig en spretig skara missnöjda bolivianer, allt från den extrema högerkanten till en del av de arbetare och fattiga, som själva har varit med och fört Evo Morales till makten.

Protesterna mot Morales har intensifierats allt sedan folkomröstningen 2016 om huruvida konstitutionen skulle ändras eller ej och tillåta honom ytterligare en kandidatur i presidentvalet. Det var en folkomröstning som Morales förlorade knappt, men som därefter gjordes betydelselös sedan författningsdomstolen förklarat att denna del av grundlagen stod i strid med var och ens mänskliga rättighet att ställa upp, varpå han tilläts kandidera på nytt i detta val.

Bolivia gick därefter till ett nytt presidentval där alltså Morales utsågs till vinnare, men där oppositionen ropat valfusk innan, under och efter valet och Morales när även OAS uttalat kritik annonserade ett nyval. 

Frågan är om det alls ligger något i de anklagelser om valfusk från OAS som i stort sett alla borgerliga media har tagit för sanna. Anklagelserna tog fart under en 24 timmars paus i rapporteringen från den inofficiella snabbräkningen innan valkommissionen publicerade ett officiellt valresultat som visade att Morales när alla röster räknats hade vunnit med drygt tio procent fler röster än högerns utmanare Carlos Mesa (47,5 procent jämfört med 36,5 procent).

Frågan är om det alls ligger något i de anklagelser om valfusk från OAS som i stort sett alla borgerliga media har tagit för sanna.

Innan denna paus hade Morales “bara” en ledning på sju procent, vilket pekade mot en andra valomgång. En seger i första omgången skulle enligt vallagen kräva minst tio procents ledning i ett valresultat där segraren fått över 40 procent.

Enligt Mike Weisbrot i det Washington DC-baserade CEPR:s (Center for Economic and Policy Research) har det USA-baserade OAS inte redovisat några konkreta bevis och ingenting i valkommissionens siffror tyder på några oegentligheter, bara att de mer perifera områden i landet där Evo Morales har flest anhängare bland Bolivias ursprungsfolk räknats sist i en uppåtgående trend för Morales ledning som var tydlig redan innan snabbräkningen avbröts. 

I den enorma polarisering som präglat hela valet utlöste pausen i valsammanräkningen fortsatta och alltmer våldsamma gatuprotester från extremhögern. 

Evo Morales hade själv bjudit in OAS och i förväg lovat att respektera organisationens granskning. Men att han därför accepterade att valet skulle göras om gjorde inget för att hejda den kontrarevolutionära anstormningen.

Högern har bråttom till makten efter 14 år av reformpolitik för landets fattigaste och förstatligande av naturtillgångarna. De skydde inga medel att avsätta Bolivias länge mest folkkära president i landets snart 200-åriga historia, som också är den första från ursprungsbefolkningen. Ingen annan president har haft ett lika stort folkligt majoritetsstöd som Morales och heller inte dragit så många bolivianer till valurnorna.

Högern har bråttom till makten efter 14 år av reformpolitik för landets fattigaste och förstatligande av naturtillgångarna.

Men Morales sätt att klamra sig fast vid makten ska kritiseras. Det som skulle ha gjorts är att i tid tillåta arbetare och fattiga att lyfta fram en ny kandidat underifrån på ett verkligt socialistiskt program med bas i fackföreningarna och de sociala rörelserna och på så sätt fortsätta de nödvändiga processerna för en socialistisk omvandling.

Som Hugo Chavez i Venezuela byggde Morales reformer för de fattiga i hög grad på inkomster från de fossila naturtillgångar som han nationaliserade. Men oviljan att ta kontroll över hela ekonomin och ersätta de stora jordägarnas, bankernas och kapitalisternas makt med en demokratisk och socialistisk planering försvagade Morales, särskilt när råvarupriserna föll tillbaka.  

oviljan att ta kontroll över hela ekonomin och ersätta de stora jordägarnas, bankernas och kapitalisternas makt med en demokratisk och socialistisk planering försvagade Morales, särskilt när råvarupriserna föll tillbaka.  

Morales har tvärtom gjort stora ansträngningar för att tillmötesgå Santa Cruz agrobusiness-intressen. Han hade också genom att bevilja koncessioner till en tysk gruvjätte på att få utvinna litium i 70 år och utse en före detta högerpolitiker till toppkandidat som ny senator provocerat till regeringskritiska protester från vänster i Potosi-departementet (regionen).

Men de fel och brister som gjorts rättfärdigar inte denna kupp eller det våld och terror som nu står inför dörren i Bolivia. Situationen kommer att vara fortsatt spänd med ökade motsättningar, oro och våld. Medan Morales höll militären från gatorna för att undvika ytterligare oroligheter, återstår nu att se om kuppmakarna gör detsamma eller snarare följer Piñeras exempel i Chile med militären mot folket.

En maktkamp tycks pågå inom högern där valtvåan Carlos Mesa försöker få parlamentariskt stöd för ett nyval bakom en så konstitutionell fasad som möjligt, medan Camacho i spetsen för Santa Cruz extremhöger som tagit sig in i regeringspalatset i La Paz med Bibeln och en gammaldags boliviansk flagga i hand, utan ursprungsfolkens multinationella whipala-symbol, vill gripa ledare för Morales MAS-parti och se en övergångsregering baserad på polis och militärmakt.

Rapporter och filmklipp i sociala medier har visat hur beväpnade MC-gäng attackerat obeväpnade kvinnor som demonstrerat till stöd för Morales tillsammans med sina barn. Den nya situationen delar landet än mer och den rasism som präglat motståndet mot presidenten och ursprungsbefolkningen riskerar att öka ytterligare med våld som följd. 

När detta skrivs pågår våldsamma sammanstötningar på La Paz gator, samtidigt som det ännu inte finns några tecken på ett samordnat motstånd.

Militärkuppen i Bolivia måste fördömas och kan om den lyckas bara bädda för en reaktionär och rasistisk våg som slår mot arbetare, fattiga och ursprungsfolk. Oavsett Morales brister vore det historiskt misstag för någon att ställa sig neutral eller avstå från att fördöma militären, Camacho eller för den delen Carlos Mesa, som tidigare varit med och sålt ut landet och suttit i en regering som vände vapen mot strejkande arbetare.

Militärkuppen i Bolivia måste fördömas och kan om den lyckas bara bädda för en reaktionär och rasistisk våg som slår mot arbetare, fattiga och ursprungsfolk.

Arbetare och fattiga måste nu enas mot det systemskifte som kan komma att bli verkligt där landet på nytt plundras av utländska aktörer, där en redan priviligierad klass skor sig på landets gemensamma resurser och såklart emot den våldsamma rasismen mot Bolivias ursprungsfolk. Bolivias arbetare, fackföreningar och sociala rörelser måste nu snabbt lägga grundstenarna för en massiv mobilisering av såväl självförsvar som politisk organisering för att i första hand slå tillbaka högern och fortsatta stegen mot verklig socialism i regionen.