Belfast förskönar verkligheten, nu som då

av Eoin Dawson, Socialist Party (ISA Nordirland) // Artikel i Offensiv

Kenneth Branaghs dramadokumentär Belfast, som kom i januari 2022, fick mycket applåder. Men för många Belfastbor föll den platt.

Filmen inleds som en stadsresebroschyr på skärmen, med alla moderna visuella ikoner, innan den övergår till svartvitt och scener av en typisk Belfastgata 1969. Här introduceras vi till nioåriga Kenneth Branagh, ”Buddy”, som naivt navigerar genom Belfast vid utbrottet av den 30-åriga konflikten som blev känd som ”the Troubles”.
För dem som är bekanta med Belfasts och Nordirlands historia i allmänhet är ”augusti 1969” som står över skärmen en förvarning. Den idylliska inledningen bryts av scener med pogromer och rop om ”katoliker ut” när barrikader byggs upp.
Buddy skyddas i stort sett från den hårda verkligheten av sina föräldrar och sitt samhälle, men publiken får en glimt av den genom hela filmen i bakgrundssändningar på TV och radio.

Branagh försöker visa den starka kontrasten mellan barndomens oskuld och orolighetens våld. Även om hans försök ofta är banala bidrar de skådespelare som är med i filmen till att bära upp den.
Belfast är nostalgisk, men skildrar dock ett arbetarklassamhälle i Belfast på 1960-talet. Trots att den övergripande atmosfären känns sanerad visar filmen viktiga, ofta bortglömda aspekter av stadens arbetarklasshistoria. Arbetarklassens folk på båda sidor kämpade hårt mot glidningen mot inbördeskrig. Vi ser arbetare som reser barrikader för att försvara hela samhället, inte bara ”sin egen sida”.
Publiken får också veta att de paramilitära styrkorna under de tidiga åren av oroligheterna fick motstånd från många. Buddys pappa ställs mot den lokala paramilitära ledaren, vägrar ”pengar eller engagemang” och varnar sin äldsta son för att ansluta sig. Den nedåtgående spiralen in i sekteristiska konflikter motarbetades och skedde inte över en natt.

Filmen ger också en glimt av de svåra förhållandena i Belfasts arbetarklassamhällen: små viktorianska terrasser, utomhustoaletter och att gömma sig för hyresvärden. Liksom många av sina jämnåriga kamrater kämpar Buddys familj ekonomiskt, och hans far tvingas åka till England för att arbeta i ett fåfängt försök att få pengarna att räcka till, trots faran i att lämna sin familj bakom sig när staden går in i våldsamheter.
Familjen ger slutligen efter för den ekonomiska påfrestningen och hotet från oroligheterna, och lämnar sina hem för att resa till England. Som så många andra gör de det inte i hopp, utan i sorg och rädsla.
Buddys mamma ger röst åt smärtan över att lämna sitt hem och ångesten över att finna sig själva som invandrare i ett främmande land. Hennes känslor återges sorgligt nog av dem som flyr från konflikter i andra delar av världen idag.

Belfast är delvis ett försök att ta upp de problem som arbetarklassamhällen i Nordirland stod inför när oroligheterna bröt ut. Tyvärr är Branagh så långt ifrån den verkligheten att slutresultatet känns påtvingat.
Filmen försöker skildra orolighetens utbrott ur ett barns naiva perspektiv. Medan en nioårig pojke kan förlåtas för att ha låtit de pågående fasorna passera förbi honom, kan den nu 61-årige Branagh inte göra det.
Belfast förskönar verkligheten i både det förflutna och nuet. Genom att göra detta gör Branagh en björntjänst åt de verkliga prövningar och svårigheter som stadens invånare utsätts för, men också åt deras styrka och motståndskraft.
Slutresultatet känns mer som en reklamkampanj för ”Tourism NI” än som ett kärleksbrev till Belfast, vare sig det är förr, nu eller i framtiden.