Bemanningsföretagen – kan ett stopp funka?

av Johan Sand, sjuksköterska // Artikel i Offensiv

Att det finns för få tillgängliga vårdplatser på akutsjukhusen i Sverige är varken någon nyhet eller hemlighet. I januari släppte Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, sin rapport där de kritiserade samtliga regioner för bristen på vårdplatser inom slutenvården och de hot mot patientsäkerheten som denna brist medför.

Bristen på vårdplatser handlar inte om för få eller för små lokaler på sjukhusen, eller avsaknad av utrustning såsom sängar och dylikt. Vårdplatsbristen är helt och hållet en brist på vårdpersonal. Vårdplatser hålls stängda för att det inte finns tillräckligt med personal för att upprätthålla en fastställd minimibemanning.
På sjukhusen som tillhör akutsjukvården är det framför allt sjuksköterskor som saknas, medan det i primärvården saknas mest läkare. Dessa båda brister påverkar varandra. En överbelastad primärvård kan inte följa upp sina patienter tillräckligt väl med fler sjukhusinläggningar som följd, framför allt av äldre och/eller kroniskt sjuka patienter. Och en överbelastad akutsjukvård tvingas skriva ut och skicka hem patienter för tidigt, vilket skapar merarbete för primärvården.

Pandemin innebar en ytterligare belastning på en redan ansträngd sjukvård. Omfattande omorganiseringar krävdes på kort tid, mycket icke akut vård tvingades skjutas upp och vårdköerna ökade. Givetvis ökade detta behovet av vårdpersonal, samtidigt som samma personal i likhet med anställda i alla sektorer på arbetsmarknaden drabbades av sjukdom, och pressen på vårdpersonalen skördade också offer i form av längre sjukskrivningar.
När covid nu inte längre är någon samhällsfarlig sjukdom och inte orsakar några större rubbningar av vårdbehovet infinner sig också uppgiften att ta itu med den uppkomna vårdskulden, det vill säga de ökade köerna.

Det har länge funnits bemanningsföretag med specifik inriktning mot sjukvården. Deras affärsidé är att hyra ut kvalificerad vårdpersonal tillfälligt när behov uppstår. Det görs till en timkostnad som är betydligt högre – ofta mer än dubbelt så hög – som kostnaden för regionens egenanställda personal.
Denna kostnad utgörs dels av den inhyrda personalens lön, dels av bemanningsföretagets administrativa kostnader och dels av bemanningsföretagets vinst. Den som jobbar åt ett bemanningsföretag får en betydligt högre timlön än regionernas fast anställda personal, men förutsätts också vara flexibel och kunna arbeta när och där behovet finns.
Hyrpersonal måste för att kunna motivera sina högre löner vara beredd att utföra alla normalt förekommande arbetsuppgifter helt i enlighet med uppdragsgivarens önskan. Det finns bemanningsföretag med och utan kollektivavtal, så för den enskilde gäller det att ha koll på vad som verkligen erbjuds utöver en högre timlön.

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) redovisar att kostnaden för inhyrd personal i sjukvården ökade med 25 procent, eller med 1,5 miljarder kronor under 2022 jämfört med 2021. Kostnaden för hyrpersonal stod för 4,8 procent av de totala personalkostnaderna 2022, en uppgång från 4,0 procent 2021.
”Pandemin har pressat verksamheterna under lång tid, vilket påverkat medarbetarnas arbetsmiljö och ytterligare försvårat regionernas möjlighet att bemanna”, säger chefen för avdelningen för vård och omsorg på SKR, Fredrik Lennartsson i ett pressmeddelande den 7 mars.
SKR ser negativt på denna utveckling, eftersom personal från bemanningsföretag är betydligt dyrare än egenanställd personal. Därför pågår det inom SKR en process för att kunna genomföra en gemensam upphandling av bemanningspersonal. I klartext betyder det att SKR träffar något liknande ett kollektivavtal med bemanningsbranschen, där kostnaden regleras.
Om alla regioner agerar samfällt kan inte bemanningsföretagen ställa några krav gentemot regionerna, och på så vis hoppas SKR kunna minska sina kostnader. Denna process har dock dragit ut på tiden och något tillämpbart avtal på riksnivå existerar ännu inte.
Den springande punkten som SKR helst inte vill nämna är den bristande arbetsmiljön som föranlett personalflykten från regionerna. Den personal som bemanningsföretagen tillhandahåller är ju ursprungligen regionanställda som har tröttnat på underbemanning, ständigt växande krav och stress i kombination med en många gånger dålig löneutveckling, där man tvingas byta arbetsplats för att få upp sin lön.
Att då ta jobb hos bemanningsföretag kanske inte minskar stressen eller förbättrar arbetsmiljön, men det ger en betydligt bättre lön och bemanningsanställda kan alltid välja att ta ut den semester de har rätt till enligt lag, vilket långtifrån alltid beviljas regionanställda.

För att komma tillrätta med det ökande beroendet av bemanningsföretag krävs en förbättrad arbetsmiljö i den regiondrivna sjukvården. Viktiga komponenter i en sådan är:
1. Ökad grundbemanning för att minska stressen och ge de anställda möjlighet till den ledighet de enligt lag har rätt till.
2. Garanterad löneutveckling i takt med längre anställningstid.
3. Stegvis arbetstidsförkortning, till att börja med för skiftarbetare.

Det kommer att ta tid att lösa den ansträngda situationen inom sjukvården För att det alls ska vara möjligt krävs ett brott med den förhärskande principen för styrning som rått under hela 2000-talet, det vill säga att minska kostnaderna på kort sikt. Vad SKR ägnar sig åt när man nu försöker minska kostnaderna för inhyrd personal är att bita sig själva i svansen.
Vill man ha en välfungerande vård, till skillnad från den komprometterade patientsäkerhet IVO riktar kritik emot, måste man omvärdera synen på personalkostnader. De måste börja ses som en investering istället för en belastning – vilket förutsätter en annan syn på den offentliga sektorn som helhet.