Beska sanningen bakom syltburken

av Offensiv

Varje år har det kommit många tusen människor, främst från Thailand, för att plocka hjortron, blåbär och lingon i Sverige. Nu gör risken för smittspridning att de thailändska myndigheterna har stoppat bärplockarna från att resa till Sverige och Finland. Detta sätter strålkastarljus på en helt absurd bransch.

Lingon-, hallon- och blåbärssylt – i långa rader står burkarna i olika storlekar och med varierande etiketter i butikshyllan. I en burk av normal storlek från ett känt märke får man betala 70-80 kronor kilot för sylten. Tar man den stora byttan från lågpristillverkaren går det att komma ned i strax under 30 kronor. 
I detta ingår kostnaden för att plocka bären, rensa dem, tillsätta socker, koka sylten, burkarna, transporten till butiken och det hela ska förstås ge vinst för bärföretag, sylttillverkare och butik. Det är lätt att se att detta är helt orimligt.
Texten på baksidan av burkarna ger en del av förklaringen. Det framgår att bären kommer från Sverige, Finland, Ryssland och Kina. Bärbranschen har blivit en del av en globaliserad livsmedelsindustri, som lever på en extrem exploatering av billig arbetskraft.

Den svenska bärbranschen domineras av en handfull företag. Det är de som via bemanningsföretag anställer de tusentals thailändska plockare som andra år har kommit till Sverige under bärsäsongen. 
Efter en rad skandaler där bärplockarnas betalning under dåliga bärår inte ens har räckt för att betala flygresan fram och tillbaka har Kommunal tecknat ett avtal som förbättrat villkoren något. Nu får plockarna en garanterad minimilön på drygt 20 000 kronor. Det är en låg lön, som dessutom inte ger hela bilden. Plockarna måste nämligen förutom resan också betala för mat och boende. Inte sällan är det nedlagda skolor som används som boenden. 
Avslöjanden om undermåliga boenden har varit många. Rör man sig i norra Sverige i bärtider vet man att plockarna åker ut tidigt på morgonen och kommer hem i skymningen. Övertidsersättning, OB-tillägg, helgtillägg och utlands­traktamente är okända begrepp i den här branschen.
Utöver de plockare som är anställda av bemanningsföretag finns även de så kallade ”friplockarna” som säljer direkt till uppköpare. De befinner sig i regel i en än mer utsatt position gentemot bäruppköparna.

Redan i nästa steg av förädlingen gör bären en lång resa. Från de fryshus där bären lagras under säsong skickas de vidare till stora renserier i Blekinge, Finland och Estland. Sedan går de ut på en global marknad, där det finns allt från tillverkare av lågprissylt till företag som gör exklusiva och dyra hälsoprodukter. Mycket lite av bärförädlingen sker i de områden där bären plockas. Men efter en omväg på många hundra mil kan bären så småningom återvända till en butikshylla, inte långt från skogen där de har plockats.
Bärbranschen har motsatt sig krav på bättre villkor för plockarna. Just nu protesterar de högljutt mot en regeländring som gör att de thailändska plockarna från och med nästa år ska betala skatt i Sverige. Bärföretagen hävdar att detta ”skrämmer bort” de thailändska plockarna, eftersom skatten i Sverige är högre än i Thailand. 
Men i själva verket visar detta hur orimligt dagens system är. Skulle bärföretagen betala rimliga löner och följa normala skatteregler skulle det vara ekonomiskt omöjligt att hämta arbetskraften från andra sidan jordklotet. Detta är bara möjligt så länge det går att dumpa löner och arbetsvillkor för de utländska plockarna.

Bären i skogen är en viktig tillgång. Sveriges lantbruksuniversitet räknar med att det årligen mognar mellan 200 000 och 350 000 ton blåbär i landets skogar. Cirka 5 procent av detta plockas. Att ta tillvara på bären är en av många pusselbitar för att minska koldioxidutsläppen från matproduktionen. 
Men idag bygger bärbranschen på ett extremt utnyttjande av arbetskraften och på fullständigt orimliga långa transporter av bären. Ett första steg för att förändra detta är att kräva att bärbolagen betalar fullt ut avtalsenliga löner och ersättningar, samt en facklig vetorätt mot allt för låga uppköpspriser från bärföretagen.
Bärbranschen är ett av många exempel på det orimliga att livsmedelsproduktionen styrs av storföretag på en global marknad. Det är mer av lokal produktion och förädling som behövs för en stabil tillgång på mat som inte orsakar stora koldioxidutsläpp. Att livsmedel transporteras fram och tillbaka mellan länder och kontinenter innan de hamnar på tallriken är orimligt och ytterligare ett exempel i raden på hur en kapitalistisk ekonomi leder till gränslöst resursslöseri.