Bilanställda strejkar i USA

av Em Smith, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) & Workers Strike Back // Artikel i Offensiv

UAW-anställda (United Auto Workers, fackförbund för arbetare i bilfabriker) vid de tre stora biltillverkarna går ut i strejk. Tiotusentals anställda på Ford, General Motors och Stellantis har i veckor förberett sig för att gå ut i strejk och kämpa för sina krav, inklusive en löneökning på 40 procent. De har organiserat strejkvaktskedjor, deltagit i demonstrationer och lyssnat på UAW:s ordförande Shawn Fains livestream för att få de senaste uppdateringarna om förhandlingarna.

Om alla dessa arbetare lägger ner arbetet skulle antalet nästan motsvara de 185 000 UPS-anställda Teamstersmedlemmar som genomförde en historisk 15-dagarsstrejk 1997, vilket kostade företagets chefer hundratals miljoner dollar och ledde till viktiga vinster.
Bilarbetarna kräver en 40-procentig löneökning under de fyra år som avtalet gäller, för att matcha den 40-procentiga löneökning som de tre stora företagens verkställande direktörer har gett sig själva under de senaste fyra åren.
De kräver ett slut på det förhatliga ”tvåstegssystemet”, som innebär att nya arbetstagare nekas pensions- och sjukvårdsförmåner. De kräver levnadskostnadsjusteringar (COLA: Cost of living adjustments) för att hålla jämna steg med den skenande inflationen. De kräver skydd mot outsourcing, offshoring och fabriksnedläggningar. Och de kräver en 32-timmars arbetsvecka för 40 timmars lön.
Detta är djärva, spännande krav. De återspeglar medlemmarnas kampanda, som valde Shawn Fain och den nya UAW-ledningen förra året på ett löfte om att reformera facket, vars tidigare ledare har haft ett rykte om sig att vara korrupta och lägga sig platt i avtalsförhandlingarna.

Tidigare UAW-ledare har slösat bort fackmedlemmarnas pengar. En fackföreningsledare spenderade 60 000 dollar på cigarrer. En annan visade sig ha gömt 30 000 dollar av medlemmarnas avgifter i sitt garage. Dessa avslöjanden chockade och upprörde medlemmarna, av goda skäl.
Ännu mer katastrofalt var att dessa fackföreningsledare ledde en decennier lång nedgång i levnadsstandarden för UAW:s medlemmar, eftersom de förhandlade bort viktiga förmåner som COLA och tillät cheferna för de tre stora biltillverkarna att införa tvåstegssystem i avtalen. Som ett resultat av detta har bilarbetarnas reallöner (med hänsyn tagen till inflationen) minskat med minst 30 procent sedan 2003.
Shawn Fain valdes för att vända den trenden. Under de veckor som ledde fram till att avtalet löpte ut intog Fain en aggressiv hållning – i motsats till tidigare tiders fackföreningsrörelse. Han baserade det på djärva krav som en 40-procentig löneökning och en 32-timmars arbetsvecka. Fain har haft en mer öppen rapportering om förhandlingarna, med regelbundna uppdateringar för medlemmarna. Han har slagit tillbaka mot många av de försök som företagsstyrda medier har gjort för att ge cheferna vatten på sin kvarn.
Det mest avgörande är att han hotade med att strejka på alla tre biltillverkarna samtidigt om företagen inte lyckas erbjuda ett avtal som medlemmarna kan acceptera innan tidsfristen löper ut den 14 september kl 23.59. Han sa upprepade gånger: ”Den 14 september är en deadline, inte en referenspunkt.”

Under de senaste dagarna har dock Shawn Fain och UAW:s ledning ändrat kurs från sin stridsinriktade strategi. Först började Fain backa från några av sina krav, bland annat genom att sänka lönekravet. I en livestream på onsdagen backade sedan Fain från sitt viktigaste hot om att lägga ned produktionen över hela linjen hos de tre stora.
Han meddelade att facket hade ”uppfunnit ett nytt sätt att strejka” och kallade det för ”Stand Up Strike”. Om någon hoppades att ”Stand Up Strike” var en spännande, militant strategi för att stoppa UAW:s vinster, som de historiska ”sittstrejkerna” bland bilarbetarna på 1930-talet, kommer de tyvärr att bli besvikna. Som det förklaras på UAW:s webbplats:
”Stand Up-strejken är ett nytt sätt att strejka. Istället för att strejka på alla fabriker samtidigt kommer utvalda lokalavdelningar att uppmanas att ’stå upp’ och gå ut i strejk. Med tiden kan fler lokalavdelningar komma att uppmanas att ’stå upp’ och ansluta sig till strejken. Detta ger oss maximal hävstångseffekt och maximal flexibilitet.”
Fains inledande strategi och medlemmarnas vilja att strejka, vilket visades av att 97 procent röstade för strejk, har redan tvingat fram betydande eftergifter från bilföretagen. Alla tre föreslår nu löneökningar på nära 20 procent.
Men avtalsförslagen innehåller fortfarande ingen COLA, inget slut på systemet med två nivåer, och inget skydd mot fabriksnedläggningar, samtidigt som löneökningarna inte kompenserar för de historiska inflationsnivåerna. Det är mycket mindre än vad arbetarna behöver, och mycket mindre än vad de kan vinna med en kraftfull strejk som sätter stopp för arbetsgivarnas vinster.

En enad strejk skulle sätta maximal press på arbetsgivarna och sända en chockvåg genom den amerikanska arbetarklassen.

Tyvärr är denna ”nya” strejkstrategi från Fain inte alls ny. Den innebär en återgång till de senaste decenniernas konservativa taktik hos fackföreningsledare som är rädda för att slå till mot företagen där det gör ont: deras vinster. Det som gör en strejk till ett av arbetarklassens mest kraftfulla verktyg är att den gör det möjligt för oss att helt strypa arbetsgivarnas vinster tills våra krav är uppfyllda.
Denna strategi uppnår tyvärr inte detta mål. Den ger inte ”maximal hävstångseffekt” till arbetarna vid de tre stora. I själva verket är det precis tvärtom. Den begränsar strejkens omfattning, den begränsar smärtan för företagets chefer och den begränsar därför chefernas vilja att ge efter för arbetarnas krav.

Workers Strike Back (den kampanj ISA-sympatisörer i USA varit med att starta) står i full solidaritet med UAW-arbetarna, och vi kommer att ansluta oss till strejkvaktskedjorna varhelst vi kan för att stödja dessa strejker. Vi uppmanar alla våra anhängare att göra detsamma. Vi kommer att göra allt vi kan för att stödja.
Det är mycket viktigt att UAW strejkar mot alla de tre stora bilföretagen, och miljontals arbetare inspireras av denna strejk i USA och resten av världen. Men det är också viktigt att vara tydlig med vad som krävs för att vinna. Vi kräver att strejken omedelbart utvidgas till alla UAW-anläggningar så att de amerikanska bilarbetarnas fulla styrka kan sättas in mot miljardärklassen.
Idag strejkar 13 000 UAW-medlemmar vid tre fabriker i Wentzville, Missouri, Wayne, Michigan och Toledo, Ohio. Detta är viktigt, och arbetarrörelsen måste göra allt för att stärka dessa strejkvakter.
Samtidigt är detta en mycket liten del – mindre än 10 procent – av arbetarna inom de tre stora. Arbetarna vid de största och mest lönsamma fabrikerna, som Fords Kentucky Truck Plant (KTP) i Louisville, KY, arbetar fortfarande. Denna ”riktade” strategi från UAW:s ordförande Fain minskar dramatiskt fackets inflytande i ett kritiskt ögonblick och utgör bara en bråkdel av det potentiella tryck som UAW:s medlemmar skulle kunna utöva mot arbetsgivarna.

UAW:s medlemmar skulle vara mycket mäktigare om de stängde alla de tre stora bolagens fabriker på en gång. UAW-medlemmar bör organisera sig tillsammans för att utmana detta dåliga beslut av fackföreningsledningen och lämna jobbet som en enad styrka av 150 000 bilarbetare. Hundratals UAW-medlemmar uppmanar redan till detta i kommentarerna till Fains livestream på Facebook. En enad strejk skulle sätta maximal press på arbetsgivarna och sända en chockvåg genom den amerikanska arbetarklassen. Det skulle visa arbetare överallt vad det innebär att vara en kämpande fackförening.
En UAW-medlem uttryckte det kortfattat som svar på Fains video: ”Strejka tillsammans på en gång. Enade står vi.”