Blåbruna: Militär ska kunna använda våld mot enskilda

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Regeringen och SD vill utvidga möjligheten att sätta in militär som förstärkning till polisens arbete mot gängbrottslighet, i ett tillägg till det uppdrag om omedelbar hjälp till polisen som de redan har gett militären. Bland annat vill de att militären ska få utöva våld mot enskilda människor i fredstid. Militarisering och mer statligt våld kommer inte få slut på gängvåldet, som nu utnyttjas för att stärka statens hårda kärna.

Regeringen gav den 5 oktober militären (”Försvarsmakten”) i uppdrag att hjälpa polisen att bekämpa ”systemhotande” brottslighet, där gängkriminalitet anses ingå. Hjälpen ska kunna bestå av exempelvis tekniska undersökningar och hantering av explosivt material. I uppdraget ingår att analysera hinder för militärens agerande i polisrollen, och hur de skulle kunna undanröjas. Idag får inte militären gå in i en roll som ”kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda”, annat än vid terrorismbekämpning.
Den 12 oktober beslutade regeringen att tillsätta en utredning för att militären ”ska kunna stödja polisens beredskap och förstärka deras förmåga ytterligare”. Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna säger på DN Debatt att ”det handlar om att förebygga och stoppa terrordåd, att bekämpa den grova organiserade brottsligheten och möta andra allvarliga samhällsstörningar i både freds- och krigstid.”
Regeringen vill också återinföra beredskapspolisen, en sorts reservpoliser, för att vid behov stärka polisens antal.

Det är med hänvisning till hoten mot ”den inre säkerheten” från terror, auktoritära stater och den grova organiserade brottsligheten som regeringen med stöd av Sverigedemokraterna vill öka möjligheterna att sätta in militär. Detta är något som den svenska staten hållit sig tillbaka från ända sedan 1931, då Sverige skakades av att soldater under polisbefäl dödade fem personer när de öppnade eld mot en arbetardemonstration i Ådalen.
Hur militären ska bidra till att få slut på gängvåldet är oklart – det talas i vaga ordalag om underrättelsearbete och bevakning, om att kunna ha militär i roller där de direkt möter människor och ska få rätt att agera mot dem med det våld som idag är polisens monopol.
Sannolikt kommer det i praktiken till stor del handla om att signalera hårda tag genom att låta tungt beväpnad militär patrullera i utvalda områden, på ett liknande sätt som har blivit vanligt i en rad europeiska länder efter terrordåd. Samtidigt lär drastiskt ökade statliga våldsbefogenheter ligga insvepta i signalpolitiken.
Det är också en psykologisk krigföring – en utbredd känsla av krigstillstånd ska trubba av medvetenheten och dränka ut klassfrågor.

En militarisering av polisens arbete öppnar upp för mer godtyckligt statligt våld, en mer auktoritär stat och att vapnen vänds mot massrörelser om de bedöms vara ”systemhotande”.

Det finns inget som tyder på att militärinsatser skulle vara ett effektivt sätt att bekämpa organiserad brottslighet. De länder i Europa som har satt in militären inom de egna gränserna har gjort det under förevändning av att bekämpa terrorism.
I Sydafrika satte regeringen 2019 in militären för att bekämpa de kriminella gängen i Cape Flats, det fattiga området i Kapstadens utkanter där tusentals har dödats i gängvåld de senaste åren. Enorma resurser lades ned på att patrullera kåkstäderna, vilket visserligen för stunden lättade invånarnas högst befogade rädsla för att röra sig utomhus en aning, medan fattigdomen, massarbetslösheten, hopplösheten och missbruket – gängvåldets livsrötter – fick fortsätta att frodas.
I Frankrike har den ökade användningen av militär på hemmaplan i fredstid, de senaste åren under Operation Sentinel som ska vara riktad mot terrorism, hängt ihop med allt mer frekventa inskränkningar av demokratin, som att undantagstillstånd och diktatoriska lagar används mot proteströrelser. Här bevakar soldater även strejker och demonstrationer.

Kritiker har betonat att militär och polis har, och tränas för, olika uppdrag – soldater tränas till exempel för att döda, och bland andra forskare från Försvarshögskolan efterlyser därför en tydlig ansvarsstruktur.
Grundproblemet är dock inte hur soldater sätts in, utan att en militarisering av polisens arbete dels inte kommer åt grunden för varken den organiserade brottsligheten eller terrorism, dels öppnar upp för mer godtyckligt statligt våld, för en mer auktoritär stat och för att vända vapnen mot massrörelser om de bedöms vara ”systemhotande”.
Hur skulle militär agera mot till exempel klimataktivisters civila olydnad, mot blockader av nya ”strategiska” gruvor, mot plötsligt terrorstämplade solidaritetsdemonstrationer eller mot de som strejkar mot angiverilagen?