Blåbruna vill ha kärnkraft till varje pris

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Kärnkraft till varje pris. Så kan man sammanfatta det förslag om finansiering av ny kärnkraft som regeringen nyligen lade fram. Stödsystemet innehåller inga gränser för hur mycket de fyra nya reaktorerna kan komma att kosta.

För att framtidssäkra behöver Sverige säkra baskraft. Det är här kärnkraft kommer in som fossilfri och planerbar baskraft, sa näringsminster Ebba Busch när regeringens förslag om finansiering av ny kärnkraft presenterades.

Det låter som ett tydligt och enkelt svar på hur tillgången på el ska lösas, men när man synar förslaget närmare så framgår det att kostnaderna för elkunderna kan bli enorma. 

Stödet till kärnkraften består av tre delar. Den första delen är statliga, subventionerade lån. Det vill säga att staten ska låna ut pengar till en lägre ränta än den kostnad som staten har för att låna upp beloppen som sedan ska skickas vidare till de bolag som vill bygga kärnkraft. 

Tidigare erfarenheter visar att kärnkraftsprojekt kan bli mycket dyrare än beräknat. En synpunkt som förts fram var att det borde läggas in ett tak på att lånen som mest ska täcka upp för en fördubbling av de beräknade byggkostnaderna. Nu finns det inget sådant tak. Utan en sådan begränsning kommer det att vara svårt att stoppa ytterligare lån till ett halvfärdigt kärnkraftverk där byggkostnaden har skenat.

Den andra delen är det som kallas ”differenskontrakt”. Enkelt uttryckt handlar det om att staten kommer överens med bolaget som bygger kärnkraftverket om ett garanterat pris. Staten står för mellanskillnaden mellan elpriset på marknaden och det garanterade priset. I den utredning som ligger till grund för regeringens förslag nämns siffran 80 öre per kilowattimme. Den siffran finns inte med i förslaget, utan det ska träffas avtal från fall till fall. Men den produktionskostnad för kärnkraft som nämns i förslaget är 110 öre och den kan stiga till 146 öre om bygget blir dyrare än beräknat och byggtiden förlängs.

Regeringen siktar på att det i denna omgång ska byggas fyra reaktorer som producerar 39 terawattimmar el. Det betyder att varje öre i subvention kostar 390 miljoner kronor. Med tanke på att elpriset i Elprisområde 3, som omfattar Stockholm och stora delar av Mellansverige, sedan 2016 i genomsnitt har legat på drygt 50 öre går det att se att det kommer att handla om mångmiljardbelopp i årliga bidrag under flera årtionden.

Ovanpå detta finns en tredje ekonomisk fallskärm i form av en ”risk- och vinstdelningsmekanism”. I förslaget skriver regeringen att det inte går att utesluta att ny kärnkraft kan råka ut för långsiktiga lönsamhetsproblem och kostnadsöverskridanden. Då ska staten kliva in och ta en del av de extra kostnaderna. Teoretiskt sett kan staten också få del i eventuella vinster, men det är knappast detta som är skälet till förslaget.

Tidigare har regeringen talat om att det i ett första steg ska byggas två nya reaktorer. Nu siktar man på fyra. Skälet är att det kommer att behövas ytterligare ett slutförvar för utbränt kärnbränsle. Kostnaderna för att bygga ett sådant skulle bli orimligt höga om de ska fördelas på två reaktorer. Men frågan om var ett nytt slutförvar kan placeras och vad det kommer att kosta hänger också i luften i regeringens förslag.

Totalt sett handlar det om subventioner på många miljarder årligen där det inte går att se en övre gräns. Av förslaget går det att utläsa att kostnaden ska tas ut genom en skatt som hamnar på elräkningen. 

Kopplat till satsningen på kärnkraft är naturligtvis också regeringens besked att förbudet mot uranbrytning ska hävas. Ett förslag om detta väntas i år. Redan nu är motståndet starkt mot planer på uranbrytning i Jämtland och runt Billingen i Västergötland.

Den tidigare chefen för Energimyndigheten, Tomas Kåberger, sammanfattar regeringens förslag i en kommentar i Dagens ETC:

”Tidöpartierna har bestämt att Sverige ska ha ny kärnkraft – kosta vad det kosta vill. Det är framtida skattebetalare som får ta den stora notan.”

Regeringens argument för miljardrullningen till kärnkraft är att det behövs ”baskraft” till skillnad från sol och vind som inte producerar el under alla årets timmar och dagar. Men denna beskrivning är en helt orimlig förenkling av hur elsystemet kan byggas upp.

Sant är att sol- och vindkraft måste kompletteras med någon form av energilagring som täcker upp när solen inte lyser eller det är vindstilla. Metoderna för detta är många. En del lagring med stora batterier kan behövas. Men den riktigt stora kapaciteten finns bland annat i pumpkraftverk där vatten pumpas upp i en reservoar när det finns ett överskott på el och som släpps genom turbinerna när det finns ett stort behov av el.

Kapaciteten för att lagra el borde förstås ha byggts upp i samma takt som vindkraften har byggts ut under de senaste 15 åren. Men energibolagen har sett möjligheter att göra vinst på att bygga stora vindkraftparker, men inte på att bygga upp kapacitet för energilagring. Det har skapat den obalans i elsystemet som vi ser idag, där priserna kan svänga kraftigt från dag till dag.

Det finns också stora möjligheter att anpassa elanvändningen till tillgången på el. En stor del av behoven av mer el väntas finnas i industrier som ska använda vätgas. Om vätgasproduktionen kombineras med att det byggs lager för vätgas så går det att öka och minska tillverkningen utifrån tillgången på el. Men idag är det helt upp till företagen att välja om de ska bygga vätgaslager eller inte. De allra flesta planerar inte för att bygga lager. Då kommer de nya industrierna att bli en belastning istället för en tillgång för elsystemet.

Nio energiforskare från hela landet sammanfattade de möjliga alternativen i en artikel på DN-debatt med rubriken ”Kärnkraft är en möjlighet – men ingen fysisk nödvändighet” (den 21 januari 2025). Det är alltså fullt möjligt att bygga ett stabilt elsystem även utan kärnkraft.

Det viktiga tillägget till forskarnas artikel är att ett väl fungerande elsystem måste drivas i samhällets regi och inte drivas av vinstintressen. Sedan avregleringen i mitten av 1990-talet har vi gång på gång sett hur jakten på vinst har skapat obalanser som både har lett till kraftiga prissvängningar och inneburit onödigt stora ingrepp i naturen när särskilt vindkraft byggts i industriell skala. Inom ramen för ett elsystem som inte drivs av vinstintressen skulle också frågan om att använda el mer sparsamt bli viktig. Energimyndigheten har i en rapport som kom förra året visat att det skulle gå att spara in ungefär 60 terawattimmar fram till mitten av århundradet. Det är nära hälften av dagens elanvändning i Sverige. 

Regeringens förslag visar att man vill bygga kärnkraft till varje pris. Nu är det hög tid att åter organisera en motståndsrörelse mot kärnkraft i hela landet. Motståndet mot miljardrullningen till kärnkraften måste kombineras med krav på att elsystemet ska överföras i samhällets regi. Tillgången på el är en alldeles för viktig fråga för att verksamheten ska drivas av kortsiktiga vinstintressen.