Blev allt så bra, Jonas?

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Det var i början av förra året som Jonas Sjöstedt meddelade att han avgår som ledare för Vänsterpartiet vid partiets kongress i maj samma år. Men eftersom kongressen flyttades fram till oktober 2020 skulle det dröja några månader innan avgången. Om sin tid som Vänsterpartiets ledare skildrar Jonas Sjöstedt i boken Allt kommer att bli bra (Albert Bonniers Förlag, 2021) som han har skrivit tillsammans med sin pressekreterare Jessica Nordh.

Det är Jonas Sjöstedt som är bokens huvudförfattare och de över 500 sidorna är fyllda av detaljer, anekdoter och inte minst omdömen, både gillande och ogillande, om de många personer – bland dem partimedlemmar, företrädare för andra partier och fackliga ledare, som Jonas Sjöstedt har mött, samarbetat eller förhandlat med genom åren. Det är inte mycket politik, men det är uppenbarligen en mycket nöjd Jonas Sjöstedt som ser tillbaka på åren som partiledare 2012-2020.
Jonas Sjöstedt valdes till Vänsterpartiets ordförande 2012 efter at ha byggt en ”maktbas” som gjorde det möjligt att utmana företrädaren Lars Ohly och kretsen runt honom (Lars Ohly kom senare att lämna V efter att ha polisanmälts för sexuellt ofredande). I boken porträtteras den gamla ledningen som en bakåtsträvande, grälsjuk skara som föredrar vänsterretorik framför resultat.
Det framgår att Jonas Sjöstedt och hans ”grupp av förtrogna” länge bedrev ett målmedvetet arbete för att få en ny partistyrelse, som kunde ta sig an uppgiften att forma ett ”nytt” Vänsterparti. Ett ”vänligare och bredare” parti som kunde karaktäriseras som Socialdemokraterna 2.0 med målet att få plats i en regering.

Det blev om möjligt en ännu större förskjutning till det parlamentariska arbetet. I boken beskrivs detta som: 
”Det är roligare att vara med i ett parti som får saker gjorda än ett som alltid är missnöjt. Tabloidtidningen Vänsterpress (medlemstidningen och ett forum för debatt, min kommentar/PO) som doftade lätt av sjuttiotal lades ner och medlemsmagasinet Rött föddes. I den lyftes lokala vänsterframgångar fram.”
För att göra det regeringsdugligt och visa att ”Vänsterpartiet var mer än ett argt oppositionsparti” tar den nya ledningen hjälp av den amerikanska konsultbyrån Strategies 360, som bland annat har varit med om att utforma Bernie Sanders valkampanjer. 
Med hjälp av Strategies 360 analyser och under mycket hysch-hysch formulerades en plan för hur partiet skulle lyfta i valet 2018. I den valplan som presenterades och som absolut inte ”fick läcka ut” enligt partiets kommunikationschef Marie Antman skulle partiet koncentrera sig på att vinna över besvikna S-väljare.
Det är svårt att se att det behövdes anlita ett analysföretag till en kostnad av en halv miljon kronor, en siffra som inte förnekas i boken, för att komma till den slutsatsen. Men Strategies 360 uppdrag var inte begränsat till att definiera partiets målgrupper, utan till att göra en ”total makeover” av partiets framtoning och arbetssätt.
”Mer godis, mindre grönsaker”, rådde Strategies 360 och menade att partiet måste bli mycket mer aktivt på sociala media samt att: ”Jonas Sjöstedt skulle lyftas fram mer. Han uppfattades som mänsklig, normal och vardaglig. Han bröt mot en negativ bild som många hade av Vänsterpartiet”. Det är också den bilden av sig själv som Jonas Sjöstedt förmedlar i boken.

Den kritik som fanns och finns internt mot att partiet har blivit allt mindre systemkritiskt och allt mer inriktat på att framställa sig som ett dugligt samarbetsparti avfärdas som röster i marginalen. Men även i partiets huvudfråga ­– vinster i välfärden – gjordes eftergifter till regeringen och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet accepterade inför valet 2018 att hälso- och sjukvården skulle undantas från den föreslagna vinstbegränsningen och utredas vidare.
Vidare gjorde Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt till en dygd att underordna sig de nyliberala budgetramarna och ”starka statsfinanser”, vilket innebar att till och med LO-ledningen inför valet 2018 gick längre i sina krav på statliga satsningar 70 nya miljarder under kommande år för att förbättra välfärden (LO:s valplattform 2018) än V.
Vänsterpartiet gick dock fram i valet 2018 och fick 8 procent, vilket var det mål som Strategies 360 hade satt upp. Om partiet hade fått 10 procent ansåg V att man kunde ställa krav på ministerplatser.

Att en rödgrön vänster också måste vara socialistisk nämns överhuvudtaget inte. Antikapitalismen är borta. 

Efter valet fanns enligt Jonas Sjöstedt bara ett alternativ för Vänsterpartiet och det var att släppa fram en ny S-MP-regering som vilade på det arbetarfientliga januariavtalet som dessutom föreskrev att V inte skulle ha något inflytande under mandatperioden.
De inom och utom partiet som manade ”rösta rött och rätt” avfärdas som ”en högljudd minoritet” utan alternativ. ”Jag hade ingen lust att bli Sveriges Bertinotti”, hävdar Jonas Sjöstedt i boken 
Men vänsterpartiet Rifondazione Comunistas (RC, som länge leddes av Fausto Bertinotti) nedgång och fall började långt innan man drog bort sitt stöd till den kapitalistiska regeringen under Romano Prodis ledning 1998, ett steg som togs utan att förbereda medlemmar och väljare. Det var koalitionstänkandet, ständig vacklan, och att man ingick i borgerliga regeringars regeringsunderlag som fick RC, efter fler högerutbrytningar ledda av dessa parlamentariker, att rasa ihop.

Det verkliga skälet, vilket framgår mellan raderna, var rädslan för att den ”röda knappen” också skulle bränna alla broar till Socialdemokraterna och andra partier samt stänga de dörrar som hade öppnats till de fackliga ledningarna. När tiden haft sin gång ”skulle ett samarbete med Vänsterpartiet och Centerpartiet kunna bli det enda alternativet”, skriver Jonas Sjöstedt och hänvisar till att vänsterpartier i flera nordiska länder har regerat med Socialdemokraterna och den borgerliga så kallade mitten.
Vänsterpartiet lovade dock att om regeringen gick vidare med de i januariavtalet föreslagna försämringar i LAS (lag om anställningsskydd) och marknadshyror skulle partiet lägga misstroendevotum.
Vad gäller LAS blev det ”parterna” som fick uppdraget att genomföra försämringarna, vilket ett oenigt PTK, IF Metall och Kommunal gjorde i en historisk svekuppgörelse som ”ökar otryggheten på arbetsmarknaden” (Seko:s ordförande Valle Karlsson i december 2020).
Jonas Sjöstedt riktar ingen kritik mot ledningarna inom IF Metall och Kommunal, utan hävdar att ”Vänsterpartiet vann LAS-striden”. Hur många fackligt aktiva vänsterpartister kan instämma i det?
I boken prisas inte minst Tobias Baudin många gånger och det skrivs att ”Kommunal står Vänsterpartiet nära”, trots ledningens svek under Tobias Baudins ordförandeskap.

Till sist satte dock Vänsterpartiet ned foten, men då hade Jonas Sjöstedt avgått. Att Vänsterpartiet visade att man menade allvar med hotet om att lägga en misstroendeförklaring om regeringen gick vidare med förslaget om marknadshyror vid nyproduktion betalde sig i form av snabbt växande opinionsstöd och flera tusen nya medlemmar.
Delsegern mot marknadshyror visade att gräsrotskamp lönar sig och att tydlig vänsteropposition ger resultat. Den levande utomparlamentariska kampen får liten plats i Jessica Nordhs och Jonas Sjöstedts bok, trots de många sidorna.
Och att en rödgrön vänster också måste vara socialistisk nämns överhuvudtaget inte. Antikapitalismen är borta. Istället avslutas boken med direkt borgerliga utfall mot den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland och 1917 och bolsjevikerna. Det är ingen tillfällighet. 
Löftet om att allt kommer att bli bra håller helt enkelt inte.

Författare: Jonas Sjösted och Jessica Nordh
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 526