Blir det någon förändring med nytt styre i Stockholmsregionen?

av Katja Raetz & Susann Högye-Bäckman // Artikel i Offensiv

De blåbruna partierna stormar fram över hela Sverige nu. Med SD, M, KD och L i ett nytt styre ser det dystert ut för Sverige. I region Stockholm finns det dock en förhoppning om vänstervindar. Socialdemokraterna kommer här att bilda ett minoritetsstyre tillsammans med Centern och Miljöpartiet, med stöd av Vänsterpartiet i regionfullmäktige.

Trots att denna så kallade mittenkoalition, som S benämner det, består av två partier som också har styrt de senaste fyra åren (i C:s fall de senaste 16 åren) lutar deras programförklaring mer åt vänster än på många år.
I mittenkoalitionens politiska plattform kan man bland annat att läsa att: ”Avvecklingen av tågvärdar kan bara ske om tryggheten och tillgängligheten kan garanteras. I avvaktande av en ny utredning pausas den pågående avvecklingen av tågvärdarna.” 
Detta är en viktig seger för tågvärdarnas kamp mot att bli ersatta med kameror på pendeltågen, som Offensiv har berättat om i tidigare artiklar. Ett ljus i tunneln för kollektivtrafikens resenärer, inte minst för funktionshindrade som behöver rampservice, även om det än så länge bara är ett löfte om en ny utredning. I ett annat uttalande lovar man också att inte höja priset SL-kortpriset under nästa år.

När det gäller sjukvården, som precis som kollektivtrafik faller under regionens ansvarsområde, finns det löften om stora satsningar på akutsjukvård, utbyggd primärvård med till exempel färre patienter per enskild läkare, stopp för nya vårdvalsprogram, fler anställda med mera.
Region Stockholm har kanske mer än andra regioner varit präglad av högerpolitik i nyliberal anda. Ett ökänt exempel är till exempel före detta moderata finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl nedlåtande uttalande 2011, där han jämförde en höjning av priset för SL-kortet med priset för tre chipspåsar. 
Under den hatade Kristoffer Tamsons tid som Trafikregionråd har SL-kortet fortsatt skjuta i höjden; på tio år har priset ökat med över 300 kronor på ett månadskort!
Andra exempel ur åren med Alliansstyre är införandet av en mängd olika vårdval, vilket innebar en uppstyckning och privatisering av en stor del av primär- och specialistvården i regionen. För privata vårdföretag skapades det enorma vinstmöjligheter, ibland med öppen korruption som försäljning av vårdcentralen Serafen som 2007 såldes för 700 000 kronor för att fyra år senare säljas vidare för 20 miljoner kronor. 

Ökänt är också bygget av Nya Karolinska, vilket innebar och fortfarande innebär enorma kostnader med en samtidig neddragning av antalet vårdplatser. Uppstyckning och konkurrensutsättning av olika verksamheter innebar också ständiga hot om nedskärningar på kliniker, som på kvinnokliniken på SÖS i år, trots att regionen har gått med överskott.
I många år har vårdpersonalen, inte minst nätverket Stockholms sjukvårdsupprop, larmat om och kämpat mot missförhållandena inom vården med personalbrist, ohållbar arbetsmiljö med hotad patientsäkerhet och långa väntetider på akuten. 
Inte ens pandemin stoppade initialt avgående Finansregionrådets Irene Svenonius (M) beslut om att dra ner på vårdpersonal. Det var föga förvånande att hon blev utbuad under barnmorskornas demonstrationer.

Det är kampen underifrån som ligger bakom löften om ett ”paradigmskifte” av den nya koalitionen. Detta innebär också att det finns en viss press på det nya styret att leverera. Det gäller dock att upprätthålla pressen. 
S, MP och C är alla partier som har genomfört stora nedskärningar i andra regioner. Det som behövs är en verklig omställning och återtagandet av vår gemensamma välfärd i offentlig ägande under demokratisk kontroll av de anställda.