Blir världsekonomin krigets nästa offer?

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Redan innan Putinregimens invasion av Ukraina var världsekonomin skakig och ojämn. Kriget gör att den kapitalistiska kris som redan fanns i sikte kanske slår till redan 2022. Störst är hotet mot fattigare länder, och redan har massprotester brutit ut.

”Först var det finanskrisen. Sen ett årtionde och låg tillväxt som skapade politisk ilska. Sen kom pandemin. Just som hotet från covid-19 började avta kom det europeiska kriget. Välkommen till eran av oavbrutna kriser”, skrev ekonomen Larry Elliot i tidningen The Guardian nyligen. Kapitalisterna och dess experter ser med fasa på utvecklingen för deras system, i allt från konflikter, politik, ekonomi till sociala frågor och klimatkrisen.
Till skillnad från krisen 2008 har den kinesiska ekonomin nu allvarliga problem, och kan inte dämpa en global kris som de gjorde då med gigantiska stimulanspaket. Fastighetsmarknaden är nära kollaps och en ny våg av covid, den dödligaste sen pandemiutbrottet, har gjort att börskurserna för kinesiska bolag har fallit till sina lägsta nivåer på 10 år. Hotet om fler USA-sanktioner är också ett problem.

Redan innan kriget var den kapitalistiska ekonomin i gungning. Två veckor innan krigsutbrottet, den 10 februari skrev Offensiv: ”Växande skulder och ökat inflationstryck med ökade räntor som följd tillsammans med fortsatt leveranskris och geopolitiska spänningar hotar nu att knäcka den redan extremt ojämna uppgången. I takt med att skuldbördan blir allt svårare att bära står allt fler länder på randen till att tvingas ställa in avbetalningarna.”
Sedan dess har kriget inneburit att inflationsbrasan eldats på ännu mer, med kraftiga prisökningar på olja, gas, vete, majs och andra varor där produktionen i Ryssland och Ukraina spelar en viktig roll på världsmarknaden.
För Europa är det inte bara rysk gas som är ett problem. EU importerar hälften av sitt majs från Ukraina och en tredjedel av konstgödseln från Ryssland.

Kriget har kraftigt förstärkt trenden av ”frikoppling” mellan ekonomierna i Väst å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra. Hundratals storföretag har tillfälligt eller permanent lämnat Ryssland, företag flyttar produktion närmare ”sin marknad” av rädsla för handelshinder, logistiska störningar och klimathot. Vi lever i eran av deglobalisering.
Värst är förstås situationen i Ukraina och Ryssland. Redan för någon vecka sedan hade mer än halva Ukrainas ekonomi stängts ned av kriget och värden uppskattade till 100 miljarder dollar förstörts. Inget av de tio procent av världens veteexport som 2021 kom från Ukraina kommer förstås att bli verklighet i år. Istället är landets kvarvarande invånare allt mer helt beroende av nödhjälp utifrån.
I Ryssland gapar hyllorna i affärerna tomma efter att människor hamstrat i rädsla för sanktionerna. Även om Ryssland har stor egen matproduktion kan det blir brist på mediciner och andra varor. På bara mindre än en månad har priset på tv-apparater stigit med 20 procent, dammsugare 17 procent och smartphones 12 procent.
Ekonomin förväntas krympa cirka 10 procent i år, från en uppskattad tillväxt på 2,7 procent före kriget. Miljoner hotas av arbetslöshet. Krisen i Ryssland kan också skapa globala chocker. Förutom den ryska statens skulder på 20 miljarder dollar har ryska företag skulder till internationella långivare på 150 miljarder dollar, som kanske inte kan eller kommer att betalas.

Vad som nu hotar är stagflation i global skala. Det innebär, i bäst fall, stagnerande tillväxt i kombination med kraftig inflation.

Vad som nu hotar är stagflation i global skala. Det innebär, i bäst fall, stagnerande tillväxt i kombination med kraftig inflation. Det kan, åtminstone för delar av världen, även innebära recession (formellt sett krympande ekonomi i minst ett halvår).
Historiskt finns stora likheter med 1970-talets stagflation, då en redan avstannande ekonomi drabbades av en prischock i och med oljekrisen då arabländer minskade sin oljeproduktion och vägrade sälja olja till länder som stött Israel i kriget 1973.
Redan innan Ukrainakriget var inflationen i världen rekordhög; i USA 7,9 procent, den högsta siffran på 40 år, i Sverige 4,5 procent och eurozonen 5,8 procent. Orsakerna har bland annat funnits i en kombination av kraftiga statliga stimulanser (framför allt till de rika) för att ekonomin inte skulle krascha under pandemin samt brist på varor på grund av störda eller brutna globala leveranskedjor.
Många ekonomer tror att inflationen kan bli tvåsiffrig även i utvecklade industriländer de närmaste månaderna.
För att begränsa inflationen har centralbankerna börjat annonsera räntehöjningar. Amerikanska centralbanken Fed beslutade nyligen om den första räntehöjningen sen 2018, den första av sex planerade höjningar under året. Teorin är att högre lånekostnader ska hålla nere efterfrågan och därmed priserna.

Riskerna med räntehöjningar är dock stora. Hushåll som redan drabbas av höjda priser får nu dessutom höjda räntekostnader. Risken är överhängande att räntehöjningar leder till att många tvingas dra åt svångremmen hårt och att ekonomin därför tappar fart.
Det är på grund av detta, och rädslan för sociala explosioner, som kapitalistiska organisationer som OECD nu uppmanar sina medlemsländer att tillhandahålla ”kostnadseffektiv, riktad och helst tillfälligt ökad stöd till fattiga hushåll” för att kunna betala för högre priser.
Risken för direkt kris är dock inte störst i USA (som har stor egen oljeproduktion) eller andra västländer. Effekterna blir störst där marginalerna är minst. Länder som Libanon och Egypten har till exempel till stor del importerat sitt vete från Ukraina och Ryssland.
Under flera år har osäkerheten i världen slagit mot fattigare länder. Utländska direktinvesteringar, ett mått på kapitalisters vilja att investera utanför sin egen bas, har fallit. Efter flera år av ökande statsskulder innebar 2020-2021 ytterligare en kraftig ökning för att kunna hantera pandemins effekter. Skuldbetalningarna slukar nu mer än dubbelt så mycket av de fattiga ländernas budgetinkomster än år 2010.

Med kraftigt stigande räntor kommer det innebära att fattiga länder måste lägga ännu mer på skuldavbetalning, ställa in betalningarna, eller en kombination av båda. Värst är det för länder med skulder i utländsk valuta, där höjda räntor och osäkerhet riskerar att leda till en fallande valutakurs, vilket gör de utländska lånen ännu dyrare att betala.
Sri Lanka är ett av de länder som redan tvingats gå till IMF för ”räddning” (som för dem ännu djupare ned i skuldträsket på sikt). Med 7 miljarder dollar i återbetalningar bara i år och en valutareserv på bara 0,5 miljarder har tusentals gått ut på gatorna för att kräva president Rajapaksas avgång.
Exempel på andra länder som kan ställa in betalningarna är Ghana, Tunisien, El Salvador, Libanon och Turkiet.

Att krig kan vara revolutionens barnmorska är ingen överraskning för socialister. I dagens period av oro och ekonomisk instabilitet är det uppenbart att kriget och dess effekter globalt kommer att leda till massprotester och även revolutionära rörelser.
Kriget och de ekonomiska problemen är båda uttryck för ett system i förfall. Den långsiktiga strukturella ekonomiska krisen har fördjupat och skärpt motsättningarna mellan de imperialistiska blocken, vilket har lett till dagens krig och kommer att leda till fler. Konflikterna i sig förstärker i sin tur de ekonomiska problemen och saboterar alla försök att hantera den överhängande klimatkrisen.

Kapitalismen kan inte lösa sina problem och möjligheterna att skjuta dem framför sig blir allt mindre – därav den era av oordning, kriser och konflikter som nu alltmer etablerar sig som det ”nya normala”.
För miljoner runt om i världen kommer det framöver bli brännande uppenbart att vi måste avskaffa kapitalismen för att ge väg för en värld i samklang med naturen och kunna leva i fred och frihet.