Blockad mot skövling fortsätter

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Förra veckan rapporterade Offensiv från blockaderna mot Sveaskogs skogsavverkningar vid Paharova och Juoksuvaara. Under veckan och helgen har en enorm polisinsats brutit upp blockaden vid Paharova, medan aktionen vid Juoksuvaara både hunnit vinna delsegrar och förlorat.

Träindustrin i Norrbotten har gått emot aktionerna i en debattartikel, pappersmassaindustrin har även den uppmärksammat vad som pågår. Borgerlig media har upplåtit sina ledarplatser för hat och lögner och flera aktivister har polisanmälts av Sveaskog, men kampen fortsätter och allt fler ansluter. 
Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna kommenterar inte enbart, utan deltar även aktivt i blockaderna och solidaritetsaktioner.
Kampen mot Sveaskogs kalavverkningar och den negativa påverkan som skogsbruket, och andra exploateringar, utgör för renskötare och samisk kultur är inte en glöd; det är en rasande eld som nu har möjlighet att ta fäste och sprida sig. 
Skogsupproret, som står bakom aktionen, är en kampanj av Extinction Rebellion tillsammans med samiska aktivister. Fältbiologerna anslöt under förra veckan och bjuder bland annat unga deltagare på resekostnaden. Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra uppmanar även fler ungdomar att stötta och delta i protesterna. Runtom i landet har solidaritetsaktioner hållits bland annat utanför Sveaskogs kontor.

Att länet fått så stora polisinsatser har retat upp många i ett län där resurserna oftast sägs vara för knappa. Exempel är hur renägare drabbas när renar skjuts eller plågas ihjäl utan att polisen knappt lyfter på en penna. Trots att Sveaskog för en vecka sen deklarerade om att ändra sitt skogsbruk till att anpassas biologisk mångfald och samiska behov sattes det i måndags in 14 polisbilar mot en liten grupp aktivister, bara för att eskortera en skotare (timmerlastare).
Förra veckan var det en lika stor polisinsats som dundrade in klockan fyra på morgonen för att riva upp lägret och blockaden vid Paharova. Efter en halv dag lyckades polisen. Dock stoppades en timmermaskin av aktivisterna vid Juoksuvaara där polis och den underentreprenör som jobbade åt Sveaskog slutligen lade ner fler försök till arbete för helgen. 
Under måndagen slog dock polisen till igen och aktivisterna stängdes in, vilket gav plats för ett timmerfordon att hämta timmer som redan fällts. Samma måndag hölls även en protestaktion utanför Skogsverket i Luleå av Skogsupproret, uppbackat av Rättvisepartiet Socialisterna.

Ledaren i Norrbottens-Kuriren grinar blåbruna floder och kallar Extinction Rebellion för en odemokratisk organisation som inte skyr några medel, för att sedan komma med villfarelser om hur skog och skogsbruk idag är det enda rätta. Även socialdemokratiska NSD hakar på, om än inte lika hårt som Kuriren. 
Det enda som egentligen är rätt i Kurirens ledare är att skogen används och har använts för klimatinvesteringar, det är sant, men hur och vilka följder det får finns inte med i tankevurpan. Skogen används bland annat till bioplast och diesel och det förs en diskussion om att träkonstruktioner i husbygge skulle vara en klimatåtgärd vi måste satsa på (jämfört med cement och andra klimatpåverkande material).
Men vi har också på samma sätt sett andra diskussioner och försök: etanol-bränsle på sockerbetor, vilket ledde till insikten om att försörjning av drivmedel för transport på marknaden och privat skulle leda till en sådan storskalig produktion att den skulle behöva slå ut stora jordbruksarealer för matproduktionen, samt den ”lilla” detaljen att biobränslen fortfarande ger utsläpp.
Eller som med elbilsdiskussionen, eller rättare sagt lagring av el och insikten om att det kommer att kräva enorma ingrepp i naturen för att få tag på de jordartsmetaller som krävs, med enorm klimatpåverkan.

Kampen för systemförändring måste fortsätta och bli gemensam, från samer, klimataktivister, facken och anställda inom träindustrin.

På samma sätt är även skogen som råvara inte ett ”klimatvänligt” alternativ – det är inte koldioxidneutralt, men ett mindre dåligt alternativ. Eftersom träd lagrar kol frigörs det vid förbränning och så är vi tillbaka till utsläppen, men med mindre andel skog som kan binda upp det. 
Det här är också ett av Skogsupprorets nuvarande krav, att redan avverkat timmer lämnas kvar i området för att användas till dels möjlighet för användning till samiska kulturbyggnader (rengärden, renvaktarstugor) samt att låta kolet ligga kvar i markerna och bidra till en biologisk mångfald.

Grunden till ovan nämnda problem är det ekonomiska system (kapitalism) och den makt som upprätthåller sagda system. Marknadens diktatur bygger på konkurrens, och där finns det inte plats för nyckelbiotoper, rekreation, artrikedom eller traditionell renskötsel. Dessa måste konkurreras ut till förmån för större och mer vinstgiriga verksamheter. Kapitalismen är med andra ord parasitär.
Det finns inga kapitalister som gör något för att rädda planeten; de gör vad de gör för att fylla sina stinna fickor, sen kommer de att kalla det för klimatmål om det är vad som krävs för att hålla tillbaka motståndet. Skogsbruket har fortsatt på relativt samma sätt innan vi hade klimatmål, skillnaden blir bara retorik. NSD lägger till denna sanning när de talar om en utdöende glesbygd och att det handlar om pengar, att svensk export av skog under 2020 uppgick till 145 miljarder kronor: där ligger det svart på vitt och det är endast exporten.

Det är mycket prat från Sveaskog om hur de följer regler såväl för miljön som för att renskötseln ska kunna leva vidare, men det finns olika sidor på den ”sanningen”. 
Dels visar forskning på att skogarna håller på att förlora sin förmåga att binda upp kol, dels finns 1,400 rödlistade arter som påverkas negativt av avverkningar. 
95 procent av Sveaskogs förvaltning ligger på renbetesmarker, men samråd mellan samebyar och Sveaskog faller alltid i skogsbolagets favör.
Därtill hålls inga samråd med koncessionssamebyar som nu i fallet med Ängeså och Tärendö samebyar vars marker ligger inom avverkningsområdet som nu blockeras. 
Det är ovanpå det bara sex procent av all skog i Sverige som har något formellt skydd. DN har i sin granskning av skogsbolagen bland annat visat på hur Sveaskog och andra bolag gång på gång bryter mot sina egna miljöcertifikat.
En annan fråga är hur Sveaskog undviker samråd genom att sälja ut mark till privata aktörer som inte är bundna till samrådsavtal.

Det som krävs för att vinna kampen om skogen är solidaritet och gemensam kamp. Frågan gäller nykolonialism av Sápmi, och renskötselns överlevnad är en kulturell faktor likväl som ett yrke. Men skogen används av alla; precis som Skogsupproret säger är det inte motstånd till allt skogsbruk, utan hur skogsbruket sköts och sker idag.
Majoriteten av landets skogar är privatägda idag, men även den lilla del som ägs av staten är bortom vår kontroll. Skogsexporten ger pengar i fickorna hos de redan rika, inte arbetaren som kör skördaren eller lokalbefolkningen. 
Skogsbruket måste vara hållbart för människors och klimatets behov. Inte ens en sågverks-vd lever nog länge för att vänta på nya träd när allt har kalavverkats. Kampen för systemförändring måste fortsätta och den måste bli gemensam, från samer, klimataktivister, fackföreningar och anställda inom träindustrin.

OFFENSIV OCH RS KRÄVER:
• Förbjud kalhyggen.
• Gemensamt ägda skogar under demokratisk kontroll – med full kompensation till små skogsägare.
• Vetorätt för lokalbefolkning och samer som lever på och av området.
• Kämpande fack mot de vinstjagande skogsbolagens exploatering av arbetskraft och miljö.
• Demokratisk planering av skogsbruket. Omställning för fler jobb i hållbart skogsbruk. Rusta upp välfärd och järnväg.

LÄS OCKSÅ: