Blocköverskridande pussel för makten

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Strax före jul har alla utdelade maktpussel efter valet lagts i landets 290 kommuner och 20 regioner. Den sista biten som klämdes ner i pusslet fick namnet ”Storforssoppan i sandlådan” och visade upp en bild på S, V och C.

Partiernas parlamentariska strid om majoritet och makt i kommuner och regioner landar alltmer i ett läggspel med mandatbrickorna S, M, SD, V, C, KD, MP och L. Därutöver tillkommer brickor med en rad lokala enfrågepartier som till exempel Oberoende Realister i Hagfors eller intressepartier som exempelvis Sjukvårdspartiet (SJVP).
På grund av arbetares många erfarenheter av att S inte längre entydigt för en politik för dem och med klyftor som hela tiden ökar mellan fattiga och rika har lojaliteten och stödet till partiet minskat. S kan inte längre, som en gång i tiden, efter valet räkna in posten som kommunstyrelsens ordförande per automatik.
Även om det blåbruna Tidöavtalet säger något annat har partierna i stort blivit alltmer lika. Ideologisk profilering och bärare av olika visioner om ett annat samhälle är sällsynt.
Munhuggningen i valrörelser och partiledardebatter handlar om populistiska sakfrågor där det lovas stort om man inte redan kan slå sig för bröstet.

Klassröstningen har i samma takt minskat och allt fler väljare byter parti efter svikna vallöften, men röstar då emot ett parti snarare än för ett annat parti. I Region Norrbotten hade SJVP stora framgångar i valet 2018. De ledde sedan regionen med en hårdför nedskärningspolitik och stora negativa konsekvenser för vård, patienter och personal.
I årets val raderades så partiet ut från all representation och ersattes av S som mandatperioden innan hade kritiserats för sina ”besparingar”. I Västernorrland var det tvärtom S, M och L som straffades av väljarna i årets regionval och SJVP som röstades fram som den stora valvinnaren.
Den alltmer rörliga väljarkåren, där kompassen i högre grad graviterar mot politikerstyrets löftesbrott, har resulterat i upprepade maktskiften. I 2022 års regionval fick alla majoritetstyren stryk av väljarna, förutom i Region Västerbotten!

I kampen om makten har vi fått se de mest principlösa förhandlingar där forna motståndare, ofta utan några större problem, har kunnat göra armkrok och bildat majoritetsstyren.

Höstens valresultat i kommuner och regioner, uppsplittrat på många partier och med få tydliga majoriteter, har inneburit stora problem för kommuner och regioner att få fram politiska majoriteter – vilket eller vilka partier ska styra?
I kampen om makten har vi fått se de mest principlösa förhandlingar där forna motståndare, på många ställen utan några större problem, kunnat göra armkrok och bildat majoritetsstyren.
Några exempel från Västernorrland: I arbetarorten Timrå får V kliva av styret med S som väljer att styra med M. I Region Västernorrland ska S, M och C leda, och även i Ånge får V lämna styret med S som väljer att slå sig ihop med M, C och KD.
I det röda bruksamhället Degerfors blev det tvärtom V som nu ska styra kommunen tillsammans med M. Efter flera skandaler och ett stort missnöje med borgerliga regionstyren i storstäderna fick S och V framgångar och maktskiften.
Men rena vänsterstyren är sällsynta och i regionerna är nu blocköverskridande överenskommelser för första gången den vanligaste styrelseformen för vår vård- och hälsovård.

Grafiska kartor över vilken politisk färg som styr landets kommuner och regioner har blivit mer pillemariska att göra idag. De leds nämligen av majoriteter som pusslats ihop i olika kombinationer av brunt, blått, grönt, rött och där den blå moderata är den vanligaste pusselbiten.