Pakistan har under de senaste månaderna skakats av den största flyktingkatastrofen sedan 1947. Kris och våld hotar att slita sönder landet och Internationella valutafonden (IMF) har satt Pakistan under tvångsförvaltning. Samtidigt har arbetarna och de fattiga inlett en modig kamp för att finna en väg bort från dagens mardrömslika situation.Den 22 juni 2009 förklarade den pakistanska regeringen att den skulle genomföra militäraktioner mot de pakistanska talibanerna i Swatdistriktet i Nordvästra Gränsprovinsen (NWFP), vilket primärt syftade till att besegra Maulana Fazlullahs TNSM (Tehreek-e-Nafaz-e-Shariat-e-Mo- hammadi) som är i koalition med Baitullah Mehsuds TTP (Tehrik-i-Tali- ban Pakistan).
Detta besked kom endast en månad efter att regeringen gjort en uppgörelse om fred med ledarna för dessa rörelser. Att regeringen, som en del av uppgörelsen, accepterade sharialagar i regionen gillades varken av lokalbefolkningen eller av imperialistmakterna. De sistnämnda fruktar att Swatdistriktet kan bli en fruktbar jordmån för talibanerna att växa i. Den pakistanska regeringens militära kampanj, som sponsrats av samma västliga regeringar, har tvingat hundratusentals vanliga människor att fly från området. På en månad tvingades två miljoner människor på flykt i den största folkomflyttningen sedan delningen av Indien och Pakistan 1947.
De tältläger som upprättades av militären och icke regeringskontrollerade organisationer (NGO) räckte inte till mer än 20 procent av de flyende.
De väldigt begränsade mat- och vattentillgångarna samt avsaknaden av tillräckliga sanitära anläggningar ledde till hög barnadödlighet i lägren. Majoriteten av de interna flyktingarna har tvingats förlita sig på lokalbefolkningens gästfrihet för att få mat.
Utan tillgång till medicinsk hjälp i närheten och på grund av det ständigt närvarande hotet om död genom svält och sjukdomar har nu internflyktingarna tvingats återvända till de oebeskrivligt farliga och allt värre förhållandena i Swatdalen.
USA:s attack på Afghanistan under 2001 jämnade vägen för ett ökat stöd till militanta islamister. De tillkännagav en jihad och många militanta anhängare skickades till Afghanistan för att kämpa emot USA- trupperna. Under massiva påtryckningar från USA och till följd av sin desperata vilja att vinna Västs stöd för sin militära kontroll över Pakistan, introducerade den förre presidenten Musharraf ett nytt lokalt myndighetssystem. Det misslyckades dock med att fånga upp de fattiga massornas bekymmer ifråga om korruption och resursbrist.
Samtidigt som de USA-fientliga stämningarna var starkare än någonsin i Swat, var Musharraf upptagen med att kröka rygg inför USA. Ur detta kaos växte Muttahida Majlis-e-Amal (MMA), en grupp som hjälpte till med att upprätta den afghanska talibanregimen och som vann valet år 2002 i Nordvästra Gränsprovinsen (och i Baluchistan), fram.
Pakistanska talibangrupper växte fram under MMA-kontroll. Redan år 2003 genomled Swatdalen en stor ökning av antalet attacker mot och dödande av civila. Extrema islamister tog kontroll över majoriteten av territoriet under 2008 och började införa strikta sharialagar.
Richard Holbrooke, USA:s särskilda representant för Afghanistan och Pakistan, tillkännagav att: ”Pakistan står i centrum för våra strategiska bekymmer”, när han skissade upp Obamaadministrationens strategi för militära operationer i Afghanistan. Han beskrev i sin krönikespalt i Washington Post Afghanistan som världens farligaste nation. Obama ser Pakistan som nyckeln för sina operationer i Afghanistan.
USA-politiken av krig och terror har inte lämnat något utrymme för tvivel i de pakistanska massornas medvetande om att de inte har något att tjäna på att samarbeta med dessa krafter.
Varje regering i Pakistan som uppfattas som en ”god vän” med västimperialismen kommer aldrig att kunna vinna stöd från Pakistans arbetare och fattiga.
Efter att Internationella valutafonden (IMF) beviljat Pakistan nödlån för att förhindra en statsbankrutt har IMF i praktiken tagit över styret av landets ekonomi.
Den pakistanska ekonomin har drabbats hårt av den globala recessionen. Den pakistanska valutan, rupeen, har förlorat drygt 21 procent av sitt värde hittills under detta år och inflationen ligger nu på 25 procent.
Försvarsutgifterna förväntas trots det ekonomiskt besvärliga läget att öka med drygt 15 procent.
De fattiga massorna och arbetarna har redan börjat få betala för IMF:s räddning av den styrande eliten. Pakistans regering har höjt bränslepriserna på IMF:s inrådan. Matpriserna förväntas gå upp då en rad nedskärningar inom den offentliga servicen också genomförs. Den styrande PPP-ledda koalitionen har än så länge inte gjort ett dyft för att ta itu med de problem som de fattiga och arbetarna ställs inför.
Övergången från Musharrafs militärdiktatur till den ”valda” Zardariregimen har inte gjort någon skillnad för vanligt folks liv.
En av landets stora kriser är energikrisen. Bränslepriserna håller på att skjuta i höjden okontrollerat och det finns ingen stadig elförsörjning i merparten av den pakistanska landsbygden. Elavbrott överallt i Pakistan, inklusive i städerna, har lett till en massiv vrede mot regeringen. Alla skikt inom massan av befolkningen, inklusive pamparna, har uttryckt ilska i denna fråga. Arbetarna inom tillverknings- och servicesektorn protesterar alla emot energikrisen. Ingen grupp i samhället stödjer regeringspolitiken ifråga om detta.
Det står väldigt klart för folk att det nuvarande PPP inte är samma PPP som genomförde en del reformer på 1970-talet. Det har nu omvandlats till ett verkligt borgerligt parti. Partiet självt är på grund av sin impopularitet i upplösningstillstånd med förvirring och rivalitet bland dess ledare. Många anser att partiet står inför sin sista tid som landets ledande politiska kraft. Den enda fördel det har är att det inte står inför någon verklig opposition ifråga om verklig representation för de fattiga och arbetande massorna.
Nawaz Sharif från Pakistan Muslim League – Nawaz (PML-N)) spelar ett vänta-och-se-spel, sneglandes med ena ögat mot nästa val om tre år. PML-N har inte tillhandahållit någon verklig opposition mot PPP. En fejd nyligen mellan Sharif och Zardari ifråga om återinsättandet av en ledamot för Högsta domstolen beskrevs även av Richard Holbrooke att ha potentialen att kunna leda till ”inbördeskrig å ena sidan eller lönnmord å den andra”. Detta är endast ett exempel på den härskande klassens instabilitet och det politiska vakuum som finns.
Islamisk extremism kan för närvarande inte fylla detta politiska vakuum. Talibanerna förlorar i allt högre grad stöd. Detta beror på den senaste tidens ökning av antalet terroristattacker med 50-60 procent runt om i Pakistan.
Det enormt utbredda missnöjet har emellertid skapat stora illusioner om rättsväsendet. En överväldigande majoritet av befolkningen riktar blickarna till Högsta domstolen med nya förhoppningar då den har tagit populära etablissemangsfientliga beslut. I juli detta år klubbade Pakistans Högsta domstol igenom ett beslut om att Musharrafs undantags- tillstånd, som infördes i november 2007, var emot grundlagen.
Det var den modiga juriströrelsen som gjorde slut på Musharrafs militärstyre. I mars tvingade juriströrelsens utlysande av en ”lång marsch” och en sittstrejk i Islamabad den sittande regeringen till att ovillkorat återupprätta rättsväsendets ställning. Det är arbetarnas och de fattigas önskan att upprätta en verklig demokrati som i avsaknad av ett verkligt demokratiskt parti för dem skapar illusionerna om rättsväsendet.
Arbetarna och de fattiga leder, trots dessa besvärliga förhållanden, en heroisk motståndkamp mot Pakistans ruttna härskande klass. Arbetare har, i synnerhet inom telekomsektorn, visat prov på ofattbart mod och har gått ut i formidabla strejkaktioner. Kampen mot inställda löneutbetalningar, särskilt inom textilsektorn men också bland lärarna och inom andra sektorer, sprider sig. Denna kamp är emellertid inte samordnad. Avsaknaden av en politisk kraft eller ett arbetarmassparti som försvarar de fattiga massornas rättigheter håller tillbaka kampen för en samhällsförändring som är till fördel för alla. De fackliga rättigheterna är under omfattande attack. Avsaknaden av en duglig facklig ledning innebär att det fortfarande inte pågår organiserad klasskamp på riksnivå. Men en ny våg av facklig organisering sveper fram över landet. Oorganiserade arbetare, främst inom den privata sektorn, tar initiativ till att organisera sig själva emot regeringens politik.
Bygget av en stark och oberoende facklig rörelse som kan stå upp för arbetarnas rättigheter och som kan ta kampen framåt är avgörande.
Pakistan har en fantastisk historia av arbetarkamp. Denna tradition måste återskapas. Av detta skäl har kämpande arbetare gått samman i kampanjen för fackliga rättigheter i Pakistan (TURC-P, Trade Union Rights Campaign-Pakistan). Medlemmar i Socialist Movement Pakistan (CWI-sektionen i Pakistan) är drivande i att skapa och bygga denna kampanj och organisera en arbetarnas och de fattigas motståndskamp mot den styrande elitens parasitära styrkor i Pakistan.
Khalid Bhatti
Socialist Movement Pakistan
Senan
Socialist Party
(CWI-sektioner i Pakistan resp. i England och Wales)
