De senaste veckorna har de djupa motsättningarna i det thailändska samhället åter-igen kommit upp till ytan i massprotester från ”de röda” mot den sittande premiärministern Abhisit Vejjajiva. ”Vi är här för att deklarera klasskrig” sa en protestledare i ett tal inför tusentals anhängare som rest till Bangkok för att protestera – men är det verkligen ett ”folkets krig mot eliten” som ”de röda” ledarna står för?Ända sedan Thailands telekom-mogul och multimiljardär Thaksin Shinawatra avsattes i en militärkupp 2006 har motsättningarna i det thailändska samhället befunnit sig på bristningsgränsen.
Efter 15 månaders militärstyre tvingades militären att utlysa ett nyval som vanns av ett parti nära Thaksin och ”de röda” (som kallar sig UDD – United front for Democracy ag-ainst Dictatorship).
Detta resulterade i protester från ”de gula” (som kallar sig PAD – Peoples Alliance for Democracy) som står kungen och den rika urbana eliten nära, men som även har visst stöd av arbetarklassen i städerna.
År 2008 ockuperades två av Thailands internationella flygplatser utan att militär eller polis ingrep och hundratusentals resenärer strandsattes. Samtidigt beslutade Högsta domstolen att olagligförklara den sittande regeringens parti och därmed avsätta regeringen. Efter en ”parlamentarisk kupp”, där några från ”de röda” gick (rykten säger tvingades/köptes) över till de gula, kunde den nuvarande premiärminister Abhisit Vejjajiva ta makten.
När mellan 100 000 och 250 000 demonstrerade för två helger sedan och hällde ut blod på gatorna och sedan dess fortsatt protestera, har huvudkravet varit att nyval måste utly- sas. De hävdar med rätta att den nuvarande premiärministern inte är folkvald och säger att de representerar folket i kampen mot eliten. Med den retoriken har de också lyckats få med sig allt fler av huvudstadens befolkning, tillsammans med de stöd de tidigare haft på landsbygden.
Även om ”de röda” hävdar att Thaksin inte längre är lika viktig för dem, utan bara frågan om demokrati, visar hans styre åren 2001-2006 att man inte har någon politik som löser problemen för Thailands fattiga.
Under hans tid vid makten gynnade han sina egna företag med statliga kontrakt, drev en nyliberal politik som drabbade städernas arbetare, bedrev ett ”krig mot narkotikan” utanför lagen och behandlade upproret bland muslimer i söder på ett ytterst brutalt sätt. Thaksin genomförde emellertid samtidigt några populistiska reformer på landsbygden, vilket gjorde att han fick stöd bland Thailands fattiga bönder. Hittills har de rödas protester tolererats av de styrande, även om 5 000 man ur säkerhetsstyrkorna har satts in och undantagslagar införts. Regeringen hoppas på att kunna svälta ut demonstranterna, som ofta kommer från landsbygden med lite mat och pengar.
Frågan är vad som händer om protesterna fortsätter? Demonstranterna har genom sina protester blockerat både parlamentet och regerings- byggnader, medan premiärministern gömt sig i militärens kaserner.
Risken finns att situationen trappas upp till ett inbördeskrigsliknande tillstånd, där arbetare och fattiga ställs mot varandra i en strid som mest handlar om vilken elit som ska styra Thailand efter kung Bhumibols död.
Socialister måste i den kamp som pågår avslöja både ”röda” och ”gula” ledare för att de saknar ett program för att ta Thailand ur den ekonomiska krisen och hjälpa landets arbetare och fattiga bönder. För det måste det byggas ett genuint arbetarparti som orga- niserar kamp för en socialistisk omvandling av samhället.
Jonnas Brännberg
