Under de senaste åren har en rad nya förslag om bl a avlyssning, buggning och registrering lanserats av justitieminister Thomas Bodström. Allt i namn av att bekämpa terrorism och brottslighet. Bara sedan hösten 2002 har Advokatsamfundet skrivit remissyttranden över ett 20-tal olika lagförslag för repressiv lagstiftning.
I början på året presenterade också Aktuellt en
lista med 30 exempel på denna typ av förslag. Exempel på vad
som redan gått igenom:
•
Utvidgad användning av DNA-tekniken i brottsbekämpningen
•
Tillträdesförbud, i förebyggande syfte, till idrottsarenor
•
Maskeringsförbud
•
Tillåtelse att använda överskottsinformation från
hemlig telefonavlyssning till utredning av annan brottslighet än
den teleavlyssningen avsåg.
Massregistrering
Sverige har också varit drivande inom EU för att telebolag
och internetoperatörer ska tvingas spara information om all trafik
i minst 6 månader.
När det gäller några av de övriga förslagen
beslutade riksdagen 31 maj om bordläggning i ett år. Det gäller
att polisen i hemlighet ska få avlyssna (bugga) samtal, samt i ökad
utsträckning få använda tvångsmedel som hemlig
telefonavlyssning, kameraövervakning, teleövervakning och postkontroll.
Idag får dessa typer av avlyssning bara användas för
att utreda brott som redan begåtts. Men förslagen innebär
att de ska få användas även innan brott begåtts,
i s k förebyggande syfte. Osökt går tanken till Bushadministrationens
tal om krig i ”preventivt syfte”.
Enligt Advokatsamfundet kommer regeringen, efter nederlaget i riksdagen
31 maj, nu även dra tillbaka ett förslag som skulle ge Försvarets
Radioanstalt rätt att avlyssna all telefon-, fax- och eposttrafik
till och från Sverige.
Militären får ingripa
I januari presenterade försvarsberedningen ett mycket vittgående
förslag, att polisen ska få rätt att begära hjälp
av militären i samband med terrorismbekämpning. Detta bifölls
i riksdagen för några veckor sedan.
Ända sedan militärens dödsskjutningar i Ådalen 1931 har
svensk militär varit förbjuden att ingripa mot den egna befolkningen
eller andra civila. Det är detta förbud som man genom en lagändring
nu tar bort. Att detta inte bara kan komma att gälla vid terroristattacker,
står klart när man läser Advokatsamfundets skarpa kritik.
Polisen kan begära militär hjälp även vid ”andra
sådana omfattande brottsliga angrepp på samhället”.
En vag formulering som kan tänjas till att gälla även
proteströrelser som av etablissemanget uppfattas som ett ”brottsligt
angrepp” på den egna makten.
Vad som är slående är den nästan totala avsaknaden
av en politisk debatt om vad alla dessa förslag på sikt innebär
för de demokratiska rättigheterna. Det finns ett gemensamt
intresse hos makteliten inom politik och näringsliv att i tysthet
driva igenom förändringarna.
Det finns också en aningslöshet hos många ”vanliga” människor
som beror på att de sociala motsättningarna i Sverige under
lång tid har varit små. Makten har därför inte
på bred front behövt använda sig av statens hårda
kärna, i form av polis, domstolar och militär. Polisens agerande
i Göteborg 2001, och de extremt hårda domarna, var dock en
föraning om de metoder som de styrande är beredda att använda.
Förslagen från Bodström och regeringen ska ses mot bakgrund
av detta.
Men behöver då laglydiga medborgare frukta? När sociala
och politiska konflikter skärps kommer ökade maktbefogenheter
för polis och militär att innebära ett potentiellt hot
mot rätten att t ex demonstrera och strejka. Det gäller också åtgärder,
som maskeringsförbudet.
Maskeringsförbud
Förbudet, som alltså gäller från 1 januari i år,
innebär att maskering är förbjuden om polisen anser att
det finns fara för att den allmänna ordningen ska störas.
Maskering av religiösa skäl, t ex slöja, förbjuds
inte. Denna gummiparagraf innebär i praktiken att maskering alltid
kan förbjudas av polisen.
Rättvisepartiet Socialisterna är emot maskering, vi anser att
det är upp till demonstranterna själva att bestämma i
denna fråga.
Maskeringsförbudet kommer att kunna användas av polisen för
att trakassera demonstranter, och kommer att drabba t ex flyktingar som
demonstrerar mot en förtryckande regim i hemlandet. Men också arbetare
och tjänstemän som av rädsla för sin arbetsgivare
inte vill visa ansiktet.
Ingrid Eriksson
