Varje eftermiddag möts Ånedinlinjens passagerare av en bojkottkampanj med anledning av att bolaget sparkat 19 pakistanska stewarder.– Vi uppmanar resenärerna att, nu när de känner till missförhållandena, inte resa med Ånedinlinjen förrän de sparkade pakistanierna fått sina jobb tillbaka, sa Arne Johansson från Stödkommittén för rättvisa på Birger Jarl och Rättvisepartiet Socialisterna.
Ishtiaq Ahmed är en av dem som förlorat jobbet och därmed rätten att vistas i Sverige. Han förklarar att två av de 19 sjömännen tvingats återvända till Pakistan:
– Den enes fru är sjuk, och efter åtta månaders väntan i Sverige kände han att han inte kunde vara borta längre. Den andres mor fick nyligen en hjärtattack, ”jag behöver min mamma mer än pengarna”, sa han.
Men Ishtiaq förklarar att det kommer att vara mycket svårt att hitta nya jobb i Pakistan för dem som tvingas återvända. De har inga kontakter, och dessutom har flertalet av dem hunnit passera 30-strecket, efter vilket man anses som gammal på den pakistanska arbetsmarknaden.
– Deras enda möjlighet att återvända till Sverige nu är om vi återfår vår anställning.
Men så här långt har rederiet varit helt omedgörligt på den punkten.
– De säger att de har anställt ny personal som de påstår är bättre, säger Raja Munir.
Rederiet har ersatt de sparkade pakistanierna med 7-23 års anställningar med korttidsantällda ester och letter som bolaget kan få sjöfartsstöd för därför att de är ”européer”.
Klagomål kommer nu från resenärerna. Avstigande från båten, Sandra och Vicky, var upprörda när de inför demonstranternas ögon klagade över städningen till en representant för rederiet, som visade sig vara självaste direktören Magnus Strauch.
– Hytten var ostädad, golven smutsiga, toaletten var alldeles ner-spydd och madrassen dammig. Hela båten var ostädad!
– Vi åker aldrig mer med den här båten!
Medan rederiet Allandia använder etnisk diskriminering för att tjäna pengar, har pakistanierna bestämt sig för att gå ut i hungerstrejk när Rederi Allandia drar igång trafiken med julbord.
– De tänker vänta ut oss tills vi inte har några pengar kvar. Men jag stannar tills jag dör – och om jag dör här ska jag begravas här, avslutar Munir.
Ulrika Waaranperä
