Bok: Krisernas tid – Ekologi och ekonomi under kapitalismen

av Elin Gauffin // artikel i Offensiv

Ståle Holgersen, docent i kulturgeografi, har gjort en genomgripande översyn av dagens kapitalistiska kriser ur alla aspekter. Boken berör inte riktigt krigs- och inflationsåret 2022, utan tar sin utgångspunkt i den allomfattande pandemikrisen 2020. Så händelseutvecklingen själv har redan bekräftat att ja, det har varit förjävligt och det kan bli sämre. Men det är ändå bättre att se sanningen i vitögat och förstå vad det är som händer än att bara låta sig nedslås av domedagskänslan. Krisernas tid ger en bra förståelse för hur kapitalismen fungerar, med sina kriser, och ger även hopp och alternativ.

Ståle börjar med att argumentera emot idén om att kriser är möjligheter för socialister. Kriser är oundvikliga sätt för kapitalismen att reproducera sig själv som system. Kapitalismen överlever genom kriser. Kriserna innebär ökade pålagor för arbetare och fattiga, till exempel massarbetslöshet och svält.

Visserligen är det lättare att avslöja kapitalismen som system när krisen visar hur instabil och klassmässig kapitalismen är, men för alla som drabbas försvåras livet. Ståle delar den jugoslaviske ekonomen Rickard Stajners synsätt att krisen och dess orsaker är något som måste bekämpas.

Under 1800-talet, när kapitalismen hade etablerat sig som ekonomiskt system, började kriserna uppträda med periodisk regelbundenhet: 1825, 1836, 1847, 1857, 1866, 1873, 1882 och 1891. Ståle skriver att ”eftersom kriserna verkades radas upp efter varandra som pärlor på ett halsband så började man intressera sig för att undersöka inte bara pärlorna utan själva tråden som band ihop dem”.

Jag kan tycka att Ståle här missar lite chansen att på ett mer grundläggande sätt förklara kapitalismens inneboende motsättningar för en publik som aldrig har hört talas om dem. Det förutsätts nästan att man ska känna till exempelvis profitkvotens fallande tendens. Men jag vill uppmana läsare som är nya inom marxismen att ta sig igenom den första halvan av boken, för den landar mer jordnära och lättillgängligt i andra halvan.

I början förklaras snabbt hur Marx visade att kapitalismen ständigt går in i de så kallade överproduktionskriserna. Arbetare får inte betalt för det faktiska arbete de utför, det värde de skapar genom arbetstid nedlagt på produktframställningen. Då skulle ju lönerna vara mycket högre. Volvoarbetare producerar ju många bilar per månad till ett värde på flera miljoner kronor, men får inte flera miljoner kronor i lön precis.

Istället för att få lön för sitt arbete får all arbetskraft lön för det arbetsgivaren anser behövs för att hålla arbetskraften igång (det ska räcka till mat, boende och lite till – beroende på hur bra fackföreningarna har lyckats trycka på). Skillnaden mellan det som arbetarna lägger ner i form av arbetstid och det som de får i lön kallas mervärde och handhas raskt av ägarna, kapitalisterna, som tar en stor del av mervärdet till sig själva – profiten/vinsten.

Det är därför de är så rika, de har helt enkelt lagt beslag på andras arbete. Till exempel gjorde skogsjätten SCA och gruvbolaget Boliden vardera två miljoner kronor i vinst per anställd arbetare år 2021 (Dagens Arbete 22 oktober 2022).

Men systemet biter sig själv i svansen. Eftersom arbetarna (alla anställda) inte får betalt för hela sitt arbete kan de heller inte köpa upp alla varor som produceras. Det leder till en skevhet som gör att kapitalismen kraschar in i överproduktionskriser med jämna mellanrum. Ståle citerar Karl Kautsky: ”tusentals går under i kyla och hunger eftersom de har producerat för mycket kläder, för mycket mat och för många hus”.

En annan kristeori är att profitkvoten har en tendens att falla (men gör det inte på grund av motverkande faktorer såsom kriserna i sig). Ståle menar att debatten mellan dessa kristeorier – överproduktion och profitkvotens fallande tendens – varit överhettad och att man kan använda sig av båda teorierna.

Han refererar ofta till trotskisten Ernest Mandel, som menade att på 1900-talet är kriserna mer utdragna och djupare depressioner än på 1800-talet. Inom varje krisperiod finns två mer distinkta djupare kriser såsom 1929-1933 och 1937-1939, 1973-1974 och 1979-1981 samt nu 2007-2010 och 2020 och framåt. Här refereras till Gramsci som menade att de djupare kriserna är organiska (flera sorters kriser sammanfaller och går in i varandra) samt hegemoniska (när rådande sätt att organisera produktion, konsumtion och cirkulation ifrågasätts och behöver förändras).

En stor del av boken ägnas åt den ekologiska krisen som Marx kallade metabolisk reva (människans relation till naturen) och som leder till mänsklig död. Varje år dör 8,7 miljoner människor till följd av föroreningar i luften orsakade av förbränning av fossila bränslen, mer än vad som dör av rökning och malaria tillsammans.

”När vi, för att parafrasera Engels, tar något från naturen och ger något annat tillbaka. När vi tar ur fossila bränslen och ger tillbaka gifter är det inte bara vi som dödar naturen, den metaboliska revan dödar även oss.”

Den ekologiska krisen är ständigt pågående under kapitalismen. Ekonomiska och ekologiska kriser griper in och förstärker varandra. Här refereras till Andrew Sayer som kallar det diabolisk kris. Om den ekonomiska krisen ”löses” genom att stimulera tillväxten att ta fart igen är det som att hälla bensin på klimatbrasan, som förvärras ytterligare.

Boken är rätt så utmanande med många filosofiska och ekonomiska resonemang som jag inte har plats för att nämna här. Jag får stor respekt för docentens forskning och rekommenderar den helt klart till marxister att ta sig igenom. Speciellt givande är kapitlet om hur rasismen återskapas och förnyas i alla kriser, samt vilka kriser som leder till fascism och vilka som ”löser” överproduktionen genom världskrig som kapitalförstörare.

Kriserna slår alltid nedåt, skriver Ståle i kapitlet om krisernas klasskaraktär. Efter 14 bankkriser i världen mellan 1929 och 2001 steg arbetslösheten med i snitt sju procent under de fem åren efter kriserna (Reinhart/Rogoff). Ståle stör sig på att arbetarklassen ofta framställs som människor medan kapitalistklassen som en abstraktion. Själv är han rakt på sak: 

”Den absolut viktigaste åtgärden som behöver göras är den samma i både ekonomiska och ekologiska kriser: att sätta den kapitalistiska klassen – som klass – på åtalsbänken. Denna klass är på grund av sin samhälleliga makt dömd att skapa kriserna och förstöra jorden. Den dag den slutar producera kriser utplånar den sig själv som klass. Den enda klass som kan stoppa kapitalismens kriser är därför den som inte äger eller kontrollerar kapital. Det som kan stoppa krisernas tid är klasskamp”.

Därefter ägnas väldigt lite utrymme i boken åt faktiska arbetarkamper och rörelser under de senaste kriserna och vad de uppnått, vilka hinder de stött på och så vidare. Däremot ger boken bra verktyg för rörelserna att använda programmatiskt.

Ståle menar att pandemikrisen blev slutet på nyliberalismen som hegemoni. Vilken ny era vi går in i tycker han inte är helt klart, men den präglas av mer statligt ingripande. Han hänvisar till att det tog Pinochet, Thatcher och Reagan med flera ett decennium att etablera nyliberalismen efter krisen 1973.

Ståle varnar för illusioner i keynesianismen som i slutändan är till för att rädda kapitalismen från sig själv. Om grön keynesianism skulle vara framgångsrik är det inte osannolikt att den skulle mötas av en farlig allians mellan reaktionära krafter och storkapitalet. Det enda sättet att bekämpa kriserna är därför med klasskamp. 

Som epilog får vi en skiss över hur ekologisk socialism skulle kunna se ut. En konkret, antikapitalistisk, revolutionär rörelse som tillämpar övergångsprogram och som till skillnad från reformismen inte räds arbetarklassens egna initiativ, utan baserar sig på massornas demokrati underifrån, som helt och hållet bryter med kapitalismens tillväxtekonomi. ”En socialistisk och demokratiskt planerad ekonomi kan inte mätas med kapitalistiska måttband”.