När Bolivias president Evo Morales den första maj meddelade
att man nationaliserat olje- och gasresurserna (kolvätena), var
förvåningen stor världen över.
Med tydligt sinne för dramatik tågade den bolivianska armén
in i 56 av landets produktionsanläggningar och hängde ut banderoller
med texten ”Nationaliserad – tillhör bolivianerna”.
Medan gesten väckte hopp hos Bolivias fattiga massor, som har kämpat
för en nationalisering i flera års tid, förorsakade den
rysningar av obehag längs den styrande elitens ryggrad.
I grannlandet Brasilien, som importerar mer hälften av sin gas från
Bolivia, gav media bilden av att leveranserna skulle strypas och att
en energikris var förestående.
Samtidigt finns det många aktivister i Bolivia som inte är
nöjda – detta är inte den nationalisering eller det förstatligande
de kämpat för.
De multinationella jätteföretagen finns fortfarande kvar i
landet och har 180 dagar på sig att omförhandla sina kontrakt.
Regeringens annonserade förstatligande den 1 maj, stannar på halva
vägen; dekret 28 701 syftar till att skapa samägande med de
multinationella företagen. Staten ska kontrollera minst 50 procent,
plus ytterligare en procentenhet i de företag som var statligt ägda
fram till 1996. Men aktivisterna vill ha en fullständig nationalisering,
inte bara en större bit av en kaka som fortfarande ska delas med
utländska kapitalister.
Inga halvmesyrer
Dekret 28 701 beskrivs som den tredje och ”slutgiltiga” nationaliseringen
av kolvätena, som ”återförsäkrar staten ägandet
av all olja och gas som produceras i landet”. Men faktum är
att den inte alls går lika långt som tidigare nationaliseringar.
1937 nationaliserades Standard Oil och 1969 Gulf Oil. Det nya dekretet
säger: ”staten tar kontrollen över produktionen, transporten,
förädlingsprocessen, lagringen, distributionen, försäljningen
och industrialiseringen av alla landets kolväteresurser.” Men
samtidigt drar man inte helt tillbaka privatiseringen från 1996.
De privata företagen ges 180 dagar för att omförhandla
kontrakten. Dekretet säger att de fem företagen som såldes
när statens olje- och gassektor bantades till
en bråkdel, ska vara samägda i så kallade joint ventures.
Det betyder att staten kommer att ha kontrollen, genom att äga 50
procent eller mer av bolagsandelarna.
Vad som kommer att ske med de andra bolagen är ännu inte klart.
Mycket kommer att bero på de revisioner som ska genomföras
under omvandlingsperioden, och på förhandlingarna med de multinationella
företagen. Men också trycket från massorna kan få en
avgörande roll.
De faktiska skatterna som olje- och gasföretagen idag betalar är
lägre än de 50 eller 82 procent (i de största gasfälten)
som regeringen begär. Enligt regeringens mest optimistiska beräkningar,
kommer skatteintäkterna från kolväteindustrin att stiga
med omkring 750 miljoner dollar vid nationaliseringen. Men de totala
intäkterna från kolväteindustrin är 3 500 miljoner
dollar, enligt econoticiasbolivia.com.
Men de imperialistiska makterna är inte beredda att acceptera ens
dessa begränsade åtgärder. Condoleezza Rice, USA:s utrikesminister,
kallar Evo Morales för en demagog. Anledningen är inte bara
frågan om de faktiska resurserna – de multinationella företagen
har bara investerat mellan 3,5 och 4 miljarder i Boliviansk olja och
gas sedan privatiseringen. Vad imperialismen egentligen fruktar, är
de eventuella politiska effekter Evo Morales agerade kan få; att
den så kallade chavismen, som fått sitt namn efter Hugo Chavez
politik (bolivarianska revolution) i Venezuela, ska gå på export
till andra latinamerikanska länder.
Trots att Bolivia har den näst största naturgasreserven i Latinamerika, är
man en ganska liten producent och har en ännu mindre marknad. De
flesta företagen har bara en begränsad del av sin verksamhet
i landet. British Gas, till exempel, har endast två procent av
sin produktion och tre procent av sina reserver i landet.
Inte som i Venezuela
Situationen är annorlunda i Venezuela, som är världens
femte största oljeproducent och har stora reserver (vissa beräkningar
säger att om man inkluderar den tunga oljan, som nu kan utvinnas, är
det inte omöjligt att Venezuela har världens just nu största
reserver).
Multinationella oljeföretag investerade 17 miljarder dollar, nu
värda 33 miljarder, i Orinocoregionen i Venezuela, vilken ensam
utgör en fjärdedel av den totala produktionen. Bolivia och
Morales befinner sig alltså inte i samma position som Chavez, som
kan använda sig av de jättelika oljereserverna och höga
oljepriser som trumfkort i förhandlingarna.
Det har varit extremt billigt att producera gas och olja i Bolivia. Även
vid en skattehöjning skulle produktionskostnaden förbli låg.
Bland de 200 av världens oljeföretag som undersöktes i ”Global
Upstream Performance review 2003”, hade inget så låga
produktionskostnader som de Amco och Repsol har i Bolivia. Produktionskostnaden
för ett fat olja är bara en dollar för Repsol och 97 cent
för Amoco, att jämföra med världsgenomsnittet på 5,60
dollar. Att utveckla nya brunnar är till och med billigare. Repsol
spenderar bara 40 cent per fat på detta – världsgenomsnittet
ligger här på 8,58 dollar.
Situationen är snarlik för det spanskägda Respsol-YPF,
som har investerat 1,2 miljarder sedan 1997 och har 18 procent av sina
reserver och 11 procent av sin produktion i Bolivia. Detsamma gäller
för Petrobras och Braslien.
För det statliga Petrobras och Cardosoregeringen (Lulas företrädare)
i Brasilien, var det strategiskt att gå in i Bolivia 1996 för
att öka sin tillgång till naturgas, som är en billig
bränslekälla.
Petrobras har investerat 1,5 miljard sedan 1996 och är det överlägset
viktigaste företaget i Bolivia. Petrobras har ensamt en produktion
som uppgår till 18 procent av Bolivias BNP, man betalar 24 procent
av alla skatter och står för 35 procent av Bolivias totala
export. Företaget kontrollerar 46 procent av gasresurserna, 95 procent
av förädlingskapaciteten och 100 procent av gasförsäljningen.
Billig gas och olja
För att försäkra sig om en stor andel av den billiga gasen,
undertecknade företaget ett mycket förmånligt kontrakt,
i vilket det förband sig att årligen betala för en fast
mängd gas, större än den mängd man i realiteten exporterar
till Brasilien.
Över en femårsperiod importerade Petrobras 18 miljoner kubikmeter
dagligen, men betalade för 25 miljoner. Det var givetvis inte frågan
om någon välgörenhet riktad mot det bolivianska folket.
Staten fick bara 18 procent av intäkterna, resten gick till franska
Total, spanska Repsol, amerikanska Enron och – Petrobras!
Det har resulterat i att Brasilien nu är helt beroende av Bolivias
gas, som utgör minst 51 procent av landets totala konsumtion. 75
procent av Bolivias gas säljs till Brasilien. Så, även
om Petrobras hotar med att sluta investera i Bolivia, kan man inte bara överge
sina åtaganden.
Förstatligande anses allmänt som Bolivias sista chans att göra
någonting åt fattigdomen. Men kommer Morales förstatligande
att vara tillräcklig för att ändra situationen för
de fattiga massorna? Olyckligtvis är svaret nej.
Bryt med kapitalismen
Bolivia har betydligt mindre resurser än Venezuela, och mindre av
den mest lönsamma oljan. Och inte ens Venezuelas enorma reserver
har varit nog för att förändra de fattigas situation.
Utan att bryta med kapitalismen och presentera en socialistisk plan för
produktionen, kommer Chavez handlingsutrymme att vara begränsat,
trots de viktiga reformer han precis genomdrivit. I Venezuela lever fortfarande
majoriteten i fattigdom.
Den bolivianska gasen är billig. I tidningen Folha de São
Paolo skriver kolumnisten Clóvis Rossi att den kaliforniska gasen är
6 till 7 gånger dyrare än den bolivianska. Konsumenterna i
São Paolo betalar mindre för gasen än vad Bolivia självt
gör!
På kort sikt har inte Brasilien några alternativ. Landet
skulle kunna importera flytande gas från andra länder, men
priset skulle ändå vara det samma som man betalar Bolivia, även
vid en prishöjning. För att kunna importera gas från
någon annanstans behöver man anläggningar för att
omvandla gasen från flytande form, vilket skulle ta tid och innebära
mellan 300 och 400 miljoner i investeringskostnader. Brasilien har egna
gastillgångar, men produktionen på de nya fälten kommer
inte att inledas förrän 2008.
Vad det här visar, är att det inte finns några möjligheter
för enskilda länder att undvika sociala kriser under kapitalismen.
Behovet av ett integrerat energisystem i Latinamerika är trängande,
men måste gå bortom kapitalismens och marknadens logik.
I det här läget är det nödvändigt att Brasiliens
socialister inte bara ställer sig bakom Bolivias rätt att förstatliga,
utan också framhåller klassfrågan och en socialistisk
lösning. Det samma gäller för socialister i till exempel
Venezuela.
PSOL (det nya breda socialistiska parti som Socialismo Revolucionario,
CWI i Brasilien, är delaktig i att bygga) måste peka på behovet
av att stoppa privatiseringsprocessen av Petrobras i Brasilien.
Stöd till Bolivias kamp
Företaget styrs enligt kapitalistiska principer – stora andelar
går till dess delägare och företaget finns på börsen
i New York. Förra året gick Petrobras i vinst med 23,7 miljarder
reales, vilket motsvarar 10,1 miljoner dollar och är en ökning
med 40 procent. Det betyder att Petrobras ensamt har en vinst som är
större än Bolivias BNP! Av den summan går nästan
en tredjedel tillbaka till andelsägarna i form av aktieutdelningar.
Och bara det är dubbelt så mycket som Petrobras totala investeringsmängd
i Bolivia sedan 1996!
Lulas regering lät inte bara bli att göra privatiseringen ogjord,
den fortsatte till och med att auktionera ut oljefälten.
Under arbetarnas kontroll
Ett verkligt förstaligande i Bolivia, tieller för den delen även
i Venezuela eller Brasilien, är bara möjligt som en del av
en kamp för en socialistisk omvandling av samhället.
Med bibehållen kapitalism tenderar alla förstatliganden att
förbli halvmesyrer, underordnade marknaden och föremål
för privatiseringshot. Både Chavez planer för att skapa
Petrosul, ett olje- och gasbolag för hela Latinamerika, och för
att bygga en 8 000 kilometers pipeline för gas mellan Venezuela,
Bolivia och Argentina, borde kopplas till arbetarkontroll, en socialistisk
produktionsplan och en socialistisk federation i Latinamerika. På så vis
skulle Petrobras resurser kunna kombineras med PDVSA:s och YPFB:s och
ge dem kapacitet att ha en produktion baserad på behov, inte på profit.
Dessa företag måste förstatligas under arbetarnas demokratiska
kontroll och styre och med kompensation enligt behov bara till de små ägarna.
Arbetarstyre innebär att företagens styrelser skulle bestå av
dels representanter för de anställda arbetarna, dels för
arbetarrörelsen i allmänhet och dels av företrädare
från en arbetar- och bonderegering. Det skulle garantera att arbetarklassens
alla delar skulle göra sig hörda i diskussionen om jobb, utveckling,
miljö, osv.
Oturligt nog är det inte vad Chavez försöker göra
i Venezuela eller vad Evo Morales gör idag. Morales deklaration
formulerades utifrån nationella intressen och inte utifrån
ett socialistiskt perspektiv.
Morales representerar den mest moderata delen av en massrörelse
som har skakat Bolivia sedan 2003. I oktober 2003, när ett åttiotal
personer dödades under massprotester som ledde till president Lozadas
avgång, var Morales inte ens i landet.
Stöd för förstatligandet
Rörelsen höjde nationaliseringsfanan och krävde att de
multinationella företagen skulle förvisas från Bolivia
och att landets tillgångar skulle användas för att lyfta
befolkningen ur sitt armod. Medan Morales parti MAS spelade en mindre
roll i rörelsen, gav han snabbt sitt stöd till den nye presidenten,
Mesa, tidigare Lozadas vicepresident.
När Mesa annonserade folkomröstningen om gas- och oljeresurserna
i juli 2004, manade rörelsens mer radikala delar, så som fackförbundet
COB, till bojkott med hänvisning till att frågorna var medvetet
dunkelt formulerade i ett försök att förvirra rörelsen.
Morales stödde omröstningen och uteslöts ur COB.
I omröstningen fick nationaliseringen stöd av 95 procent, vilket
ledde till Mesas ”kolvätelag” i maj 2005. Lagen sågs
som otillräcklig och det var starten för en ny massrörelse
som tvingade fram Mesas avgång.
När massrörelsen var på topp och Bolivias parlament var
totalt diskrediterat, började COB:s ledning efterfråga en
arbetar- och bonderegering. COB och Fejuve (som organiserar de fattiga
massorna i El Alto och La Paz) talade om att sätta upp en egen folkförsamling
som ett alternativ till regeringen och parlamentet. Idén tillkännagavs
på ett massmöte med 400 000 deltagare, den 6 juni 2005, men
omsattes aldrig i praktiken.
COB-ledningens misstag
Avsaknaden av ett tydligt politiskt alternativ i form av ett revolutionärt
parti med massivt stöd hos arbetare och fattiga bönder, gjorde
det möjligt för den styrande klassen att återta kontrollen över
situationen. COB:s ledning spelade en viktig roll vid byggandet av rörelsen,
men tog inga initiativ till att bygga ett parti som skulle kunna utmana
MAS. COB:s ledning saknade också förståelse för
rörelsens svängningar, vilket ledde till taktiska misstag.
När rörelsen avtog under andra halvan av 2005, riktades förhoppningarna
mot valet den 18 december. Men istället för att nominera egna
arbetarkandidater, manade COB och andra radikala rörelser till bojkott.
Avsaknaden av egna maktstrukturer (råd) och klara politiska alternativ
gjorde dock att det var få som vågade äventyra sin chans
att göra sin röst hörd. Morales var bara 45 000 röster
ifrån att vinna presidentvalet 2002. Nu fick han en andra chans.
Ett tydligt bevis på att bojkotten var ett misstag, är det
faktum att MAS fick 88 procent av rösterna i El Alto, där massrörelsens
huvudsakliga fokus legat tidigare det året. Morales vann en jordskredsseger,
med 54 procent i presidentvalet och en majoritet i kongressen.
COB och andra rörelser gav den nya regeringen tre månader
på sig att nationalisera kolvätena och hotade med att ta till
massprotester om detta inte gjordes. Det här var troligen för
kort tid, med tanke på medvetenhetsnivån hos befolkningen.
COB:s ledning underskattade den inverkan valet av Morales skulle få.
Det faktum att urbefolkningen för första gången hade ”en
av de sina” på den högsta positionen i landet och, viktigare,
en president som talade om behovet av en konstituerande församling
som från grunden skulle återskapa landet (med en ny grundlag)
och göra sig av med 500 års kolonialism. Folk var beredda
att ge Morales en chans. COB-ledarna lanserade visserligen ett förslag
på att bygga upp en folkförsamling och manade till en generalstrejk,
men det slutade med att det bara blev en demonstration med få deltagare.
Inte glömt tidigare löften
Men även om COB-ledningen för tillfället är försvagad,
betyder inte det att massorna har glömt löftena om förstatligande.
För att säkra en seger i valen till den konstituerande församlingen
i juli var Morales tvungen att agera.
Han annonserade också andra åtgärder. En av de nyliberala
lagarna, artikel 55 i dekret 21060, kommer att strykas. Lagen gav cheferna
rätt att avskeda arbetare utan motivering. Men detta kommer bara
att förbättra levnads- och arbetsförhållandena för
ett mindre antal. Bara en femtedel av landets anställda har fasta
jobb inom den formella sektorn. Minimilönen kommer att höjas
med 13,5 procent, från 440 till 500 Bolivianos. Det är betydligt
mindre än de 1 500 Bolivianos som Morales utlovade i valrörelsen.
Då påstod Morales också att förstaligande av kolvätena
bara var en början, förstligande av jord, gruvor och skogar
skulle följa. Men det står redan klart att ”nationaliseringen” av
jorden kommer att bli begränsad. De stora jordägarna kommer
inte att påverkas, bara det land som inte brukas och de olagliga
kontrakten kommer att beröras. Men det har ändå satt
skräck i de brasilianska sojaodlarna, som kontrollerar 35 procent
av Bolivias soja, vilken är den näst största exportvaran.
Socialistiskt alternativ
Vad gruvorna beträffar, har Morales inte satt punkt för budgivningen
på järn- och magnesiumfyndigheterna i El Mutún, även
om det korrupta brasilianska företaget EBX förvisades från
området. 70 procent av världens magnesiumresurser beräknas
finnas i El Mutún.
MAS-ledarskapet utnyttjar situationen för att försöka
isolera och avsätta rörelsens mest radikala ledare och ersätta
dem med sina egna supportrar, medan Morales målsättning är
att nå två tredjedelars majoritet i valen till den konstituerande
församlingen, och likt Chavez få möjlighet att ensam
skriva om grundlagen.
Den medvetna socialistiska, revolutionära enklaven av arbetarnas
och de fattigas rörelse i Bolivia måste visa på Morales
begränsningar och öppna upp för en dialog med dem som
har illusioner om landets nya president. Att i valet till den konstituerande
församlingen ställa upp med en egen kandidat, som representerar
de mest kämpande organisationerna, skulle vara ett viktigt steg
i att bygga ett genuint socialistiskt parti för Bolivias arbetare
och fattiga bönder.
Marcus Kollbrunner
