Efter höstens strejkvåg har den finska regeringen, likt den svenska, skuldbelagt flyktingar och försökt vända ögonen bort från deras egna extrema nedskärningspolitik. Kampen mot högerpolitiken kommer dock åter att blossa upp.
Uttrycket “svaghet inbjuder till aggression” illustreras med all tydlighet av utvecklingen i Finland. Efter den mäktiga styrkedemonstrationen från den finska fackföreningsrörelsen och arbetarklassen med storstrejken och massdemonstrationerna den 18 september, har de fackliga ledarna inbjudit till kompromisser och accepterat stora försämringar i löner och arbetsvillkor. Men den blåbruna regeringen och dess beställare i kapitalistklassen är inte villiga att kompromissa – de vill ha en ovillkorlig kapitulation.
Regeringen med Centerpartiet, Sannfinländarna och Samlingspartiet har använt flyktingfrågan för att flytta fokus från attackerna på arbetares rättigheter och för att återta initiativet efter den 18 september. Precis som i Sverige har propagandan varit att Finland ”inte klarar mer”, samtidigt som regeringen har beslutat om att beställa nya krigsfartyg för 11 miljarder kronor.
En redan stram flyktingpolitik har stramats åt ytterligare genom 80 olika punkter. Till exempel införs tillfälliga uppehållstillstånd som ska utvärderas två gånger per år, anhöriginvandring försvåras, asyl av humanitära skäl avskaffas, flyktingar ska ges sämre sociala rättigheter än finska medborgare och ett första steg tas mot det svenska systemet med flyktingfängelser (förvar).
Bland det mest motbjudande är utrikesministeriets (under Sannfinländaren Timo Soini) kampanj för att få flyktingar att inte komma till Finland, samt beslutet om att ändra bedömningen av säkerheten i Afghanistan till att bara de södra och östra delarna ses som otrygga. Detta sker samtidigt som säkerheten i landet har försämrats avsevärt.
Polisen och gränsbevakningen har gått så långt att de har uppmanat transportbolag att i praktiken genomföra yttre gränskontroller även mot andra EU-länder, i strid mot landets egna lagar. I finska Lappland har det beslutats om att förbjuda flyktingar att cykla över gränsen från Ryssland (det är tillåtet att passera med ”fordon”) av ”trafiksäkerhetsskäl”!
I skuggan av hetsen mot flyktingar fortsätter regeringen sin planerade generaloffensiv mot löner och anställningsvillkor. Efter att i september ha tvingats backa från sina förslag har de nu återkommit med en ny version av de tvångslagar som ska tvinga fram ändringar i kollektivavtalen. Det handlar till exempel om att minska semesterlönen med 30 procent, begränsa antalet semesterveckor, införa en karensdag i sjukförsäkringen, öka årsarbetstiden och göra två helgdagar till obetald ledighet.
Förhandlingarna om ett ”samhällskontrakt”, där fackföreningarna istället för tvångslagar frivilligt ger upp sina rättigheter, har dock strandat efter att transportfacket AKT lämnat förhandlingarna när arbetsköparna i EK (motsvarande Svenskt Näringsliv) meddelade att de inte kommer att acceptera ett centralt löneavtal till hösten, utan siktar på lokala avtal på företagsnivå.
Tyvärr är ledningarna för de tre fackfederationerna med och administrerar regeringens attacker när de sitter med i de förhandlingar som ska leda fram till att lönesänkningar ska kunna avtalas fram i lokala förhandlingar. Detta system kommer förstås att användas av kapitalet för att använda konkursmässiga företag som en murbräcka för att tvinga igenom mer allmänna lönesänkningar.
Men tvärtemot att mildra den ekonomiska krisen i Finland kommer åtgärderna att förvärra den. De senaste åren har neddragningar på närmare 92 miljarder kronor genomförts – ändå är det offentliga underskottet nästa år beräknat till 73,5 miljarder kronor, bara 9 miljarder kronor lägre än det genomsnittliga underskottet de senaste sex åren.
De flesta ekonomer tror på nolltillväxt i år och i bästa fall en dryg procents tillväxt nästa år. Under år 2016 undergräver nedskärningarna konsumtionen ännu mer, samtidigt som exportindustrin inte visar några tecken på att komma ur sin svacka. Sedan år 2007 har värdet av den finska industriproduktionen fallit med hela 101 miljarder kronor. Av det står IT för 64,5 miljarder, metallindustrin för 18,5 miljarder och skogs och pappersindustrin för 15,5 miljarder.
Men även om svaghet inbjuder till aggression är det en svag regering som fortsätter sina attacker. Opinionsstödet för regeringen har fallit som en sten, från 40 procent i somras till nu bara 20 procent. Sannfinländarnas stöd, nu 8,9 procent, har mer än halverats sedan valet för mindre än åtta månader sedan.
Och även om den senaste strejken blev ett nederlag, där finska Posten lyckades upphäva ett tak på bemanningsanställda, finns kampvilja och strejktraditioner kvar. Nya strejker kan mycket väl bryta ut när regeringen lägger fram sina tvångslagar till riksdagen under våren. Att detta redan finns med i regeringens kalkyl är tydligt eftersom ett alternativt förslag om en ”fiskal devalvering” diskuteras, där tvångslagarna dumpas till förmån för sänkt arbetsgivaravgift och höjd moms. Det är ett förslag som skulle slå lika hårt mot fattiga och arbetarklassfamiljer.
Att inget ”samhällskontrakt” än så länge har blivit av öppnar för att mer stridsvilliga fack, exempelvis AKT, inte på samma sätt kan hållas tillbaka i höstens avtalsförhandlingar av de eftergiftsvilliga i fackfederationernas ledning. Även regeringens attacker på utbildning, försämringar och privatiseringar av sjukvården och rasismen och hetsen mot flyktingar kan provocera fram protester.
Det är inte utan orsak som den finske presidenten Sauli Niinistö i sitt nyårstal manade finländarna till lugn: ”Det är inte bra att möta våren i grälets tecken”. Varken presidentens ord eller rasistiska undanmanövrar riktade mot flyktingar kan dock i längden hålla tillbaka ett motstånd mot borgerlighetens ensidiga klasskrig. ■
