Boris Johnson tvingades avgå – sommarens strejkvåg fortsätter

av Claire Laker-Mansfield, Socialist Alternative (ISA England, Wales & Skottland) // Artikel i Offensiv

Efter två dagars förödmjukelse med 59 avhopp från regeringen tvingades Boris Johnson slutligen ge efter för det överväldigande trycket och avgick som partiledare. Det blev startskottet för vad som kommer att bli månader av bittert inbördeskrig i det konservativa Torypartiet.

Överallt kommer arbetare att jubla över Johnsons avgång. Hans avgång sker i samband med en stigande våg av ilska i hela samhället. Det är ingen slump att han avgår precis när denna ilska har lett till ökad facklig kamp och strejker.
Kapitalistiska kommentatorer har fokuserat på de ofta grymma detaljerna i dramat när det utspelade sig i parlamentet och regeringskontoren. Men de parlamentsledamöter som fram till nu stödde Johnson till fullo, trots hans väldokumenterade historia av lögner och slarv, har inte plötsligt kommit ihåg värdet av ”integritet”.
En sommar av missnöje, med protester och strejker som krävde ett slut på den explosionsartade ökningen av priser och stagnerande löner, var en avgörande faktor som påskyndade Johnsons undergång. Strejkvågen inleddes av facket RMT inom järnvägen och i Londons tunnelbana och kommer att fortsätta framöver inom post, utbildning, hälsovård, offentlig förvaltning, kommunikation och på andra håll.

Nu när Johnson är väck måste strejkerna trappas upp, breddas och samordnas. Det är lättare att vinna segrar när Tories är svaga, splittrade och i kaos. Dessutom har arbetarrörelsen potential att bli den kraft som kan sparka ut Tories helt och hållet och kräva ett slut på det snabba ras i arbetarklassens levnadsstandard som nu sker.
Det är arbetarklassens kamp som pekar på det verkliga alternativet till Torystyret. Det är talande att ledningen för Labourpartiet under Keir Starmer dels beskriver sig som en ”regering i väntan”, dels uppvisar en total ovilja att stödja arbetare som kämpar. Parlamentsledamöter för Labour som deltar som strejkvakter har till och med utsatts för disciplinära hot.
Att sätta Starmer som premiärminister är ingen lösning, eftersom även han är hårt knuten till det kaotiska kapitalistiska systemet. Även han kommer att försöka få vanliga människor att betala för den snabba ekonomiska krisen.

Under tiden står alla typer av ärkereaktionärer i kö för att kasta sin hatt i ringen för att bli Toryledare – klimatförnekare, rasister, kvinnohatare och så vidare. Vem som än går segrande ur striden kommer inte att vara någon vän av arbetarklassen, fattiga eller förtryckta människor.
Därför måste vi intensifiera och samordna strejker och protester, samtidigt som vi bygger ett politiskt alternativ till den kapitalistiska politiken.
För att maximera vad som kan vinnas är det viktigt att en återupplivad facklig kamp går hand i hand med utvecklingen av ett verkligt politiskt alternativ till detta ruttna system. Ett nytt vänsterparti, med rötter i arbetarklassens verkliga kamp, skulle vara ett avgörande steg mot detta.

Som en uppföljning av förra månadens protester i kommunerna och massdemonstrationer skulle fackföreningarna kunna sammankalla motståndskonferenser för att diskutera hur kampen mot levnadskostnadskrisen ska gå vidare, för att bygga upp solidaritet med strejkerna och för att inleda diskussioner om att utveckla en verklig politisk representation för arbetarklassen.
Kapitalismen är ett krissystem. Det är ett system som har fattigdom och förtryck inbyggt i sin grund. Det är ett system som förstör planeten i profitens namn. Ett verkligt politiskt alternativ är därför endast möjligt om man kämpar för en grundläggande förändring av systemet.
Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) kämpar för att ta makten från kapitalisterna och deras företrädare till de arbetande människornas händer. Vi står för offentligt ägande istället för de stora monopol som dominerar och för en demokratisk ekonomisk planering för att på ett hållbart sätt tillgodose allas behov.