Oron på världens börser fortsätter efter raset
i maj, som i Stockholm blev 8,5 procent – med utraderade pappersvärden
för 255 miljarder kronor. I måndags sände USA:s nya centralbankschef
Bob Bernanke ut nya chockvågor med ett tal om sin beslutsamhet
att prioritera kampen mot stigande inflation. Det tolkades som ett ja
till den sjuttonde raka räntehöjningen i slutet av juni – trots
Bernankes medgivande att en nedgång i den amerikanska tillväxten
inte längre är en prognos utan nu är på gång.
Det räckte för att USA-börserna omedelbart skulle rasa
till sin lägsta nivå på tre månader– vilket
bäddar för fortsatt börsoro världen runt. Dagens
ekonomiska nyckelfråga är därför om den senaste
tidens börsfall kan vara ett förebud om en allvarligare kris.
Turbulensen avslöjar bräckligheten i världsekonomin, som
mer än någonsin präglas av spekulationer. Hittills har
flertalet prognosmakare lutat åt att det mest handlar om en korrigering
av febriga investeringar i några av de mest uppspekulerade marknaderna: ”framväxande
marknader” som Ryssland och Indien, metaller, råvaror som
olja och valutahandel, med hedgefonder i täten.
Samtidigt speglar dagens spekulationskapitalism den ökade utsugningen
av arbetarklassen både i u-länder och mer utvecklade länder,
där Sverige i dag håller Europarekordet. I USA tar finansbolag
i dag in 30-40, eller över 50 procent av de totala företagsvinsterna
om storföretagens egna finansavdelningar inräknas – jämfört
med 10-15 procent på 50- och 60-talet.
Finansmarknadernas avreglering och globalisering, tillsammans med enorma
rekordvinster och förmögenheter underblåser spekulationsekonomin.
Låga räntor och pensionskapitalets inflöde på börserna är
andra bidragande faktorer.
Än så länge sker dagens börsoro mot en bakgrund av global
tillväxt – med 4,9 procent i år enligt IMF:s prognos.
I Teknikföretagens prognos tror man att den europeiska industrins
tillväxt i år fördubblas till 4,5 procent i år.
Detta har fått flertalet ekonomer att luta åt att börsoron än
så länge mest handlar om irrationell rädsla och en ”hemtagning” av
tidigare spekulationsvinster.
Ändå har det inte saknats varningar från till exempel OECD:s
chefekonom J-P Cotis om att riskerna ökat med ”de växande
globala obalanserna”, som USA:s enorma underskott i bytesbalansen
till överskottsekonomier som Kina. ”En brutal avveckling av
sådana obalanser kan skada hela världsekonomin”, varnade
Cotis nyligen i Financial Times 24 maj.
Frågan är nu hur brutal och nära förestående
denna avveckling är, och hur dramatiska konsekvenserna blir för
världsekonomin. Höjda energipriser och räntor reducerar
redan viljan och förmågan bland USA:s villaägare att
låna på kredit, samtidigt som efterfrågan sackar på bostadsmarknaden
och jobbtillväxten i maj bara var hälften mot den förväntade.
Att vi nu har Bernankes ord på att USA-ekonomin redan börjat
sacka lär också bidra till fortsatt fallande dollar ner mot
7 kronor och därunder – vilket kan få börsen
att rasa än mer.
Stagnerande USA-ekonomi och en fallande dollar betyder också ett
akut dilemma för Kina och andra länder med stora dollarreserver,
som hittills varit villiga att finansiera USA:s underskott i bytesbalansen
på 2 500 miljarder dollar 2005 (=7 procent av USA:s BNP) för
att stödja sin egen export. Att dollarfallet nu tagit fart tyder
på att asiatiska centralbanker och andra redan så diskret
som möjligt har börjat diversifiera sin valutareserv och växla
dollar mot euro – vilket samtidigt fördyrar den europeiska
exporten och ökar oron för att även Europas tillväxt
snart kan gå i baklås. Att de svenska börskurserna tagit
mer stryk än andra beror av två skäl: mer spekulation
och ännu större dollarberoende för exportföretagen än
genomsnittligt i Europa.
Kanske ser vi redan ett ”eko av 1987” då ett 20-procentigt
börsras bäddade för den utdragna recession som började
1990.
