I förra veckan föll värdet på världens aktiebörser.
Nedgången, som började i Japan, spreds med blixtens hastighet
till andra kontinenter. Börsnedgången gav ännu en påminnelse
om den globala kapitalismens kroniska instabilitet. Den omedelbara anledningen
var avslöjandet om att det japanska it-bolaget Livedoor blåst
upp sitt resultat (dolt förlusterna genom ”kreativ bokföring”)
samt att Livedoor och andra företag manipulerat information om sina
företagsuppköp. När skandalen uppdagades utbröt säljpanik
på Tokyobörsen, som tvingades stänga i förtid för
att hindra datorsystemet från att braka samman.
Bräcklighet och osäkerhet präglar inte bara den nuvarande
uppåtgående ekonomiska konjunkturen i Japan. Den globala
kapitalismen hålls för närvarande uppe av två ben:
den investeringsledda tillväxten i Kina och den privata konsumtionen
i USA. Båda dessa samverkande faktorer har skapat enorma obalanser
i världsekonomin.
Dessutom har den väldiga vinstökningen, en följd av att
konjunkturuppgången nästan helt gått världens arbetare
förbi, lagt grunden för nya börsbubblor och kapitalistiska
skandaler. Vidare har en ny global fastighetsbubbla, som bara väntar
på att brisera, blåsts upp.
Att den amerikanska kapitalismen har kunnat fortsätta att konsumera
mer än vad man producerar beror främst på centralbankerna
i Kina och Japan och deras köp av statsobligationer och dollarplaceringar.
Kinas valutareserv svällde till 819 miljarder dollar i slutet av
2005 och är snart världens största valutareserv, större än
Japans. ”Förändringstakten gör att vi får
en gigantisk omfördelning av ekonomisk makt. Kina ökar sitt
inflytande över USA genom att äga mer och mer amerikanska tillgångar.
Därmed får man ett inflytande över amerikansk ekonomisk
politik”, menade SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist i december
förra året. Den amerikanska kapitalismen har alltså även
politiska skäl till att vilja bromsa denna utveckling, men det kan
inte göras utan negativa ekonomiska följder.
Att de amerikanska underskotten stiger gentemot omvärlden sätter
en enorm press nedåt på dollarn och när det oundvikliga
fallet kommer sjunker värdet på alla tillgångar och
placeringar i dollar. Ju osäkrare dollarns framtid blir desto mindre
benägen blir andra kapitalistiska länder att placera stora
delar av sitt sparande i dollar och fortsätta finansiera USA:s underskott.
Obalanserna i världsekonomin är helt enkelt ohållbara.
En fortsatt lånefinansierad konsumtion i USA – inte sedan
1933 har de amerikanska hushållen spenderat så mycket över
sina tillgångar – kan inte pågå för evigt.
Särskilt inte mot bakgrund av stigande räntor, stagnerade reallöner
och signaler om sjunkande huspriser.
Jämsides med detta fortsätter den globala kapitalismen att
producera för mycket i förhållande till vad som kan säljas
med vinst – däremot inte för mycket i förhållande
till de behov som finns. Det resulterar i ständig överkapacitet
och överproduktionskriser. Den globala bilkrisens jobbslakt är
ett exempel på detta.
Till detta ska läggas hoten om ständigt stigande oljepriser,
en följd av att oljeproduktionen inte ökar i samma takt som
den globala efterfrågan.
Även om världskonjunkturen håller i sig ännu en tid sker
det till priset av ökade obalanser och ackumulerade risker. Kombinationen
av ekonomiska, sociala och politiska händelser inom ramen för
en allt osäkrare värld gör att nya kriser bankar på dörren,
vilket börsraset påmint om.
