Bränderna på Maui: Klimatkrisen kräver systemförändring

av Mandy Gee, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Skogsbranden på ön Maui, Hawaii är den dödligaste som har drabbat USA på 100 år. Över 100 personer har dött, nära tusen personer saknas fortfarande och 4 500 har blivit hemlösa. Många vittnar om alltför sena brandvarningar och att de aldrig nåddes av evakueringslarmen.

En mindre serie bränder bröt ut på ön Maui tisdagen den 8 augusti. Även om den direkta orsaken till bränderna ännu inte är kända är det de dödliga klimatförändringar som kapitalismen har orsakat som har gett bränsle till elden.
Inom loppet av ett par veckor förvandlade sommarens hetta den tidigare bördiga växtrika marken på Maui till en knastertorr yta. Den svåra torkan gjorde att branden lätt fick fäste för att sedan ohejdat spridas av de hårda vindar som svept över ön.
I takt med att klimatförändringarna intensifieras riskerar allt fler områden, även tropiska, att drabbas av blixttorka. Blixttorkor är så torra och heta att luften bokstavligen suger fukt ur marken och växterna, vilket gör dem mer benägna att fatta eld. I slutet av maj var ingen del av Maui ovanligt torr; en vecka senare var mer än hälften av ön ”onormalt torr”. Den 13 juni var två tredjedelar av ön antingen onormalt torr eller måttligt torr. Och under den senaste veckan har omkring 83 procent av ön antingen varit onormalt torr eller måttligt samt kraftigt uttorkad.

De klimatförändringar som orsakas av kapitalismen gör att torkan slår snabbare och är mer våldsam, vilket ökar risken för skogsbränder. Klimatförändringarna ökar också styrkan hos tornador och orkaner, som sedan kan ge upphov till de extrema vindar som spred bränderna på Maui.
Den en gång så grönskande och lummiga staden Lāhainā, den största staden på Maui som har en 300 år gammal historia och vördas av de infödda hawaiianerna, är nu till största delen förvandlad till aska.
Över tiotusen människor på Maui har blivit strömlösa, och öns sjukhus är överbelastade med patienter med brännskador och människor som lider av rökförgiftning.
Branden i Lāhainā är den dödligaste i USA på över 100 år, och invånarna jämför förödelsen med en krigszon. ”Omfattningen av Lāhainā förstörelse är chockerande. Det verkar som om en bomb har exploderat”, sa Hawaiis guvernör Josh Green till media.
När lågorna slukade staden tvingades flera personer hoppa i havet för att undkomma den apokalyptiska scenen och flöt omkring i timmar innan de räddades av USA:s kustbevakning. Tusentals invånare är nu arbetslösa, för att inte säga hemlösa. Miljardtals dollar kommer att krävas för återuppbyggnaden.

Detta är långt ifrån den första tragedin som har orsakats av systemet och som drabbat befolkningen på Hawaii. År 1898 annekterade USA ön, vilket blev startskottet för en lång kamp mellan öns invånare och USA:s imperialism.
USA siktade först in sig på Hawaii på grund av öns blomstrande sockerhandel, men i takt med att imperialistiska makter över hela världen började växa kom Hawaiiöarna alltmer att användas av den amerikanska militären som en strategisk värdefull tankstation och marininstallation i mellersta Stilla havet.
Ända sedan Hawaii ”upptäcktes” av européer på 1700-talet har den hawaiianska marken tagits i anspråk och missbrukats av icke-hawaiianer, ofta på bekostnad av hawaiianerna och deras traditioner.
Den mycket lukrativa turistindustrin är den senaste i raden av industrier som har siktet inställt på öarna. Hawaiiöarnas frodiga landskap har varit en kassako för stora hotellkedjor som på ett funktionellt sätt har gjort den infödda arbetarklassen på Hawaii beroende av denna industri.
Kapitalismen och dess stat har aldrig satt vanliga människors behov i centrum när samhället ska återuppbyggas efter att ha drabbats av katastrofer likt den på Maui. En studie visade till exempel att Louisiana Recovery Authority’s program, som skulle ansvara för återuppbyggnaden efter orkanerna Katrina och Rita 2005, ”missgynnade människor i fattiga områden, medan de i rika områden fick mer av vad de behövde”.

Kapitalismen dödar oss. Miljontals oskyldiga människors blod ligger i händerna på den härskande eliten.

En ännu värre situation kommer att uppstå för invånarna på Maui. Bränderna har förstört många av de hus och lägenheter där invånarna som arbetar inom Mauis turistnäring bodde. Ön har länge haft bostadsbrist, och prisvärda bostäder är de minst tillgängliga för de människor som får ön att gå runt.
Samtidigt som orter och andra turistattraktioner har ätit upp mycket av marken har bostadsfastigheter också missbrukats som semesterfastigheter i åratal, vilket ytterligare har strypt bostadsförsörjningen och tvingat arbetare att spendera ännu mer tid och pengar på att flytta någon annanstans bara för att ha tak över huvudet.
Nu när över tusen byggnader har förstörts kommer de arbetare som har förlorat sina hem sannolikt att inkvarteras på hotell – men hur länge?

Trots de dödliga bränderna har flygbolagen fortsatt att flyga in turister till Hawaii, och det visar att det är turistnäringen som har högsta prioritet. Det var också turistnäringen som sattes främst efter att Puerto Rico drabbades av orkanen Maria 2017. Bara tre månader efter orkanen deklarerade PRTC, Puerto Ricos officiella styrorgan för turistnäringen, att ön åter öppnats för turismen, allt medan vanliga människor fick vänta i uppemot elva månader för att få elektricitet. Och 2022 beräknades över 3 000 människor i Puerto Rico fortfarande leva i hem med presenningar som tak.
Denna tragedi är till 100 procent kapitalismens fel och de förrädiska politiker som sitter vid makten och vägrar att göra någonting alls åt den klimatkatastrof som redan är här.

Det står nu helt klart för många arbetare att den härskande klassen helt och hållet har misslyckats med att vidta meningsfulla åtgärder mot klimatförändringarna, som i första hand är ett resultat av deras vinstsökande system.
Kapitalismen dödar oss. Hundratusentals, om inte miljontals, oskyldiga människors blod ligger i händerna på den härskande eliten. Eftersom storföretagen och de kapitalistiska politikerna är oförmögna att genomföra de förändringar som är nödvändiga – eftersom de går emot kapitalismens själva grundpelare – måste vi själva kämpa för förändring.
I slutändan innebär detta att arbetarna tar industrin i egna händer, men detta kommer bara att vara möjligt om vi kan bygga en massrörelse av arbetare, med ett kämpande program med krav för att koppla kampen mot klimatkrisen till kampen mot levnadskostnadskrisen, låga löner och andra kamper som äger rum.
Ett sådant program skulle öppna möjligheten för en starkare enad handling, göra konkreta segrar möjliga och lägga grunden till att störta det kapitalistiska system som förstör planeten.