Brasilien: Andra valomgången – stoppa Bolsonaro

uttalande från LSR, ISA i Brasilien // Artikel i Offensiv

Majoriteten av brasilianarna förkastade Bolsonaro i den första omgången av presidentvalet. Bolsonaro fick 6,18 miljoner färre röster än förre presidenten Lula. Trots detta visade den reaktionära presidenten än en gång att han fortfarande är ett hot och att han kommer att fortsätta att vara det även om han förlorar valet.

Att bekämpa Bolsonaro i valurnorna och på gatorna är fortfarande den viktigaste uppgiften. Just nu nödvändiggör detta en uppmaning om att rösta på Lula, trots de många invändningar vi har mot hans politik för klassamarbete och allianser med delar av högern.
Det är viktigt att vi alla – arbetare och förtryckta, de sociala rörelserna och vänstern – går till handling nu, men med en korrekt politik och med lärdomar från de misstag som gjordes i denna första omgång.
I slutskedet av kampanjen lyckades Bolsonaro bredda sin traditionella sociala bas och få fler röster än vad många förväntade sig. Han överträffade sin stödbas, som låg runt 30 procent, för att nå de 43,2 procent som han slutligen fick i den första omgången, mot Lulas 48,4 procent.
Han uppnådde detta genom att vinna tillbaka en del av de väljare han hade förlorat sedan 2018, främst på grund av sin kriminella hantering av pandemin, den ekonomiska krisen och korruptionsfallen kring regeringen och presidentens familj.
I och med den intensifierade polariseringen mellan Bolsonaro och Lula samt den senaste tidens våldsamma offensiv mot PT (Socialdemokraterna, Lulas parti), där antikorruptionsretorik kombinerades med ideologisk terrorism mot vänstern, återvände en del av dessa skikt till Bolsonaros sida mot Lula.
Detta påverkade också en del av Ciro Gomes och Simone Tebets (de två kandidaterna från traditionella center-högerpartier som låg på cirka 5 procent i mätningarna) potentiella väljare, liksom en del av de obeslutsamma, som också valde att rösta mot Lula i den första omgången.

Bolsonaro lyckades inte övervinna det stora misstroendet bland de fattigaste, trots valfläsken i form av höjda familjebidrag och liknande. Men om vi sammanför detta med den systematiska kampanjen från de högerextrema evangeliska pastorerna och användandet av hemliga budgetmedel för att köpa politiskt stöd kan vi se att han har uppnått en viss tillväxt bland dessa skikt.
Inget av detta bör vara en överraskning eller en orsak till missmod i arbetarklassens led. Trots effekterna av statsapparaten i valet är Bolsonaro den första sittande presidenten som inte når den andra omgången på första plats. Misstroendet mot honom är konstant högt och hans tillväxtpotential är inte särskilt stor.
Det är fullt möjligt att besegra Bolsonaro i den andra omgången och vi är övertygade om att vi kommer att göra det. Det är dock viktigt att vår kampanj mot Bolsonaro drar lärdom av de misstag som har gjorts hittills och att vi inte underskattar fienden.
Det måste sägas tydligt: det var ett misstag av Lulas kampanj och av andra delar av vänstern att lägga absolut vikt vid behovet av en seger i den första omgången och inte förbereda aktivisterna för ett scenario (som inte alls var osannolikt) av en hård kamp i den andra omgången.
Genom att anta en triumfatorisk ton om möjligheterna till seger i den första omgången (något som inte har hänt sedan 1998 i ett presidentval) underskattade de bolsonarismens och särskilt ”anti-PT-ismens” vikt.
Ännu allvarligare är att man genom att säga att om valet skulle gå till en andra omgång skulle riskerna vara mycket större, inklusive för en kupp, framkallade man panik, modlöshet och desorientering när detta faktiskt inträffade.

Dessutom finns det strukturella svagheter i Lula/Alckminkandidaturen. Lulas kandidatur baseras på en bred allians, som inkluderar delar av den ”demokratiska” högern och borgarna. Detta innebär ett vagt program som inte förbinder sig till strukturella förändringar och som försöker övertyga näringslivet om att de inte har något att frukta.
Detta innebar också en kampanj som inte satsade på vänsterns och de sociala rörelsernas aktiva och medvetna kampvilja, på gräsrotsorganisation och aktiviteter på arbetsplatser, skolor och bostadsområden.
Den grundläggande ambitionen för Lulas kampanjledning var att bevisa sitt engagemang för att pacificera landet och sitt förtroende för dess institutioner.
Resultatet blev att bolsonarismen gick till offensiven på gatorna. Denna reaktionära offensiv från höger har klätts i en aggressiv och ofta våldsam ”anti-PT-ism”.
Det enda sättet att begränsa extremhögerns aggressivitet och våld är att visa på den enorma styrka som vår klass och dess organiserade rörelser har, förutsatt att de är mobiliserade och orienterade på rätt sätt.
Detta skedde inte i den första omgången. Redan innan valkampanjen inleddes prioriterades inte mobiliseringen för ”Ut med Bolsonaro” och att kampen förenades. Det var ett misstag som redan tidigare har lett till andra nederlag. Detta måste ändras nu.

Istället för att satsa på överenskommelser från toppen med högern bör alla krafter satsas på mobilisering på gräsrotsnivå.

Den första omgången visade också att satsningen på breda allianser, inklusive med delar av högern, inte hjälpte och till och med försämrade vänsterns resultat.
Resultatet av den första valomgången i São Paulo visar tydligt att alliansen med Alckmin och Márcio França (som båda har varit guvernörer i högerregeringar i delstaten) inte gav fler röster och till och med skapade förvirring inom vänstern.
Offensiven från Bolsonaros tidigare minister Tarcísio de Freitas, en guvernörskandidat i São Paulo som hamnade på första plats, hämtade sitt stöd från den traditionella högerns bas i delstaten. Idag har den nuvarande guvernören Rodrigo Garcia (PSDB, den traditionella högern), som kom på tredje plats i första valomgången, anslutit sig till det bolsonaristiska lägret med hull och hår och utan något spår av skam.
Det var inte bara PSDB:s totala konkurs som demonstrerades, utan även irrelevansen hos politiker som Geraldo Alckmin (som tidigare har varit en av PSDB:s viktigaste representanter). Det bör inte vara vänsterns uppgift att försöka återuppliva politiska lik.

I Rio de Janeiro visade det sig också att Marcelo Freixos linje (som gick ur vänsterpartiet PSOL för att driva en valkampanj som centerkandidat) att avstå från ett vänsterprogram, att alliera sig med den nyliberala högern (som César Maia och Armínio Fraga) och att förkasta en historia av kamp, bara bidrog till att göra hans nederlag ännu mer demoraliserande och hindra återuppbyggnaden av ett vänsteralternativ på en solid politisk grund.
Tendensen hos ledningen för Lulas kampanj att fördjupa sin satsning på att tona ned programmet och på överenskommelser med högerpolitiker är inte rätt väg att gå. Förutom Simone Tebet har Lula även talat om att få stöd av Eduardo Leite (guvernörskandidat för PSDB i södra Brasilien). Tidigare hade han till och med nämnt behovet av att föra en dialog med den nybolsonaristiska Rodrigo Garcia (PSDB São Paulo).
Vägen bör vara en annan. Istället för att satsa på överenskommelser från toppen med högern bör alla krafter satsas på mobilisering på gräsrotsnivå.

För att återfå stöd bland de delar av arbetarklassen och medelklassen som har blivit lurade av Bolsonaro måste man säga klart och tydligt att det är de superrika, miljardärerna, som måste betala så att hälsovård och utbildning kan återställas och arbetstillfällen med arbetsvillkor och anständiga löner kan skapas. Alla kontrareformer som Bolsonaro och Temer har infört som tar bort rättigheter måste rivas upp.
Försvaret av en radikal social agenda för att försvara arbetarna och de fattigaste är ett sätt att vinna stöd från breda skikt som idag är motsträviga mot Lula och PT, inklusive de evangeliska kyrkornas bas, trots all den ideologiska terrorism som bedrivs.
Mobiliseringen i den andra valomgången kommer att vara ännu mer nödvändig för att förhindra att Bolsonaro gör en kuppliknande aktion. Bolsonaristernas aggression mot valresultatet i händelse av ett nederlag är ofrånkomlig. Frågan är om vi kommer att lyckas garantera att det på gatorna finns ett styrkeförhållande som effektivt kan minimera effekterna av troliga kuppförsök.
Med en mobiliserad arbetarklass är det möjligt att inleda en ny era av kamp från fack, ungdomar och sociala rörelser och erövra rättigheter som idag inte ens finns med i Lula/Alckminalliansens program. Denna mobilisering kommer att vara avgörande för att den bolsonaristiska extremhögern inte ska kunna återhämta sig efter valet.
Det stora antalet bolsonaristiska senatorer och deputerade som valdes den 2 oktober kommer att vara ett hinder som bara kan övervinnas genom mobilisering och organisering av arbetarklassen och de förtryckta. Det är gatans styrka mot institutionernas konservatism.

PSOL (som LSR, ISA i Brasilien, är en del av) gjorde ett viktigt framsteg genom att utöka sin parlamentsgrupp från åtta till tolv federala deputerade. Detta skedde i huvudsak i landets södra och sydöstra regioner, men vi lyckades inte få några ledamöter valda i den avgörande nordöstra regionen. Avsaknaden av en egen oberoende profil, med ett konsekvent vänsterprogram, tog bort partiets ledande roll i denna avgörande situation. Det är nödvändigt att vända denna situation.
PSOL och andra organisationer inom den socialistiska vänstern och de militanta sociala rörelserna måste ta på sig uppgiften att främja mobiliseringen av gräsrötterna och att förena ansträngningarna i kampen mot Bolsonaro kring ett socialistiskt program.
Detta måste göras även om ledningen för Lulas kampanj inte är villig att göra det. Det är nödvändigt att med stort ansvar och beslutsamhet mobilisera på gatorna kring ett vänsterprogram som pekar i riktning mot en radikal förändring.
LSR är en del av kampen för att stärka denna mobilisering för bolsonarismens nederlag, för Lulas seger, trots våra meningsskiljaktigheter, och framför allt för att samla krafter för att bygga upp ett socialistiskt alternativ i Brasilien.