foto: Marcelo Camargo/Agência Brasil
Bolsonaro är en ny Trump/Duterte-typ som kommer attackera såväl klimatet som arbetarklassen och minoriteters rättigheter.
Brasilien går en osäker framtid till mötes när Jair Bolsonaro tillträder som Brasiliens 38:e president den 1 januari. I spetsen för en reaktionär högerregering kommer han att försöka lotsa attacker mot den arbetande befolkningen genom en kongress där högern dominerar, men är splittrad och genomrutten av korruption.
Utanför kongressen kommer han att möta motstånd från en arbetarklass som saknar en stark ledning, men som ännu inte har gått igenom ett avgörande nederlag.
Bolsonaros variant av högerpopulism har lite drag av ”populism” i den mening att han egentligen inte har utlovat några förbättringar för befolkningen. I hans politik betonas det man är ”emot”; mot vänstern, mot korruption, mot arbetsrätt, mot miljöregler, mot ”vänsterindoktrinering” i skolorna, mot statligt ägda företag, och så vidare.
Bolsonaros arbete med att tillsätta sin regering har också varit något kaotiskt, med förslag som läggs fram och dras tillbaka. Först utlovade han till exempel en halvering av antalet ministerposter, till 15. Men många av förslagen stötte på patrull, som förslaget att miljön skulle hamna under jordbruksministeriet! Efter ett antal eftergifter landade antalet på 22. Arbetsmarknaden blev dock utan eget ministerium för första gången sedan 1930. Det går dock i linje med Bolsonaros plan på att i än högre grad avreglera arbetsrätten.
”Det är hemskt att vara arbetsgivare i Brasilien”, säger han i ett land med 12 miljoner arbetslösa.
Ett av hans vallöften var att instifta en ny gul-grön ”arbetsbok” (en liten bok där man registrerar de formella anställningar man har inom den privata sektorn, som följer en genom arbetslivet), mot den gamla blåa. Den som ”väljer” den nya arbetsboken istället för den gamla går med på att inte ställa krav på de rättigheter som finns reglerade inom arbetsrätten (utom de som är fastslagna i konstitutionen).
Bolsonaro var en av de få som röstade emot när anställda inom hushåll fick lagstadgade rättigheter, som reglerad arbetstid.
Bolsonaros regering är ett försök att lappa ihop flera olika intressen. Ekonomin lyder under Paulo Guedes, som leder ett ”superministerium” – en sammanslagning av flera olika ministerposter. Paulo Guedes är mycket nyliberal och vill privatisera allt.
Justitieministern, också med stor makt, blir Sergio Moro, domaren bakom det stora antikorruptionsmålet kallat ”Operation Biltvätt”, som inkluderar fängslandet av förre presidenten Lula. En annan viktig maktsfär är militären. Förutom Bolsonaro själv och hans vice är ytterligare fem ministrar militärer.
Bolsonaro och hans regering företräder samma reaktionära politik som en stor del av den nya populistiska höger som har vuxit fram i många länder i spåren på den förtroendekris som drabbat det gamla politiska etablissemanget gör.
Den blivande utrikesministern Ernesto Araújo säger exempelvis om sig själv på sin blogg: ”Jag vill hjälpa Brasilien och världen att befria sig från den globalistiska ideologin. Globalismen är den ekonomiska globaliseringen som har kommit att styras av den kulturella marxismen. Det är ett anti-humant och anti-kristet system”.
Den ”kulturella marxismen” är i deras föreställningsvärld vänsterns strategi att undergräva den kristliga civilisationen genom att infiltrera media, utbildningen och institutioner. Den är så framgångsrik att den styr Demokraterna i USA samt FN, WTO med flera!
Ernesto Araújo, precis som Bolsonaro, Trump och andra, menar att den globala uppvärmningen är ett påhitt av den kulturella marxismen. Bolsonaro har också sagt att Brasilien inte längre ska stå värd för nästa klimatmöte, han överväger att dra landet ur Parisavtalet, vill avreglera miljön och öppna för mer exploatering av Amazonas.
Inom utrikespolitiken vill Bolsonaro ha starkare band med Trump och USA, på bekostnad av Kina.
Teorin om den ”kulturella marxismen” gör också att han starkt betonar ”kampen” mot ”vänsterindoktrinering” inom skolorna. Det finns lagförslag, under namnet ”Skola utan parti”, som har som målgrupp de lärare som inte är ”neutrala”.
Det har skapat en McCarthy-stämning inom många skolor, även innan lagförslaget gått igenom. På en lärardemonstration träffade jag nyligen en lärarinna som berättade att hon blev anmäld till den lokala skolstyrelsen av några föräldrar för att hon hade haft på sig en tröja i skolan där det stod ”Kämpa som en tjej” (populär just nu på grund av de unga kvinnornas roll i kampen), eftersom Manuela D’Avila, som var vicepresidentkandidat till Haddad från socialdemokratiska PT (Arbetarpartiet som förlorade mot Bolsonaro i valet), haft samma tröja! Hon fick skriva under på ett papper att hon inte skulle använda tröjan igen.
Samma ”kamp mot den kulturella marxismen” används som förevändning för att slå till mot de som kämpar för kvinnors och hbtq+-personers rättigheter.
Den nya ministern för ”kvinnan, familjen och mänskliga rättigheter”, Damares Alves, är pastor i en evangelisk frikyrka som menar att det behövs en ”kulturell kontrarevolution” för att ”flickor ska behandlas som prinsessor och pojkar som prinsar”.
Bolsonaros regering ser ut att börja i samma stil som Trump – kaotiskt och oberäkneligt – men med konsekvent reaktionära förslag. Han kommer att försöka testa gränserna, men inte nödvändigtvis rucka på den nuvarande regimen. Skillnaderna är dock viktiga.
Brasilien är ett långt våldsammare land. De senaste dagarna har tre ledare för de jordlösas rörelse dödats. För nio månader sedan mördades Marielle Franco, vänsterpartiet PSOL:s fullmäktigeledamot i Rio de Janeiro, och i dagarna avslöjades planer på att mörda Marcelo Freixo, en av PSOL:s populäraste representanter som nyligen valts till ledamot i den federala kongressens underhus.
Statsapparatens förtryck kommer också att stärkas. Bolsonaro sa under valrörelsen att han ville få ett slut på ”aktivism”, att ”facken är en skam som borde ta slut”, och att de som ockuperar jord är ”terrorister”.
Brasiliens ekonomi är också långt svagare än USA:s, med en svag återhämtning efter den djupa krisen. De demokratiska institutionerna är också långt yngre, svagare och mer korrupta. Det är inte uteslutet att Bolsonaro, om centrala delar av hans politik fastnar i den korrupta kongressens kvarnar och om han möts av starkt motstånd på gatorna, försöker gå mot en mer auktoritär, bonapartistisk riktning.
Motståndet måste byggas redan nu och på flera plan. Inför attacker på demokratiska rättigheter kan även delar av borgerligheten delta i motståndet.
Men mer omedelbart och centralt är att bygga en stark enhetsfront från arbetarrörelsen, mot exempelvis attackerna på pensionerna, som stöds av borgerligheten i stort. Lika viktigt är bygget av en stark socialistisk vänster som kan dra lärdomar av PT:s skeppsbrutna klassamarbetspolitik (att regera i allians med ”progressiva” delar av den härskande klassen).
Denna politik slutade med att PT drogs ned i korruptionsträsket, att arbetarrörelsen avväpnades och att, när krisen var ett faktum, PT dumpades av sina allierade och dess president, Dilma, störtades i en parlamentarisk kupp.
