Brexit går mot ett politiskt sammanbrott

av Jonas Brännberg

10 dagar innan tidsfristen går ut för Storbritanniens EU-utträde är krisen total i brittiska regeringen och parlamentet. Premiärminister Theresa Mays Brexit-avtal har röstats ned av parlamentet tre gånger och den 1 april röstades alla alternativ till hennes avtal ned av brittiska parlamentet (inget aprilskämt). Vid tiden för presstopp för Offensiv sitter regeringen i krismöte för att rädda sitt eget skinn. I grunden handlar krisen om den kapitalistiska krisen och dess effekt i form av det politiska etablissemangets sönderfall.

Britternas röst för ett utträde ur EU 2016 var i grund och botten en revolt mot den styrande eliten och en protest mot årtionden av nedskärningar, som blev än värre efter kapitalismens kris 2008-2009. Idag vaknar 10 000 barn i Storbritannien på ett härbärge eftersom deras familj inte har något eget boende. 91 procent av skolorna drabbas av nedskärningar och skolpersonal får köpa mat när barn kommer hungriga till skolan.
Sedan folkomröstningen har den konservativa regeringen stapplat fram, allt svagare och mer splittrad. May hoppades 2017 att ett snabbt utlyst val skulle stärka hennes position, men när Labour-ledaren Jeremy Corbyn gick till val på ett radikalt program och hård kritik av ”den kartell som riggat systemet för att gynnna de mäktiga, rika och företag” svängde opinionen och May försvagades ytterligare.
Normalt sett skulle regeringen ha fallit för länge sedan efter att parlamentet röstat emot den tre gånger i rad i den viktigaste politiska frågan. Men den härskande elitens inställning kan summeras i ABC: Anything But Corbyn (Allt utom Corbyn). Därför förenas det splittrade Torypartiet och högersocialdemokrater i sin rädsla för ett nyval.

Problemet för May är att hennes parti rasar samman och är totalt splittrat. Varje vecka lämnar nya ministrar regeringen och parlamentsledamöter Torypartiet. Å ena sidan finns en Pro-Brexit-falang, som tror att den brittiska kapitalistklassen klarar sig bättre utan EU, och som är beredda på att lämna EU utan utträdesavtal om det blir nödvändigt. 
Å andra sidan finns de som vill stanna i EU, eller åtminstone få del av ”fördelarna” för brittiska kapitalister i form av EU:s handelsavtal (via en så kallad tullunion) och/eller tillgång till att sälja sina varor fritt på EU:s ”inre marknad” (kallad ”mjuk” Brexit). Denna del av Torypartiet har mycket gemensamt med högern inom Labour, som gör allt för att undergräva Corbyn och vill stanna i EU eller nå en mjukare Brexit.
Det som ytterligare försvårar ett brittiskt utträde ur EU är effekterna på Nordirland, eftersom EU kräver att en övervakad gräns mot ett icke-EU-land måste upprättas nånstans: antingen på Irland mellan Nordirland och republiken Irland (norr-södergräns), eller mellan Nordirland och resten av Storbritannien (öst-västgräns). Båda alternativen skulle öka den sekteristiska spänningen mellan katoliker och protestanter på Nordirland eftersom en öst-västgräns skulle göra att protestanter kände sig mer isolerade och utsatta och en norr-söder-gräns skulle skapa samma känslor hos katoliker. 
För socialister blir det uppenbart att EU:s kapitalistiska logik med krav på nya gränsposteringar måste bekämpas för att inte skapa mer splittring mellan katolska och protestantiska arbetare. 

Det är uppenbart att de ”val” som nu har presenterats och röstats ned av det brittiska parlamentet är val mellan pest och kolera för arbetare. Som Mick Barry från RS systerparti Socialist Party på Irland förklarade i det irländska parlamentet går nyliberalismen som en röd tråd genom hela Mays utträdesdokument. Han förklarade också hur Mays avtal skulle kunna användas för att stoppa till exempel förstatliganden av en Corbyn-regering:
– Ingen av dessa åtgärder kommer att tillåtas enligt avtalet. Om det här blir Brexit-avtalet kommer det vara en Tory-brexit. Det är för marknaden, för privatiseringar och för de rika. Det är mot nationaliseringar, offentlig sektor och intressena hos arbetarklassen, sa Mick Barry.

EU är storföretagens och de rikas projekt för att ytterligare stärka kapitalisternas position gentemot arbetare i Europa, mot flyktingar och mot deras kapitalistiska rivaler i världen. För att få ett utträde ur EU som gynnar arbetare och offentlig sektor måste Mays regering bort och en regering som förhandlar i arbetarklassens intressen sättas i dess ställe. 
Om fackföreningsrörelsen skulle mobiliserat i massprotester och strejker mot May-regeringens nedskärningspolitik skulle regeringen med all sannolikhet fallit för länge sedan. 
Vad som händer nu är ytterst osäkert. Om Storbritannien ”kraschar ut” ur EU utan något avtal är konsekvenserna svåra att överblicka. På grund av kapitalismens allmänna instabilitet kan en Brexit vara droppen som får bägaren att rinna över i en ny lågkonjunktur. Oavsett konsekvenser kommer den nuvarande regeringen att göra allt för att de fattigaste ska få betala. Politiskt skulle en avtalslös Brexit ytterligare undergräva etablissemanget och visa på dess svaghet och oförmåga att lösa samhällets problem. 
Mer troligt är kanske en förlängning av tidsfristen. Det skulle dock med all sannolikhet innebära slutet för Mays regering, då pro-Brexit-falangen skulle sluta ge May stöd. Allt pekar på att Mays tid som premiärminister är över, även om hon gör allt för att baxa igenom sitt utträdesavtal först. Redan slåss Tory-partiet inbördes om vem ska efterträda henne. Hennes bästa chans att få igenom avtalet är att hota med nyval, vilket inga andra än Corbyns vänsterfalang inom Labour vill ha.

Ett nyval och en Corbyn-regering skulle kunna ge en chans till en Brexit i arbetarklassens intressen, men det skulle kräva att Corbyn gick till val på en socialistisk politik som bröt totalt med högern i partiet. Istället skulle en sådan vänsterregering behöva söka stöd och samarbete med fackföreningar och sociala rörelser, både i Storbritannien och övriga EU, för att ta strid mot kapitalisternas EU och för ett socialistiskt Storbritannien på väg mot ett demokratiskt socialistiskt Europa.