”Klasskrig i maj 1926 – Nio dagar som skakade Storbritannien”, kunde man läsa i den brittiska tidningen Independent den 3 maj i år. Anledningen var att det var på dagen 80 år sedan TUC (det brittiska LO) inledde den generalstrejk som gav arbetarna en försmak av makt. Generalstrejken 1926 var den enskilt viktigaste händelsen i den brittiska arbetarklassens historia. Kapitalistklassen var skakad och kungen fruktade att ”allt kanske var slut”.
Förutsättningarna fanns för en revolutionär offensiv,
men strejken slutade i ett nederlag. Varför? Svaret på den
frågan och många andra ges i den utmärkta boken 1926
General strike – workers taste power, av Peter Taaffe, Socialist
Partys generalsekreterare och med i CWI:s ledning. (Socialist Party är
Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England och Wales).
Av TUC:s 5,5 miljoner medlemmar deltog upp mot fyra miljoner, inkluderat
en miljon gruvarbetare som var lockoutade, under de nio dagar (3-12 maj)
som generalstrejken lamslog landet. Alla arbetare togs inte ut samtidigt,
utan gradvist under strejkens gång. När strejken stod på sin
höjdpunkt och fler än någonsin deltog gav TUC-ledningen
upp. TUC fattade sitt beslut bakom ryggen på de strejkande och övriga
fackmedlemmar. Men utgången var inte given, vilket utförligt
belyses i Peter Taaffes bok.
Imperiets tillbakagång
Bakgrunden till de händelser som resulterar i vad Independent kallade ”klasskrig
i maj” var den brittiska kapitalismens nedgång. Det brittiska
imperiet hade i början av 1900-talet förlorat sin dominerande
ställning på världsmarknaden, även om man fortfarande
hade kolonier som man ständigt försökte pressa mer ur.
Efter första världskrigets slut 1918 stod den amerikanska kapitalismen
som den starkaste imperialistiska makten och fortsatt kapitalistisk expansion
i USA skulle än mer försvaga det brittiska väldet.
Men det brittiska imperiet var inte bara ekonomiskt försvagat. Den
revolutionära våg som svepte över Europa efter att de
ryska arbetarna tagit makten i oktober 1917 nådde även Storbritannien.
1919 strejkade arbetare i Storbritannien för kortare arbetstid och
gruvarbetarna krävde 30-procentiga lönelyft, förstatligande
av gruvorna och arbetarkontroll. Den brittiska imperialismens försök
att tillsammans med andra makter krossa den första arbetarstaten
i Ryssland mötte stort motstånd. 1920 förklarade både
TUC och labourpartiet (socialdemokraterna), ”hur fantastiskt det än
kan låta idag”, som Peter Taaffe anmärker, att ”man
kommer att använda hela den organiserade arbetarklassens styrka
för att stoppa kriget mot den ryska revolutionen”.
Men i takt med att den ekonomiska nedgången fördjupades (1920-21)
och den revolutionära vågen efter ryska revolutionen ebbade
ut följde nya brutala attacker mot arbetarna och deras organisationer.
Arbetsgivaroffensiv
1921 slog arbetsgivarna till med lockout mot gruvarbetarna, som svarade
med att vädja om sympatiaktioner från de andra två fackförbunden
i den fackliga trepartsalliansen som järnvägs-, gruv- och transportfacket
bildat 1915. Men de andra fackförbunden vägrade att ta ut sina
medlemmar i strejk och mot sin vilja påtvingades gruvfacket en
dålig uppgörelse, mycket till följd av att transportfackets
ledning sade nej. Transport leddes av J H Thomas, som kallades ”Jimmy” av
sina kapitalistiska vänner. J H Thomas var på den yttersta
högerkanten inom fackföreningsrörelsen och 1926 var han
en av nederlagets organisatörer.
Efter sveket mot gruvarbetarna 1921 behövde kapitalisterna inte
längre hysa några tvivel om att högern inom fackföreningsrörelsen
och labourpartiet skulle vara beredda till förräderi och att
den mjuka, officiella vänstern (vänstersocialdemokrater av
olika kulörer) inte skulle bjuda annat än ett svagt motstånd
mot högern. Det var med den vetskapen som regeringen och kapitalisterna
började planera för den strid de såg som oundviklig: ”Det
stod klart att regeringen började förbereda sig för krig
mot arbetarna”.
En ”svart fredag”
Den dag, 15 april 1921, då järnvägs- och transportfacken
annonserade att man inte ämnade stödja gruvarbetarna, har gått
till historien som ”den svarta fredagen”. Den följdes
av lönesänkningar och en rad defensiva strider.
Samtidigt växte klassklyftorna och ilskan hos arbetarna. Inte minst
bland gruvarbetarna. Gruvorna var nedkörda, otillräckligt mekaniserade
och ägdes av parasiter. ”Åren 1922 till och med 1924
omkom 3 603 gruvarbetare och 597 198 skadades. 1923 dödades i genomsnitt
fem gruvarbetare per arbetsdag och 32 per timme skadades. Även de
gruvarbetare som undkom död och invalidisering var dömda att
bli utslitna vid fyrtio års ålder” (historikern Piers
Brendon i boken Den mörka dalen).
Gruvarbetarna var den brittiska arbetarklassens kärna. Det fanns
upp mot en miljon gruvarbetare vid denna tid – tio procent av arbetskraften.
Om kapitalisterna och regeringen knäckte gruvarbetarna skulle vägen
ligga öppen för drakoniska attacker mot alla arbetare, därför
var solidaritet med gruvarbetarna ett måste. Och det visste arbetarna.
Viljan att slå tillbaka var orsaken till att gruvarbetarna hade
fått en ny stridbar fackförbundsordförande vid namn A
J Cook 1924. När TUC-ledningen fick reda på att Cook hade
valts, lär den blivande TUC-ordföranden Walter Citrine, då vice
ordförande, ha blivit så skrämd att han rusade runt på TUC-högkvarteret
skrikande ”ser ni vem som blivit vald som ny ledare för gruvfacket;
en galen och våldsam kommunist. Nu blir det problem”.
Cook var en heroisk och rakryggad arbetarkämpe, som varit med i
kommunistpartiet (CPGB) och som skarpt kritiserat den uppgörelse
som följde efter ”den svarta fredagen”. Han hade dock
en övertro på att en storstrejk ensamt och i sig själv
kunde störta kapitalismen.
Med A J Cook som ledare för gruvfacket hade den riksomfattande oppositionsrörelsen
National Minority Movement (NMM) vunnit en klar framgång. NMM var
vänsterrörelsen inom facket och hade som mest stöd av
uppemot 1,5 miljon organiserade arbetare, en fjärdedel av alla fackmedlemmar.
”Höj stridsberedskapen”
NMM strävade efter att förena vänstern och de revolutionära
krafterna inom facket, inte för att bygga ett nytt fack, utan för
att ”samla den revolutionära minoritet som finns i olika fack
till en [framtida] revolutionär majoritet”. NMM hade anhängare
i alla fackförbund, men var starkast inom gruvfacket. Harry Pullit,
medlem i kommunistpartiet, var NMM:s ordförande.
Redan 1925 hade A J Cook uppmanat NMM:s medlemmar att vara beredda eftersom ”vår
gemensamma fiende knackar på dörren. Parollen måste
vara… Höj stridberedskapen”. Tyvärr följdes
denna maning inte av en allmän mobilisering, försök till
en fastare organisering på basplanet och en beredskap att själv
driva kampen om ledningen svek.
NMM och kommunistpartiet satte alltför stor lit till de representanter
för den mjuka vänstern som satt i ledningen för TUC. Stöd
till vänstern inom TUC-ledningen när den var beredd att kämpa
och utmana högern var en sak, men att bara nöja sig med
mild kritik av densamma med hänvisning till ”behovet av enighet” bidrog
bara till förvirring och politisk avväpning.
Kommunistpartiets roll
Den mjuka officiella vänstern som förutom att de saknade socialistiskt
program och ett perspektiv även saknade tilltro till arbetarklassen
skulle oundvikligen svika kampen. Men varken NMM eller kommunistpartiet
bidrog till att avslöja svagheten hos denna vänster, mycket
till följd av de felaktiga råd man fick från Komintern
(kommunistinternationalen) som då leddes av Stalin, Bucharin och
Zinovjev – den sistnämnde bröt dock med Stalin 1925-26
och anslöt sig till Trotskijs vänsteropposition innan han på nytt
kapitulerade.
Det brittiska kommunistpartiet, var inget massparti (5 000 medlemmar
i mars 1925) men ett parti med förankring i fackföreningarna
och som kunde agera med stöd av oktoberrevolutionens auktoritet
och exempel. Stalinismen hade ännu inte segrat i Ryssland (Sovjetunionen),
utan Trotskijs och vänsteroppositionens strid mot den framväxande
byråkratin hade bara börjat.
Komintern hade anslagit en högerkurs 1924 i hopp om att hitta nya
allierade, inte bland världens arbetare, utan i form av borgerliga
nationalister som Kuomintang (Guomindang, KMT) i Kina under Chiang Kai-sheks
ledning och den anglo-ryska kommittén som Komintern formade med
TUC-ledningen i Storbritannien i slutet av 1924. Denna högerkurs
fick katastrofala konsekvenser; i Kina krossades revolutionen 1925-27
i blod och i Storbritannien förlamades de revolutionära arbetarnas
kamp för en ny facklig ledning.
Det var i Storbritannien som arbetarna först började organisera
sig i fackföreningar. Den fackliga rörelsen hade djupa rötter.
Men allt har två sidor. Inom de brittiska fackföreningarna
hade det också utvecklats en konservativ byråkrati, som tillsammans
med högern inom labourpartiet var ett hinder i kampen, som bara
kunde överkommas genom en systematisk politisk offensiv för
att driva ut dessa kapitalismens tjänare från arbetarrörelsen.
En sådan politisk offensiv skulle även sätta strålkastarljuset
på den mjuka vänstern som gärna talade allmänt om
socialism och kamp men aldrig lät sina ord följas av organiserad
strid mot högern.
”Röd fredag 1925”
Ställd inför ett kampvilligt gruvarbetarfack och hot om en
ny gruvarbetarstrejk 1925 såg kapitalisterna och den sittande högerregeringen
inget annat alternativ än att erbjuda gruvnäringen statsstöd
under de kommande nio månaderna. Men efter 30 april 1926 skulle
det vara slut på de statliga subventionerna, vilket betydde att
då skulle lönerna sänkas rejält och gruvor läggas
ned. Denna eftergift påminde om den som Margaret Thatchers reaktionära
regering gjorde 1981 för att tre år senare förklara krig
mot gruvarbetarna som ensamma tvingades utkämpa en heroisk kamp
1984-85, vilken slutade i ett nederlag.
Den dag (30 juli 1925) gruvarbetarna fick besked om att regeringen backat
döptes till ”den röda fredagen”. Men detta var
bara en delseger. Regeringen erkände senare att anledningen var ”att
vi då inte var redo”, utan ville vinna tid.
Tyvärr agerade inte TUC-ledningen med samma målmedvetenhet.
Trots varningar från medlemmar inom NMM och kommunistpartiet höll
dessa organisationer fast vid sin hållning om att TUC nu leddes
av ”goda vänsterkrafter” (Willie Gallacher 1925, Gallacher
var en facklig kämpe från Glasgow tillika en av kommunistpartiets
grundare).
”Goda vänsterkrafter”
Men som en av kommunistpartiets egna medlemmar påpekade i maj 1925
på partiets kongress: ”Hur kommer arbetarna uppfatta kommunistpartiet
efter att de ledare vi nu prisar har svikit”. Det var precis den
poängen som Trotskij och vänsteroppositionen hade gjort tidigare;
om inte det brittiska kommunistpartiet och Komintern bryter med sin hovsamma
inställning till den mjuka officiella vänstern riskerar man
att bli medansvarig för deras vacklan och oundvikliga svek.
Eller som Trotskij och vänsteroppositionen skrev 1926: ”En
grundläggande princip i denna taktik [enhetstaktiken] är: ’Med
massorna — alltid; med de vacklande ledarna — ibland’,
men bara så länge de står i ledningen för massorna…
Fackföreningarna är de viktigaste massorganisationerna i Storbritannien.
Men kampen om inflytandet över massorna och dessa fackföreningar
får aldrig leda till att man knäböjer inför fackledarnas
konservatism” (Leo Trotskij i On Britain).
Under de första månaderna av 1926 stod det helt klart att
regeringen inte tänkte ge vika. Det skulle inte bli några
nya subventioner och gruvfacket måste acceptera lönesänkningar,
vilket också var vad den nya kolkommissionen (Samuelkommissionen)
föreslagit. Gruvägarna annonserade om lockout för att
tvinga arbetarna till underkastelse.
Detta stod i bjärt kontrast till gruvfackets paroll: ”Inte
en penny mindre i lön – inte en sekund längre arbetsdag”.
Dessutom krävde arbetarna att gruvorna skulle förstatligas.
Ingen väg tillbaka
In i det sista försökte TUC-ledningen att hitta en kompromiss
som med nödvändighet innebar att gruvfacket måste acceptera
lönesänkningar. Men med förevändningen att grafikerna
vid den extremt reaktionära tidningen Daily Mail den 2 maj vägrat
trycka en ledare som hävdade att generalstrejken riktades mot ”den
stora oskyldiga massan” avbröt regeringen alla förhandlingar
med facket. (Daily Mail var en tidning som sedan kom att hylla fascismen).
Den 3 maj har TUC-ledarna inget annat val än att utlysa en generalstrejk,
dels eftersom regeringen inte längre ville tala med dem, men framför
allt på grund av pressen underifrån. Från första
stund var strejken bergfast. Fabrikerna, gruvorna och transporterna stod
stilla och det kom knappast ut några tidningar.
Kapitalisterna, som byggt upp en speciell strejkbrytarorganisation, mobiliserat
polis och militär och vidtagit andra åtgärder för
att som det hette ”trygga folkförsörjningen” utmanades
av miljoner arbetare i en strejk som tidningen Guardian beskrev som ”den
mest förödande inre konflikt som denna generation upplevt”.
Regeringen kunde dock inte använda strejkbrytarna i den omfattning
man hade hoppats och på åtminstone vissa håll fraterniserade
de mobiliserade specialpoliserna med de strejkande, vilket Peter Taaffe
ger många exempel på i sin bok.
Generalstrejken 1926 reste frågan vem ska ha makten i samhället? – men
kunde inte ensamt ge svaret. För att ta makten måste arbetarklassen
vara medveten om sin styrka och beväpnad med program, taktik och
strategi som gör det möjligt att avskaffa kapitalismen. Det
revolutionära partiets uppgift är att kämpa för att
vinna masstöd för ett sådant program och perspektiv och
under den revolutionära processen göra arbetarklassen medveten
om sin styrka och möjligheter. Men ett sådant parti fanns
inte 1926, genom sin egen undfallenhet hade kommunistpartiet kastat bort
möjligheten av att växa till en masskraft.
Vem ska ha makten?
Det fanns inslag av en för-revolutionär kris 1926 och av vad
socialister kallar en dubbelmaktsituation. Mot den rådande ordningen
stod arbetarna och deras organisationer – fackföreningar såväl
som strejk- och aktionskommittéer. De sistnämnda utvecklades
ofta ur de fackliga samorganisationerna som fanns lokalt (trades council).
Det var dessa organ som exempelvis bestämde vilka transporter som
kunde genomföras under strejken. ”Med godkännande av
TUC”, var det märke som facket stämplade på tillåtna
lastbilar.
Regeringen koncentrerade också sin propaganda kring frågan:
vem ska styra samhället? Gång på gång hävdade
regeringen att fackföreningarna ”vill störta en laglig
regering” och menade att strejken stred mot landets konstitution.
TUC-ledningens svar till regeringen präglades emellertid av yttersta återhållsamhet.
För att om möjligt blidka regeringen hävdade TUC-ledningen
att strejken inte ”var politisk”! När striden knappast
kunde bli mer politisk – mot arbetarna stod inte bara arbetsgivarna,
utan också regeringen och en stat som använde militär
och specialpolis mot arbetarna och lät arrestera 10 000 under strejken.
Regeringen skrek i högan sky om att pressfriheten var åsidosatt
eftersom många tidningar inte kom ut. Samtidigt använde man
BBC (brittiska radion) som sin egen megafon. Dessutom var dåvarande
finansminister Winston Churchill redaktör för anti-strejktidningen
British Gazette, som blandade hårresande lögner om strejken
och de strejkade med krav på fackets villkorslösa kapitulation.
Samme Churchill sade offentligt att ”lite blodutgjutelse skulle
inte skada” och senare att ”vi var i krig” 1926.
I hemlighet
Det var först efter att British Gazette kommit ut som TUC började
ge ut en egen tidning under strejken. Men den hade få färska
nyheter och gav ingen vägledning. Den var därutöver fylld
av uppmaningar av typen ”le och var glad”, ”strejken är
inte politisk – den gäller enbart lönerna” och ”hys
tillit till ledningen”.
Men ”ingen politik” är också en politik och den
ledde till att TUC-ledningen efter några dagar i hemlighet började
knacka på regeringens dörr. Gruvfacket var inte informerade
om de hemliga förhandlingar som inletts. Gruvfacket hade ingen representant
i TUC-ledningen, vilket var horribelt med tanke på vad som stod
på spel. När strejken avbröts den 12 maj, var det många
arbetare som inte trodde det var sant. Ingen från den officiella
vänstern opponerade sig mot beslutet, bara A J Cook var emot.
Ett svek utan motstycke
TUC motiverade sitt beslut med att man fått garantier om att gruvarbetarna
skulle erbjudas en ”rättvis uppgörelse”, men sveket
var större än den svarta fredagens och nederlagets konsekvenser
oerhörda. Snart var gruvarbetarnas löner nere i en nivå som
bara var en bråkdel av snittlönen 1914. Tiotusentals arbetare
fick aldrig jobbet tillbaka och fackföreningarnas medlemstal rasade,
bara under 1927 tappade TUC en halv miljon medlemmar. NMM reste sig aldrig
igen, utan kollapsade.
”Beslutet den 12 maj var det största brottet någonsin mot den
brittiska arbetarklassen”. Det skulle ta år innan arbetarna
på nytt reste sig igen. Men den som inte lär av historien är
dömd att återupprepa gamla misstag och som en del i förberedelser
för nya stora klasstrider är Peter Taaffes bok 1926 General
strike – workers taste power ett måste. Det är bara
att hoppas att den också kan ges ut på svenska och andra
språk.
Per Olsson
Peter Taaffes bok om den brittiska generalstrejken 1926 kan beställas
från Rättviseböcker. Boken kostar 100 kronor.
Beställning sker enklast till rattvisebocker@socialisterna.org.
Du kan betala via hemsidan eller på plusgirokonto 87 96 49-2, märk
talongen ”1926 general strike”.
