foto: Socialisme Be / Flickr CC
Omkring 100 000 deltog i en massiv klimatmarsch i Bryssel. Många håller med om våra huvudkrav: systemförändring – inte klimatförändring.
Allt fler oroas och är nervösa angående planetens framtid. Den senaste IPCC-rapporten gav oss blott 12 år att undvika en oåterkallelig ekologisk katastrof. Men trots varningar verkar inte det politiska etablissemanget inse allvaret. Vanliga arbetare och ungdomar förstår dock behovet av brådskande kamp.
Den historiska klimatmarschen i Bryssel den 2 december bekräftade detta: Fler och fler accepterar inte regeringarnas misslyckande i att göra något åt klimatförändringarna.
Tiotusentals anslöt till marschens start. Över två timmar efter att de första protesterande hade lämnat torget framför Bryssels Norra station anslöt fortfarande fler. Marschens storlek påminde oss om den stora fackföreningsdemonstrationen i oktober 2014 eller antikrigsdemonstrationen 2003. Polisen sa att 65 000 deltog medan organisatörerna menade att det var 75 000. Det är svårt att göra en korrekt uppskattning, men när vi jämför med andra stora demonstrationer är det inte överdrivet att säga att vi förmodligen var omkring 100 000.
Bland de närvarande fanns många barnfamiljer och ungdomar. Frågan om klimatförändringarna och kampen mot dess orsaker är nu på den politiska agendan. Frågan är hur vi kan få effektiva resultat.
I en bred marsch som den i Bryssel finns det naturligtvis olika åsikter. Vissa yrkar för mer individuella åtgärder, exempelvis att kräva extra skatter på flygbiljetter. Men om något har tydliggjorts av Frankrikes ”Gula västar”-protester och till en mindre grad i Belgien är att vanligt folk redan har betalat mer än nog. Det fanns några av de gula västarna i klimatmarschen: Protester mot höga bränslepriser innebär inte att man försvarar mer förorening. Det råder en ilska mot faktumet att vi alltid behöver betala mer medan löneutvecklingen inte justeras. Den ilskan borde användas för att kräva högre löner och investeringar i alternativ så som kollektivtrafik. Flygbiljetter är inte för billiga – tågbiljetter är för dyra!
Den belgiska regeringen investerar dock inte i kollektivtrafik. De senaste fem åren har budgeten för järnvägsbolagen minskat med 663 miljoner euro. De senaste tio åren har antalet arbetare i järnvägsbolagen minskat med en fjärdedel, från 40 000 till 30 000. Antalet passagerare har ökat med 40 procent under samma period. Inte undra på att det är så många problem för järnvägarna! Om regeringen var allvarlig med att göra något åt klimatet skulle en brådskande åtgärd vara att göra massiva investeringar i kollektivtrafiken. Precis som Naomi Klein har sagt: ”Strejkande järnvägsarbetare är 2000-talets klimataktivister”.
Det finns ett utbrett sökande efter kollektiva svar angående klimatkrisen. Många gör saker i sina privatliv, men är medvetna om att det inte är nog. De ser att de som är verkligt ansvariga inte är beredda att göra liknande åtgärder. Så länge storföretagen dominerar sektorer som energisektorn kommer saker inte att förändras. Klimattoppmöten kan komma med hur många goda avsikter som helst – men de kommer inte med verklig förändring. Och ärligt talat: Även deras avsikter är inte tillräckligt bra.
Det finns ett växande krav på strukturella åtgärder. Men samhället kan inte kontrollera vad de inte äger. Vi borde sätta energisektorn och andra strategiska sektorer i offentlig ägo och påbörja ett massivt program med offentliga investeringar i forskning för utvecklingen av grön energi. ”Grön kapitalism” är ingen lösning – den har prövats och misslyckats. Konsumtion är inte oberoende från produktion.
Alla åtgärder vad gäller produktionen konfronterar direkt storföretagens vinster. Det belgiska näringslivet (VBO) har redan varnat om att alltför ambitiösa klimatmål är farliga eftersom de ”inte borde skada vår konkurrensposition”. Initiativ i liten skala blir utkonkurrerade av storföretagen, och i de fall de blir framgångsrika blir de uppköpta av samma storföretag. Det hände med Lampiris, en grön energileverantör i Belgien som skryter om sina ekologiska projekt. Företaget blev framgångsrikt och är nu en del av det franska multinationella bolaget Total.
Mot kapitalismens kaos står vi för ett socialistiskt alternativ: Ett samhälle där majoriteten av folket bestämmer hur och vad som produceras. Bara i ett sådant samhälle kommer det vara möjligt att försvara intressena hos de som skapar allt värde: vanliga arbetare och naturen.
För att bryta storföretagens diktatur behöver vi bygga ett kraftsamband. Klimatmarschen i söndags var ett utmärkt steg i den riktningen. Förändring har alltid uppnåtts när arbetarklassen har organiserat sig och kämpat.
Grundläggande kollektiva lösningar är beroende av arbetarrörelsens roll i klimatrörelsen. Arbetarrörelsen har nyckeln till ekonomin. Med strejkvapnet kan arbetarrörelsen ta naturresurser och produktionsmedlen ur händerna på de ansvariga för klimatförändringen, kapitalisterna. De kan sätta detta under arbetarnas demokratiska kontroll och ägande.
LSP/PSL (CWI Belgien) hade en livlig ungdomsgrupp på demonstrationen. Vi manade till kollektiva lösningar som gratis kollektivtrafik, energisektorn i offentlig ägo och lyfte behovet av en socialistisk förändring istället för klimatförändring.
Våra medlemmar ingrep med olika bokbord. Vi sålde 105 tidningar, sex prenumerationer och fick in över 400 euro (4 100 kronor) till vår kampfond. Dussintals gav sina kontaktuppgifter för att fortsätta diskussioner efter klimatmarschen. Energin på denna klimatmarsch stärkte oss i kampen för ett nytt samhälle – ett socialistiskt samhälle.
