foto: Natalia Medina
Petri Myllykoski
Årets avtalsrörelse är långt ifrån slut. Förhandlingarna om ett nytt Bussbranschavtal (BBA) mellan fackförbundet Kommunals bussförare och Sveriges bussföretag (arbetsgivarorganisation för de privata trafikföretagen som tillämpar BBA) pågår. Arbetsgivarnas provokationer har resulterat i strejker under de två senaste avtalsrörelserna.
–Det finns en kampvilja. Så här kan det inte få fortsätta. Många är beredda att kämpa för framför allt bättre villkor, säger Petri Myllykoski, bussförare och fackligt aktiv i Kommunal.
– Börja-sluta-frågan är brännande i storstäderna. Som det är nu kan man börja jobbet vid ett garage och sedan sluta var som helst i trafikområdet och använda en del av sin fritid för att ta sig tillbaka. Om vi ska färdas i tjänsten ska vi ha betalt för det, berättar Petri och fortsätter:
– Bussbranschavtalet är ett relativt nytt avtal. Det uppkom ur de olika kollektivavtal som följde på det High Chaparral som 1990-talets avregleringar skapade. Hela tiden försöker arbetsgivarna göra vinster på avtalet.
– Precis som vid tidigare avtalsrörelser går arbetsgivarna ut väldigt aggressivt och ifrågasätter alla regleringar, staketregler, som finns i BBA. Deras taktik är att lägga alla frågor på avtalsbordet i hopp om att åtminstone få igenom några försämringar.
I maj överlämnade Sveriges Bussföretag sin kravlista till Kommunal. Det måste bli mer flexibilitet för att ”pressa kostnaderna”. På arbetsgivarnas kravlista står bland annat: Avskaffa uppräkningen av tid för dem som kör delade turer, årsarbetstid (Sveriges bussföretag kallar det ”timbank”) och drastiskt försämrade pausregler. Bussförare ska tvingas jobba mer till lägre ersättning. Detta i ett läge där många bussförare slits ut i förtid av långa, pressade arbetspass.
– Lönefrågan står inte i förgrunden. På garagen är det arbetsmiljöfrågorna som är i fokus. Många orkar inte jobba tiden ut, säger Petri.
– Bättre arbetsmiljö ska inte betalas med mindre lön, eller begränsa löneutrymmet som arbetsgivarna vill.
Förra gången (år 2013) stod övertagandefrågan i centrum. Hur ligger den nu?
– Busstrejken 2013 resulterade i att arbetsgivarna inte längre kan köra på som tidigare. Då en erfaren bussförare efter upphandling kunde bli tvungen att söka jobb på nytt och kanske få en provanställning. Nu ska normen vara att all personal ska följa med en ny operatör efter upphandling. Men det betyder inte att arbetsgivarna måste ta över, så frågan är inte helt löst.
– Kollektivtrafiken bör återgå i kommunal- eller landstingsregi. Upphandlingsperioderna har visserligen blivit längre – åtta år och möjligen två till. Men det är ett faktum att hela systemet innebär att den som ligger lägst vinner upphandlingen. Politikerna hävdar att det handlar om kvalité, men det är priset som i första hand gäller.
De anställda och resenärer får betala avregleringarnas och upphandlingarnas ständiga strävan efter att minska kostnaderna för att öka vinsterna. Bussjätten Nobina, som är Nordens största bussoperatör, är en vinstmaskin som ligger i topp på börsbolagens lista över vem som delar ut mest till aktieägarna.
Upphandlingssystemet är dyrt, byråkratiskt och skapar en ökad otrygghet.
I somras kunde tidningen Mitt i avslöja att Arrivas busschaufförer tvingas jobba för långa pass med för lite vila. Arriva, som kör åt Storstockholms lokaltrafik (SL), bryter systematiskt mot kollektivavtalen. ”Anställda uppmanas att inte prata med facket. De som gör det riskerar att bli av med jobbet”.
På frågan om det finns några kampstämningar svarar Petri:
– Det finns kampvilja. Bussförarna är beredda att ta strid, särskilt för bättre villkor. Men att avtalsrörelsen i övrigt har varit ganska lam kan ha haft en avkylande effekt, och det gäller kanske även för arbetsgivarna. Avtalet går ut den sista september och efter semestern kommer förhandlingarna igång på allvar. Vi får se hur det går. ■
