Bussförare demonstrerade på Sergels torg.
Strejken gav bussförarna ett nytt avtal med förbättringar vad gäller arbetstider och anställningsformen, men lönemässigt var det arbetsgivarna som drog vinstlotten. De vann konkurrensfördel gentemot de kommunala arbetsgivarna.Kommunal kallar avtalet för en stor framgång på sin hemsida. Nu får bussförare nattvila på 11 timmar och ramtid på 13 timmar. Detta kommer att ge många förare mer vila och här har strejken haft effekt. I tidigare avtal och även i de senaste buden innan och under strejken har arbetsgivarna hävdat rätten att sänka nattvilan flera gånger i veckan.
I det nya avtalet finns det dock undantag. Tidsreglerna gäller bara för sträckor kortare än 50 kilometer och det är framförallt de förare som kör längre än så som har delade turer och därmed längre ramtider. Även alla dagkommenderade och övertidsarbetande är undantagna, vilket är en rätt så stor grupp.
kommunal har helt släppt efter på lönekravet. Man krävde avtal på 22 månader och fick tre år. Man krävde översatt till tre år 2 400 kronor, men fick 2 080 kronor. Det är exakt samma krontal som det bud Kommunal ratade när strejken återupptogs den 7 juli. Det nya avtalet ger 10,4 i procent ökning, vilket är ynka 0,2 procent mer än medlarbudet och t o m lägre än inflationen! Dessutom har förarna inte fått löneökning på 18 månader, men det nya avtalet gäller först från den 1 juni. Självklart borde strejken ha givit betydligt mer.
Omräknat till tre år skiljer det nu 320 kronor i löneökning mellan de kommunala och de privata bussförarna. De privata bussföretagen har därmed fått det systemskifte som de har gapat efter, för att sluka hela marknaden.
konfliktens resultat ligger långt under förväntningarna bland förarna och mycket under vad som hade varit möjligt.
Bussförarna fick kämpa ensamma. Var fanns det politiska stödet? Trots att politikerveckan i Almedalen och strejken pågick samtidigt så var det skilda världar mellan makten och de strejkande arbetarna. Endast en politiker berörde strejken, Lars Ohly. Ändå handlade den om ett viktigt politiskt område.
Ska klimathotet tas på allvar borde en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken påbörjas med nyrekryteringar till ett attraktivt framtidsjobb. Men förarbrist, utsliten arbetskraft och säkerhetsrisker är verkligheten när marknaden får råda. Politikerna har sålt ut kollektivtrafiken och anser sig inte längre ha något ansvar.
Bussarbetsgivarnas provokationer som ledde fram till strejken gav nya argument för att kollektivtrafiken måste återgå i offentlig regi.
frågetecken måste resas kring LO:s roll. Den 9 juli ville inte avtalssekreteraren Per Bardh uttala sitt stöd till strejken i Kommunalarbetaren. Den 12 juli sa han i Dagens Nyheter: ”Om strejken blir för långvarig kan LO komma att ingripa för att lösa knutarna. På grund av strejkens omfattning måste parterna ta sitt ansvar”. Man kan fråga sig om LO gick in och tryckte på för ett snabbt slut.
Kommunalledningen själv uppvisar precis som år 2003 tyvärr en svag taktik i kombination med för få utåtriktade arrangemang; ursprungskravens låga nivå, strejk under semestertider, frysningen av strejken, begränsningen till bara delar av landet, avsaknaden av demonstrationer, appeller till allmänheten och andra fack samt utebliven mediastrategi.
Dessa brister visar att det behövs ett kämpande och demokratiskt fack för att stoppa arbetsgivarnas offensiv.
Elin Gauffin
RÖSTER OM AVTALET:
tommy olsson, Söderhallen:– Avtalet är ok för oss i innerstan men det borde vara samma för alla. Strejken reser frågan om varför vi håller på med den där konkurrensutsättningen.
hård lars andersson, trafiksektionen Stockholm:
– Strejken var en oerhörd framgång för facket och för kollektivet bussförare. Vi har visat att vi når resultat genom att hålla ihop.
Men vad säger du om att de privata bussarbetsgivarna nu har fått konkurrensfördelar gentemot de kommunala?
– Avtalen är i nivå med varandra. Man kan inte jämföra lönesidan rakt av. De kommunala har individuella avtal, vi har tarifflöner. De har något lägre snittlön, men mer semester. De har tvåårigt, vi har treårigt avtal. Undantagen vad gäller arbetstider finns även i det kommunala avtalet.
anna-karin vänman, som sitter i styrelsen för sektion 7 i Umeå, berättade för Offensiv medan strejken fortfarande pågick att det inte går att säga vilket av bussförarnas krav som är det viktigaste:
– De fyra kraven hänger ihop. Lönen exempelvis handlar inte bara om vad en bussförare ska ha i fickan. Om de privata arbetsgivarna får igenom en lägre lönenivå än de kommunala – kan de privata bolagen på sikt konkurrera ut alla kommunala bussbolag. Man kan säga att arbetsgivarna börjat nästa upphandlingsförfarande om de får som de vill i den här konflikten. Om de kan betala 380 kronor mindre till varje anställd, är det självklart att de har en fördel i budgivningen.
petri myllykoski, Nacka:
– Jag är besviken på att vi inte fick samma avtal som de kommunala, vilket var målet. Det var modesta krav från början, utan prutmån. Vi har en inflation på 4,3 procent, så detta innebär en de facto lönesänkning.
– Arbetstiderna är väldigt viktigt och vi har fått något förbättrade såna, men det finns mycket mer att göra. Det borde vara max 8 timmars arbetsdag. På tunnelbanan har de avskaffat de delade turerna så det går ju.
ann-louise hägg, ordförande trafiksektionen Skåne, även i förhandlingsdelegationen:
– Avtalet är lite både och. Kraven är inte tillgodosedda fullt ut, men så mycket så att båda parterna kan visa sig utanför dörren. Vi kunde inte få ut mer, hade vi fortsatt strida fanns risken att vi skulle förlora sådant vi uppnått, som satsningen på verkstadssidan.
– Visst pös luften ur oss när vi inte fick strejka här i Skåne, men så kan det bli.
– Det är högt räknat 15-20 procent som kör längre än 50 km. De förarna är lite irriterade och anser sig inte ha blivit sedda. De är missgynnade.
harry kohtala, vice ordförande trafiksektionen Västernorrland:
– Det är tråkigt att avtalets framgångar inte gäller alla. De som verkligen behöver kortare ramtid, de som kör längre sträckor än 50 km, är undantagna. Till exempel kustkörningen upp till Haparanda och linjen till Ånge. Jag träffade de som kör E4:an (till Haparanda) när de blev lockoutade av Swebuss. De hoppades att facket inte skulle ge sig. Jag kan tänka mig att de inte är nöjda idag.
– Vi borde ha tagit i lite hårdare.
peter boström, klubbordförande Södertälje:
– Jag vill poängtera att kamp lönar sig. Det är synd att de som fortfarande går på ”rosa avtal” (Swebus gamla avtal) inte omfattas av 11 timmars nattvila, men framöver kommer alla att lasas in på branchavtalet. Vi fick bort uppdelningen mellan allmän visstid och behovsanställning. Nu ska man få fast anställning om man sammantaget har gått som behovs- och eller visstidsanställd i två år.
– 13 timmars ramtid kompromissades det med. Visst kunde strejken givit mer. Stoppet (den s k frysningen) kom för fort. Man borde ha väntat och pressat arbetsgivaren mer.
bussförare som vill vara anonym vid demonstrationen 15 juli:
– Kraven är för lågt ställda.
– Fram till nyligen hade vi reglerad arbetstid, man fick inte jobba mer än 8 timmar och 48 minuter på en dag. Det är borttaget, men Kommunal driver inte frågan. Imorgon ska jag köra 9 timmar i sträck. Även om vi vinner ramtid på 13 timmar så kan man få jobba 11 av dessa.
abdulmecit ekici, Hornsberg, Stockholm:
– 11 timmars vilotid är kanonbra! Men Kommunal hade fyra krav. Varför skriva på när bara två är uppnådda, jag känner mig blåst. Kring anställningsformen har jag mycket stora frågetecken. Företaget utnyttjar oss invandrare, då vi har en svagare ställning. De vet att vi inte kan säga nej till arbete, så de ger oss sämre anställningsformer.
– Som timanställd kan man komma hem från ett arbetspass kl 01 på natten och de ringer kl 06 och ber dig ta ett nytt. Jag har många gånger kört efter bara fyra timmars sömn.
Elin Gauffin
Patrik Brännberg
